Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turuma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
463
Tusenbensbänsel-Tusen och en natt
464
tilibragte sina lediga stunder och efter hvilken ett
af hans filosofiska arbeten bär titeln Disputa-tiones
tusculana (se Cicero, sp. 300). Det är däraf, som
en framstående lärds eller statsmans landställe,
dit han stundom kan draga sig undan från göromålen
och världsbullret, plägar kalks hans "Tusculum"
(riktigare vore "Tusculanum"). Ruiner från äldsta
tid synas af borgen och ett brunnshus; från den
romerska villastadens tid äro lämningar af en teater
och en amfiteater. Jfr bl. a. Canina, "Descrizione
delP antico Tuscolo" (1841), och Grossi-Gondi,
"II Tuscolano nell’ etä classica" (1903).
R.Tdh.*
Tusenbensbänsel, sjöv. Se B ä n s e 1.
Tusenbladskaka (Gåteau mille feuilles], kokk. Se
Smördeg.
Tusenfotingar 1. Mångfotingar, zool. Se My ri ap od a.
Tusengyllen, bot. SeErythrgea.
Tusen och en natt (arab. Alf laila wa laila,
ty. Tausend und eine nacht, fr. Les mille et une
nuits, eng. Thousand and one nights l. The arabian
nights’ entertainments), benämning på en på arabiska
affattad, vidlyftig samling sagor, omslutna af en
gemensam ram. I ramberättelsen förtäljes, huru konung
Schahrijar, hvilken på grund af en gemåls otrohet
tagit till vana att på morgonen efter bröllopsnatten
låta döda hvarje ny brud, botas från sitt kvinnohat
genom sin vesirs dotters, Schahrazads, list, i det
att hon låter föra sig till konungen, men hvarje natt
fängslar och eggar hans nyfikenhet genom att förtälja
sagor, tills tusen nätter förlidit och Schahrazad
födt tre söner, då hon vågar afslöja sin plan och
vinner konungens hjärta. I dessa ofta behagfulla
och sinnrika, alltid fantastiska sagor lämnas en
trogen bild af österlänningarnas kynne och framför
allt af arabiskt stadslif. Männens tapperhet och
äfventyrslust, deras glödande hat och hämndlystnad,
de af slafveri fördärfvade kvinnornas fintlighet,
trånsjuk kärleks lust och kval, skälmar till
eunucker och slafvar, lyckosamma köpmän, skrymtande
präster, bestickliga domare, påflugna tiggare, af
allt får läsaren ett omedelbart intryck. Därjämte
smekas sinnena och hågen för det underbara genom
bilder af prakt och yppighet, gyllene palats,
paradisiska trädgårdar, tjusande kvinnor, läckra
måltider o. s. v. Skildringen kryddas med parabler,
tänkespråk, lyriska verser, gåtor o. d. Ofta äro
dock dessa skildringar föga i vår smak; särskildt
de erotiska, som enligt västerländska begrepp i
originalet ej sällan äro högst anstötliga. F. ö. är
den kvinnliga skönhetstypen tämligen olika den
europeiska: ansiktet är "glänsande som fullmånen
i dess största utveckling"; kroppen lyser som
silfvertackor och är "mjuk som fettfårets svans";
i dessa sagor är fetma liksom ännu i Österlandet ett
skönhetsvillkor, armarna äro "hvita som nygjord
ost", gestalten skall vara "full af fettveck";
dock bör midjan vara smärt. En ofta om skönhet
anförd detalj är, att "hennes spott öfverträffar
honung i sötma". Någon gång tecknas kvinnor med hög
själskultur, lekande skalkaktighet och manligt mod,
såsom t. ex. den vackra sköldmön Abrize från
Konia i sagan om "Konung Omar och hans söner";
det tragiska öde hon går till mötes, tack vare Omars
uselhet, gör henne
dubbelt intressant. Skickligt tecknad är den
ryktbare skomakaren Maʿrufs elaka hustru: högt
humoristiskt värde har skildringen af den ödesdigert
efterhängsne barberaren i "Berättelsen om den haltande
tiggaren". Men karaktärsteckningen är ganska försummad
och berättelsens tråd merendels enkel, fastän smärre,
episodiska sagor äro inskjutna i de längre. Den
persisk-arabiska från äldre folk och tider ärfda
demonologien spelar en förhärskande roll i sagorna
"Salomos insegel’ med det mystiska "pentagrammet",
andar af alla slag (Djinn och Djann, ifriter,
ghul m. m.) förekomma oupphörligt. Svanjungfrur med
fjäderhamnar, liknande Frejas i Trymskvida, sagodjur
af alla slag, äfventyr hämtade från Odyssén eller
från dennas källor bilda ett skimrande, men stundom
förvillande inslag i sagoväfven. Det samhälle, som
däri skildras, intar hvarken i afseende på kultur
eller moral någon hög ståndpunkt. Man blir vittne
till en förfinad civilisations förfall; despotism,
vidskepelse och falskhet råda allmänt. – Sagorna i
"Tusen och en natt" äro af dels indoeuropeisk, dels
arabisk upprinnelse, till betydlig del från Indien
och Persien. Samlingens ursprungliga kärna torde
ha utgjorts af en öfversättning från en äldre, nu
förlorad persisk samling, "Hezar afsane" ("de tusen
sagorna") från 700- eller 800-talet e. Kr., hvilken
undergick omredigering och utvidgning i Bagdad på
900-talet samt slutligen i Kairo tillökades och
fick sin nuv. form och anordning, hvilket torde ha
skett omkr. 1300, under de förste mamluksultanerna,
hvarefter enstaka berättelser tillfogades, måhända
ännu på 1400-talet. Lika litet som "Hezar afsane" har
"Tusen och en natt" från början omfattat ett tusental
nätter, men siffran, som endast betecknade ett
stort antal, togs sedermera på allvar, hvarför man
insköt åtskilliga sagor. Att 1,000 utbyttes mot 1,001
berodde på arabernas vidskepliga motvilja för de runda
talen 100, 1,000 o. s. v. Sådana sagor äro de, som
efterlikna det indiska verket "Sju vise mästare" (se
d. o.), och de, som tagits ur den persiska samlingen
"Kalʿad och Schimas" (berättelser om indiska konungar
och vesirer, hufvudsakligen efter "Hitopadeça");
senare inskjutna äro äfven sjömannen Sindbads
resor. Själfva den till ram tjänande berättelsen
förråder sitt indiska ursprung (om ock namnen däri
äro persiska), och detta sätt att infoga flera
sagor i en gemensam ram eller att låta de handlande
personerna i den ena förtälja den nästa o. s. v.,
hvilket äfven tillämpas flerstädes ini "Tusen och en
natt", är ett utmärkande indiskt drag. Icke få bland
berättelserna ega en historisk grundval, i synnerhet
de smärre, anekdotiska. De omspänna en del af Västern
(t. ex. Genua) och hela Österlandet från Kairo till
Kina; många värdefulla geografiska upplysningar
kunna utläsas ur dem. Från Bagdad härrör ett antal
borgerliga kärlekshistorier, i hvilka intrigen ofta
löses af kalifen Harun-er-raschid. De, som omtala
skälmstycken, med ironiska sidohugg åt myndigheternas
mutbarhet, äro från Egypten, så ock t. ex. den berömda
sagan om Aladdin med den underbara lampan. Men äfven
i dem, hvarest handlingen försiggår i Persien eller
Indien och källan är utländsk, bär behandlingssättet
en arabisk-muhammedansk prägel. Att samlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
