Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsreglering - Statsregleringsperiod - Statsreligion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jade beloppet. – Litt.: H. L. Rydin, "Svenska
riksdagen" (1873–79) och "1809–10 års riksdags
statsrättsliga betydelse för statsregleringen"
(1875–76); K. Hagman, "Sveriges grundlagar" (1902),
och Riksdagens protokoll med bihang. S. B.
Statsregleringsperiod, statsr. Se
Statsreglering, sp. 1096.
Statsreligion föreligger, när religionen ligger så
till grund för en stats inrättningar, lagstiftning
och förvaltning, att bekännandet af densamma är
villkor för åtnjutande af fullständiga medborgerliga
rättigheter. Statsreligion hade t. ex. judar, egypter,
greker, romare. Statskyrkosystemet innebär också
ett statens inflytande på kyrkoinstitutionen. Efter
förföljelsernas tid blef den kristna kyrkan, i
hvilken de romerske kejsarna sågo ett mäktigt stöd för
sammanhållningen inom riket, snart nog statskyrka,
ersättande den hedniska statsreligionen. Redan
Konstantin den store (d. 337) inledde den
cæsareopapism (se d. o.), som sedermera blef
förhärskande i Östromerska (Bysantinska) riket. I
Västerlandet kunde det romerska herraväldet icke
upprätthållas mot folkvandringarnas anlopp. Från
Gregorius den stores tid (590–604) trädde kyrkan
under Roms ledning på sätt och vis i dettas ställe
såsom den enda universella auktoriteten. Detta
inverkade såväl på kyrkans organisation, hvilken genom
kanoniska rätten erhöll juridiskt fasta former, som
på uppfattningen af kyrkans uppgift. Kyrkan blef i
hög grad ett rättsinstitut. De berömdaste påfvarna,
såsom Innocentius III (1198–1216), voro sin tids
yppersta jurister. En strid mellan påfven och den
världsliga makten var oundviklig, så snart den senares
styrka tillväxte. Denna strid fyller medeltidens
historia alltifrån Gregorius VII (1073–85). Där
det lyckades den världsliga öfverheten att häfda
sig, framträdde mot slutet af medeltiden både i
Frankrike och i vissa tyska stater ansatser till
statskyrkodöme. Landsfursten blef den utslagsgifvande
vid åtminstone en del kyrkliga angelägenheters
afgörande. För protestantiska kyrkoförhållanden blef
denna utveckling af stor betydelse, lika mycket
som den stred mot medeltida kyrklig åskådning. –
För äldre tiders protestantiska åskådning var
det själf klart, att en statens religion måste
finnas, att statsmakten måste bekänna sig till och
upprätthålla en viss konfession. Luthers uppfattning
var något annorlunda orienterad. Han utgick från
den medeltida uppfattningen om det universella,
kristna samfundet, då ett andligt och ett världsligt
regemente funnos. Enligt Luther måste man emellertid
rätt skilja mellan dessa bägge regementen. Det andliga
regementet borde icke, såsom dittills skett, till
förfång för den sak det ville tjäna och till förfång
för det världsliga regementet, ingripa i detta,
utan inskränkas till sin sfär, att fritt verka genom
ordet. Det yttre stödet och de pedagogiska hjälpmedlen
skulle öfverheten i enlighet med sin af Gud gifna
kallelse och i sitt eget själfförstådda intresse ge. I
samma mån som den medeltida totalåskådningen trängdes
i bakgrunden, icke minst genom Luthers häfdande af det
världsligas berättigande och själfständiga betydelse,
trädde statsbegreppet i st. f. det världsliga
regementet. Fråga blef nu om förhållandet, icke
mellan det
världsliga och det andliga regementet, utan
mellan stat och kyrka. I de evangelisk-lutherska
länderna, mindre kanske i Sverige än i Tyskland,
hade öfverhetens plikt och rättighet att skydda och
stödja det andliga regementet medfört ett betydande
inflytande för denna på det kyrkliga området. Så
länge tanken på det universella, kristna samfundet
var lefvande, hölls denna den världsliga öfverhetens
maktbefogenhet inom vissa skrankor, men dessa föllo,
när tanken på den själfständiga nationalstaten gjorde
sig gällande. Då man allt fortfarande fasthöll
öfverhetens, d. v. s. statens, religiösa uppgift
och då därtill i de nya nationalstaterna enighet i
religionen ansågs som en väsentlig förutsättning för
statslifvets fasthet, inträdde en sammanblandning af
andligt och världsligt, motsatt den under medeltiden
förefintliga. Staten upprätthöll statsreligionen
genom strängt statskyrkotvång. Staten tenderade
att i sig upptaga kyrkan som en statsinstitution
vid sidan af andra, en process, som Johannes
Rudbeckius här i Sverige spårade i planerna på
ett generalkonsistorium (se Consistorium
generale), hvilka han energiskt motsatte sig,
samtidigt som han dock f. ö. delade tidens allmänna
åskådning. Särskildt två omständigheter åstadkommo
förändringar i denna. Å ena sidan blef toleransen emot
bekännare af annan religion än statsreligionen något,
som man från slutet af 1600-talet måste finna sig i,
hvarvid man gjorde den erfarenheten, att enhetlighet
på det religiösa området icke längre var af den
öfvergripande betydelse för statslifvets enhet,
som man förut ansett. Å andra sidan började den
hårdhändta undervisning i reformationens evangelium,
som under statskyrkotvånget blifvit gifven, att
bära frukt så tillvida, som det i detta evangelium
inneburna krafvet på individens fria ställning till
Gud i tron och dess häfdande af och tilltro till
ordets makt kommo till sin rätt. Statskyrkotvånget
lättades, hvilket innebar större frihet såväl för
kyrkan emot staten som för andra trosbekännare
emot den hittillsvarande statskyrkan. Lösningen
af problemet stat och kyrka började man nu söka
på motsatt håll mot förut. Kunde och måste en stat
inom sig tolerera olika konfessioner, ja, dem som
togo afstånd från kristen åskådning, så kunde det
icke ligga i statens uppgift att upprätthålla en
viss konfession eller religion. Dess uppgift var af
rent världslig natur. Statsreligion innebar i sig en
motsägelse, ty staten med sitt rättsliga tvång var
något rent världsligt, religionen något andligt. Genom
förbindelsen med staten förvärldsligades en kyrka med
naturnödvändighet. Inom olika länder följdes dylika
principer vid religionslagstiftningen, utan att dock
konsekvent genomföras. Man kom till rätta, i viss mån,
med den individuella trosfriheten, resp. friheten att
icke ansluta sig till någon religion, men problemet
stat och kyrka kunde icke heller på denna linje
lösas. Religionen upphörde icke att vara för mer än
en privatsak. Äfven om den äldre uppfattningen af
statsreligionen icke lät försvara sig, så kunde
dock åskådningen om statens religionslöshet
icke upprätthållas. Faktiskt finnes alltid en
statsreligion, nämligen den religiösa åskådning,
som utgör bakgrunden för de moraliska principer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
