Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spiritism - Spiritist - Spiritoso - Spiritualer - Spiritualism - Spiritualister - Spiritualitet - Spiritual lords - Spirituell - Spirituosa - Spirituosa-accisen - Spiritus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på svenska må nämnas Emanuel [O. A. Busch],
"Genom dolda verldar" (1888) och "Hvad vill
spiritismen?" (1889), Edelweiss [Huldine Beamish],
"Spiritismen i dess rätta belysning" (s. å.),
A. Noëll, "Öfversikt öfver spiritismens grunddrag"
(1902), R. Hennig, "Den moderna spiritismen"
(s. å.), O. J. Hultgren (O. A. Busch),
"Spiritismen. Mänsklighetens frigörande
religion" (1909), samt J. F. Frölén, "Om
svedenborgianismen och spiritismen" (1881).
Edv. Lehmann.
Spiritist, anhängare af spiritismen (se d. o.). Adj.
Spiritistisk.
Spiritoso [-åså], it., mus., liffullt, eldigt.
Spiritualer. 1. (Lat. Fratres spirituales) Ett
strängare parti inom franciskanorden (se d. o.,
sp. 1069). – 2. Se Libertiner 2.
Spiritualism (af lat. spiritus, ande). 1. Filos.,
betecknar i den nutida filosofiska litteraturen
vanligen detsamma som idealism (se d. o.), i motsats
till materialism. Stundom skiljer man dock mellan
båda uttrycken och betecknar då med idealism den
åsikt, som fattar det sant varande som någon sorts
andliga objekt, "tanketing" (t. ex. Platons idélära),
samt med spiritualism den åsikt, som fattar det sant
varande och särskildt substansen hos människan som
anden eller subjektet som sådant (t. ex. Cartesius’
åsikt). Inom boströmska filosofiska skolan har termen
plägat tagas i en ännu speciellare bemärkelse,
nämligen som betecknande den idealism, som icke
antar, att själf medvetandet själf är substansen,
utan som anser detta vara blott en egenskap hos
eller yttring af något bakom liggande själsväsende,
som i och för sig vore mer eller mindre obekant
(t. ex. I. H. Fichtes åsikt). –
Spiritualist, anhängare af spiritualismen. Särskildt finnes
inom den nutida franska filosofien en riktning,
hvars anhängare pläga kallas spiritualisterna,
"den spiritualistiska skolan", och som vid sidan
af positivisterna äro huvudrepresentanterna för
den nutida filosofiska forskningen i Frankrike. De
hänvisa på Cartesius som sin främste föregångare och
äro själfva närmast utgångna från den "psykologiska
skolan" (Royer-Collard, Maine de Biran, Cousin och
Th. Jouffroy). De ha förnämligast inlagt förtjänster
om studiet af filosofiens historia samt kritiserat
materialism och positivism och filosofiskt försvarat
teismen och pliktmoralen. Skolans förnämsta namn torde
vara Rémusat, Saisset, Paul Janet, Adolphe Franck,
Jules Simon och E. Caro. Se M. Ferraz, "Spiritualisme
et libéralisme" (2:a uppl. 1887).
2. Kyrkohist., i vidsträckt mening den i kristendomens
historia ständigt under skiftande former framträdande
riktning, som eftersträfvar en omedelbar, rent
andlig förbindelse mellan människan och Gud, under
opposition mot religionens materialisering. Då
denna senare nått längst i den katolska kyrkan och då
Luthers verk innerst var en kamp just för människans
rent personliga, andliga gudsumgänge, har den äkta
protestantismen alltid ett inslag af spiritualism. Men
vanligen begränsar man termen till att åsyfta den
ensidiga riktning, som i sin sträfvan efter rent
andlig religion mer eller mindre utsöndrar all yttre
kyrkoauktoritet och alla nådebärande vehiklar, såsom
sakrameaten eller bibelordet. Redan under medeltiden
skapade denna
spiritualism en mängd sektartade företeelser, och dess
karakteristikon blef ofta, att den grep tillbaka
på den absoluta radikala naturrätten och ville
ha en både social och religiös omgestaltning eller
omstörtning af det bestående samfundet. Sin egentliga
utbildning fick spiritualismen under 1500-talet,
då den trädde i förbindelse med reformationens
krafter. Den delades då i stort sedt i två motsatta
linjer. 1) Den organisationslösa spiritualismen
fullföljde Luthers religiösa individualism och
allmänna prästadöme till en rent kyrkofientlig,
mystisk-rationalistisk subjektivism, där både
kyrkobildning, kult och dogmer tedde sig likgiltiga,
och den inre erfarenheten hos hvarje enskild blef
afgörande. I den linjen ligga bl. a. Schwenckfeld,
Sebastian Franck (den främste), Coornheert och den
stora engelska spiritualismen på 1600-talet. 2)
Den organiserade sektspiritualismen
förde Luthers kraf på personlig tro ända till
krafvet på frivillighetsmenigheter af sant troende,
i afskildhet från allt stats- och kyrkolif, i form af
den fast ordnade helighetsförsamlingen, sekten. I den
linjen ligga döparna med alla deras fortbildningar
i Holland och England. Af båda linjerna är den
engelska frikyrkorörelsen påverkad. I den lutherska
pietismen fick spiritualismen snart ett nytt uppsving
(den s. k. radikala pietismen, Dippel, Zinzendorf
m. fl.). Grundläggande för spiritualismens klargörande
som kyrkohistorisk företeelse är E. Troeltsch,
"Soziallehren der christlichen kirchen und gruppen"
(1912). Jfr ock Rufus M. Jones, "Studies in mystical
religion" (1909) och "Spiritual reformers in the 16th
and 17th centuries" (1914), E. Lehmann, "Mystik i
hedendom och kristendom" (1915), Hj. Holmquist, "Den
lutherska reformationens historia" (1915, §§ 8 och 24,
med ytterligare litteraturhänvisningar) och "Engelsk
högkyrka, lågkyrka, frikyrka" (1916), samt litt. till
de enskilde spiritualisterna och till art. Pietism.
1. S-e. 2. Hj. H-t.
Spiritualister, anhängare af spiritualism (se d. o.).
Spiritualitet (fr. spiritualité, af lat. spiritus,
ande), förfinad, spelande kvickhet.
Spiritual lords [spi’ritju9l lårds], Lords s p
i-ritual. Se L o r d.
Spirituell (af lat. spiritus, ande), spelande kvick.
Spirituösa (af lat. spmtus i bet. sprit) är en
tämligen sväfvande benämning, som rätteligen
torde bestämmas så, att den omfattar brända och
destillerade drycker af mera än omkr. 22 volymprocents
sprithalt. Dit höra ej vin eller öl, ej heller vätskor
af sådan alkoholstyrka, att de ej kunna förtäras
oblandade. Jfr f. ö. Spirituosa-accisen.
Spirituosa-accisen, en utvidgning af punschskatten
(se d. o.) kallas en konsumtionsskatt (jfr Accis)
på spirituösa drycker, såsom punsch, arrak, rom
och brännvin tillsatt med smakför-ändrande ämnen;
sprit och renadt egentligt brännvin höra ej under den
förordning, som följde på beslutet om accisen vid 1916
års riksdag. Accisens belopp bestämdes till resp. 30
och 60 öre per liter beroende på hvem, som är köpare,
och på arten af det försålda. Förordningen gäller
endast till utgången af 1917, men förnyades af detta
års riksdag äfven för 1918.
Spiritus, lat., ande. - S. animäles, lifs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
