Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsreglering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1095
Statsrcglering
1096
slag, om förslagsanslag och reservationsanslag
samt om kreditiven saknar han ej heller alldeles
konstitutionella medel att utan urtima riksdags
sammankallande (jfr Statsutgifter) bestrida vid
statsregleringens uppgörande ej förutsedda eller
beaktade behof (se Statsanslag och Kreditiv 3). För
det fall att riksdagen, när den afslutas, icke skulle
reglerat staten eller någon ny bevillning till
bestämdt belopp sig åtagit, stadgar R. F. § 109,
att den förra statsregleringen och bevillningen då
skola fortfara intill nästa riksdag. Härigenom
har förebyggts, att riksstyrelsen skulle
kunna omöjliggöras genom fullständig saknad af
statsreglering (förorsakad af försumlighet eller
obstruktion från riksdagens sida), men tillika
öppnades härmed en möjlighet för konungen att, om
en riksdag visade benägenhet att upprätta en enligt
hans åsikt otillfredsställande statsreglering, men ej
ännu hunnit utföra sin afsikt, åtminstone till nästa
riksdag försäkra sig om de tillgångar, som den förra
statsregleringen gaf, hvilket särskildt kunde vara
betydelsefullt, så länge lagtima riksdag sammanträdde
blott hvart femte (före 1845) eller hvart tredje år
(före 1866). - Statsregleringen i Sverige försiggår
på följande sätt. Initiativet tages af K. M:t
genom den s. k. statsverkspropositionen. Denna,
som vid hvarje lagtima riksdags öppnande skall
tillställas kamrarna i hvar sitt exemplar,
innehåller redogörelse för "statsverkets tillstånd
i alla dess delar, till inkomster och utgifter,
fordringar och skulder" jämte "förslag rörande
sättet att genom bevillnin-gar fylla, hvad staten
kan utöfver de ordinarie inkomsterna erfordra", och
åtföljes dels af utdrag ur statsrådsprotokoll till
motivering af de gjorda framställningarna, dels af
en redogörelse från fullmäktige i Riksgäldskontoret
för dettas ställning. Till grund för riksdagens
arbete på statsregleringen lägges dock ej endast
statsverkspropositionen, utan också motioner (se M o t
i o n 2), hvilka (i olikhet med i England) äfven kunna
gå ut på ökning i regeringens förslag till utgifts-
och inkomststat. Yid statsverkspropositionens
remiss till vederbörande utskott plägar
förekomma en s. k. remissdebatt (se Remiss 2),
hvari äfven statsråden kunna deltaga. Såvida ej
särskildt utskott tillsättes, sker den förberedande
utskottsbehandlingen i statsutskottet, utom angående
anslag till jordbruks- och, pensionsstaterna, hvilka
handläggas, den förra af jordbruks-, den senare
af bankoutskottet. Utskottsbehandlingen spelar en
stor roll, och regeringen utöfvar därpå, åtminstone
synbart, ej något inflytande. Först när utskottens
förslag förekomma till afgörande i kamrarna, kan
ett officiellt ingripande af statsrådets medlemmar
ega rum, närmast bestående däri, att de olika
departementscheferna uppträda till försvar för
de af dem tillstyrkta förslagen. Sedan riksdagen
med ledning af utskottens förslag fastställt
anslagens belopp, på förslag af statsutskottet
beräknat de ord. inkomsternas belopp och på
förslag af bevillningsutskottet beräknat beloppet
af bevillningarna (se B e-v i 11 ni n g, sp. 192),
af ger statsutskottet det s. k. finansletänkandet,
innehållande ett fullständigt sammanfattande förslag
till riksstat. Då beslut med anledning däraf af
riksdagen fattats, är riksstaten färdig att till
konungen öfverläm-
nas, hvilket sker dels genom en skrifvelse, dels
genom omnämnande i riksdagsbeslutet. Såsom synes af
det föregående, ingår i staten blott en beräkning af
inkomsternas belopp. Ändringar i deras grunder, för
så vidt de kunna bli föremål för riksdagens pröfning,
skola särskildt behandlas, alltefter deras natur
(jfr Statsinkomster, sp. 1083), och denna behandling
faller ej under statsregleringen. - Af de anslag,
som riksdagen efter pröfning af statsverkets behof
beviljat, skola enl. R. F. § 62 särskilda summor
till särskilda ändamål användas och under bestämda
hufvudtit-lar anslås. Ehuru paragrafen talar om
dessa anslag såsom utgående blott af bevillningarna,
har dock därpå riksdagens rätt att specialisera alla
anslag grundats. Hvilka hufvudtitlarna skola vara,
säges ej i grundlagen. Alltsedan det (på 1600-talet)
blifvit bruk att upprätta ordentlig riksstat (se
d. o.), hade denna varit indelad i underafdel-ningar
(specialstater), men dessa hade ej sammanförts i
större grupper. Ännu 1696 års "normalstat" bestod utan
vidare af 22 specialstater. Den stat, som 27 april
1809 upprättades af hertig Karl som riksföreståndare,
var emellertid fördelad på 7 "hufvudsummor", och
dessa lades med några modifikationer till grund för
de hufvudtitlar, hvari efter antagandet af 1809 års
R. F. och till följd af denna 1809-10 års riksdag
uppdelade riksstaten. Hufvudtitlarna blefvo då:
1) anslag till hofvet, 2) till civilförvaltning,
3) till landt- och sjöförsvaret, 4) till kyrkan
och läroverken, 5) till de fria konsterna, 6) till
milda stiftelser, 7) till pensionsväsendet, 8) till
allmänna och extra utgifter (motsvarande bl. a. de
nuv. hufvudtitlar-nas ordinarie anslag till extra
utgifter; se S t a t s-anslag, sp. 1072) och 9) till
jordbruket, handeln och näringarna. Denna fördelning
bibehölls sedan till 1840 endast med den förändringen,
att sjöförsvarsstaten 1823 af skildes från den 3:e
hufvud-titeln och blef en 10:e hufvudtitel. Om
den vid sidan af hufvudtitlarna förekommande
extra statsregleringen se Statsanslag, och om den
nuv. efter 1840 genomförda fördelningen i hufvudtitlar
se Hufvudtitel. - Tiden för statsregleringens
giltighet (statsregleringsperioden] framgår af
R. F. § 61, som stadgar, att (de i riksstaten
beräknade) bevillningarna ej skola utgöras längre
än till slutet af det år, under hvars lopp den nya
bevillningen fastställes. Däraf följer, sedan lagtima
(bevillnings-gifvande) riksdag skall sammanträda
15 januari hvarje år (1866), att den svenska
statsreglerings-perioden är enårig och börjar l
jan., men också att riksstaten ej kan tillämpas
förr än året efter det, hvarunder den fastställts -
vanligen först efter omkr. sju månader. Yid 1917 års
riksdag har emellertid förslag bragts å bane, att
stats-regleringsperiodens början skall framflyttas
till l juli under det år, då staten upprättas. Under
statsregleringsåret står statsregleringen fast. Dock
kunna tilläggsanslag, som blifvit nödvändiga
till följd af den hittills så långa tiden mellan
fastställandet och tillämpningen, ges (se Statsanslag,
sp. 1073), och under året sammanträdande riksdag är
berättigad att höja eller sänka för detta bestämda
bevillningar -. det senare likväl endast med samtycke
af konungen, som har ovillkorlig rätt att, om han så
vill, uppbära det för året bevil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
