Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Terserus, Joannes Elai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af K. M:t, såvida de öfriga stånden gjorde
detsamma. Han var säkerligen öfvertygad om, att
Kristina, med hvilken han nyss förut eller kort
efteråt kom i någon beröring genom att undervisa
henne i hebreiska, icke skulle ge någon sådan
auktorisation. 1647 utnämnd till andre teol. professor
i Uppsala, öfverflyttade T. dit 1648 efter att i
Åbo ha promoverats till teol. doktor. I Uppsala
föreläste han först nya testamentet och gaf äfven i
form af kollegium öfver konsilierna den första vid
därvarande fakultet förekommande undervisningen i
kyrkohistoria. Snart nog öfvergick han till gamla
testamentet, hvars grundtext drottningen gaf honom
uppdraget att utge i kritisk upplaga med latinsk
öfv. och kommentar; för att verkställa detta arbete
erhöll han ett särskildt anslag. Det storslagna
projektet blef icke fullföljdt. Hvad som utkom,
Genesis et Exodus cum nova versione latina (1655),
Annotationes in Genesin (s. å.) och Exodus et in
eam annotationes (1660), vittnar emellertid tydligt
om T:s stora lärdom och äfven efter tidens mått
kritisk-vetenskapliga förmåga och torde i det hela
kunna uthärda jämförelsen med samtida liknande verk
i utlandet. Frukter af hans lärarverksamhet äro
äfven Sacra chronologia (1657) och dess Appendix,
som innehåller kronologiska tabeller, beträffande
Sverige småningom svällande ut till en sammanhängande
historisk framställning, förd fram till och med
Roskildefreden. Då han 1651—52 var universitetets
rektor, uteblefvo icke konflikter med kollegerna,
hvari jämte T:s stora pliktkänsla och nit äfven hans
själfkänsla och hetsiga lynne hade sin andel. På den
politiska banan kom han att vid riksdagen 1650 spela
en betydande roll som en af ledarna för de ofrälse
stånden vid dessas yrkande på reduktion, hvarjämte han
tog del i uppsättandet af deras ryktbara protestation;
han uppträdde ock till någon del som målsman för
menige prästerskapet mot biskoparna. I sammanhang
med processen mot Messenierna 1651 inkallades
han till Stockholm för att rättfärdiga sig från
andel i deras stämplingar, hvilket ock lyckades
honom. Högt uppskattad af Karl X Gustaf, blef han
af denne efter prästeståndets val på utskottsmötet
i Göteborg 1658 utnämnd till biskop i Åbo, ehuru
stiftet önskat en annan. Efter att någon tid ha
deltagit i kyrkolagkommissionens arbete — hvarvid han
yttrade sig för ett blandadt consistorium generale,
dock med prästerlig majoritet genom ärkebiskopens
ordförandeskap — tillträdde han stiftet 1659. Han
var där ifrigt verksam för skick och ordning, höll
prästmöten såväl i Åbo som i Österbotten, dref
på folkets kristendomsundervisning (bestämmelser
på prästmötet i Åbo 1660) och uppehöll kapitlets
myndighet gentemot adeln vid prästtillsättningar. Vid
riksdagen 1660 uppträdde han energiskt mot Kristinas
yrkande på frihet i utöfningen af sin nya katolska
tro. — Hans af Calixtus påverkade teol. åskådningar
invecklade honom emellertid snart i en häftig strid,
hvarvid hans i det föregående intagna politiska
hållning och hans stridslystna humör inverkade till
hans nackdel. I T:s mot slutet af 1662 utkomna stora
Förklaring öfver cathechismum, vid hvars utgifning
han trotsat påbudet om kanslicensur före tryckningen,
fann Åboprofessorn E. Svenonius åtskilliga
irrläror. Vid ventileringen af en disputation, hvari
denne kritiserat T:s uppfattning af Kristi nedstigande
till dödsriket (T. lutade åt den reformerta tolkningen
af denna läropunkt såsom innebärande ett metaforiskt
uttryck för djupet af Kristi lidande), opponerade
T. extra (28 mars 1663); sammanstötningen blef
ytterst het och urartade, icke minst genom T:s
förvållande, till en skandalös ordväxling mellan
biskopen-prokanslern och preses. Saken gick till
universitetskanslern, riksdrotsen Per Brahe, som gaf
T. orätt; den högadliga förmyndarregeringen tillsatte
en teol. kommission under ordförandeskap af biskop
S. Enander, och denna fann bland 26 af Svenonius
påtalade punkter 15 förgripliga. T. blef därpå af
regeringen suspenderad från sitt ämbete (juli 1663)
i afvaktan på definitivt afgörande i målet genom
prästeståndet; katekesen indrogs. En och annan af
de dömda artiklarna visar en toleransståndpunkt
erinrande om synkretismens; på andra ställen
märks inflytande från reformert teologi eller
egna särmeningar. I kommissionen dominerade den
ortodoxistiska skuggrädslan; T:s hållning vid
undersökningen med vacklan mellan försvar och halfva
eller hela återkallelser bidrog emellertid ock till
att försämra hans sak. Prästeståndet vid 1664 års
riksdag godkände kommissionens dom, och T. fick begära
afsked (aug. 1664). — Han fick behålla sitt prebende
Pargas och befordrades redan 1665 till kyrkoherde
i Riddarholmen (med det därtill 1666 lagda Bromma),
1668 till kyrkoherde i Klara och 1671 till biskop i
Linköping efter sin antagonist Enander. Regeringen
nöjde sig sålunda med att förödmjuka honom och
lät sedan åter hans kapacitet komma till sin
rätt. Äfven i Linköping skötte han stiftet med
myndighet och kraft. En predikan öfver Karl XI:s
regeringstillträde 1672 är samtidigt en allvarlig
botpredikan. Att han i strid mot högtidliga löften om
motsatsen fasthöll vid sina dogmatiska särmeningar,
visade hans Spörsmålsbok öfver cathechismum
(1675) och det tal, hvarmed han som promotor —
han var vid kröningsriksdagen prästeståndets
talman i den gamle ärkebiskop Stigzelius’ ställe —
öppnade teol. doktorspromotionen i Uppsala s. å.;
han kritiserade därvid konkordieformeln särskildt
med hänsyn till läran om Kristi nedstigande. Talet
öfverklagades hos konungen, men T. räddade sig genom
en skrufvad återkallelse i en aftonsångspredikan
på Uppsala slott; han stod i gunst hos Karl XI och
hade just på riksdagen drifvit på förmyndarräfst
och reduktion. Hans politiska sträfvanden från 25
år tidigare nalkades nu sitt förverkligande. En
alltför omstridd person för att lämpa sig till
ärkebiskop vid ledigheten efter Stigzelius 1676,
hvartill han ifrågasattes, fick han verka i Linköping
till sin död (på en resa inom stiftet). Hans graf i
Linköpings domkyrka prydes af en präktig marmorvård. —
T. stod på flera punkter otvifvelaktigt i kunskaper
och vidsynthet framom de fleste af sin tids svenska
teologer; å andra sidan omfattade han såväl som de den
ptolemeiska världsbilden (jfr "Sacra chronologia"),
och mot en för trolldom anklagad student i Åbo,
Eolenius, var han ytterligt sträng: denne räddades
endast genom Per Brahes inskridande från en dödsdom
(1662). — Jämte ofvan nämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
