Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Soult, Nicolas Jean de Dieu - Soumet, Alexandre - Soundboard - Sounder - Sound of Mull - Soupcon - Souper - Soupleradt silke - Source de l'Orbe - Sourdine - Souriau, Paul - Souriau, Maurice
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
455
Soumet-Souriau
456
ral, hvarefter han under de följande åren kämpade
i Tyskland. Divisionsgeneral 1799, kufvade han
under Massénas öfverbefäl upproret i de schweiziska
kantonerna och bidrog väsentligt till segern vid
Zürich, men blef 1800 vid ett af utfallen under
Genuas belägring tillfångatagen af österrikarna. Då
han lösgetts efter slaget vid Marengo (s. å.),
erhöll han först befälet i konungariket Neapel, blef
1803 chef för lägret vid Bou-logne och upphöjdes
1804 till marskalk af Frankrike. I fälttåget 1805
kommenderade han stora arméns 4:e kår cch afgjorde
slaget lid Austerlitz genom sitt angrepp på höjderna
vid Pratzen. Under de närmast följande åren spelade
han en betydande roll i nästan alla "den stora arméns"
viktiga slag och fick efter freden i Tilsit (1807)
titeln hertig af Dalmatien. 1808 sänd till Spanien,
segrade han vid Burgos (s. å.), tvang engelsmännen
att inskeppa sig i Coruna och inryckte kort därefter
i Portugal samt eröfrade Oporto (18U9). Genom
ett dröjsmål, troligen framkalladt af hans egna
ärelystna planer på Portugals krona, blef han
emellertid slagen af engelsmännen under Wellington
och nödgad att återvända på spanskt område. Genom
sin flankmarsch till Plasencia och Almaraz tvang
han kort därefter Wellington att oaktadt "segern"
vid Talavera öfver konung Josef i sin tur utrymma
Spanien, vann segern vid Ocana öfver spanjorerna samt
kufvade (1810) Andalusien, där dock Cådiz förgäfves
belägrades. 1811 gjorde han för att understödja
Masséna ett nytt angrepp mot Portugal, eröfrade
Badajoz och levererade mot engelsmännen det blodiga,
men oafgjorda slaget vid Albuera. Efter Wellingtons
seger öfver Marmont vid Salamanca (1812) och Madrids
fall måste S. utrymma Andalusien, men sedan han
efter en mästerlig reträtt mot Valencia förenat
sig med konung Josef, fördref han engelsmännen från
Madrid och tvang Wellington att ännu en gång draga
sig tillbaka till Portugal. På grund af stridigheter
med konung Josef blef han i början af 1813 hemkallad,
deltog i vårfälttåget i Sachsen, där han förde befäl
i slaget vid Bautzen. Efter nederlaget vid Vitoria
(juni 1813), där Spanien gick förloradt, sändes han
åter med oinskränkt myndighet till spanska gränsen
och försvarade sedan i många månader med glänsande
strategisk skicklighet södra Frankrike mot den
betydligt öfverlägsne Wellington, ända tills han efter
slaget vid Toulouse (april 1814) och underrättelsen
om Napoleons abdikation slöt stillestånd mod denne och
erkände Ludvig XVIII. Ehuru öfverlägsen härförare och
framstående administratör, var S. ytterst vacklande i
sin politiska hållning. Restaurationens krigsminister
1814-15, öfvergick han under "hundra dagarna" till
Napoleon och deltog som generalstabschef i slaget
vid Waterloo (1815), men flydde efter Paris’ fall
(s. å.). 1819 återkom han ur den honom ådömda
landsflykten, som han tillbragt i Düsseldorf,
erhöll på nytt sin marskalksvärdighet 1820 samt
utnämndes 1827 som ifrig rojalist till pär och
1830 som orleanist till krigsminister och senare
ministerpresident. I detta ämbete kvarstod han till
1834. 1838 afgick han som utomordentligt sändebud till
drottning Viktorias af England kröning, där han som
Wellingtons forne motståndare hälsades med hänförelse,
och var 1840-47 ministerpresident och
krigsminister, hvarefter han på grund af ålder
och vacklande hälsa drog sig tillbaka. 1847
fick han titeln maréchal-général. S. är den mest
framstående af Napoleons marskalkar, den ende,
hvilken som själfständig härförare förstått och
tillämpat "mästarens" idéer, ehuru politiska
skäl vållat, att han i sitt fädernesland ännu ej
blifvit så känd och uppskattad som af sina forna
motståndare. Som krigsminister genomförde han
flera viktiga reformer samt verkställde Paris’
befästande, ehuru han ej tilläts utföra detta i
enlighet med sina egna modernare idéer. Fastän
han i sin armé upprätthöll sträng krigstukt,
"räddade" han dock under sina spanska fälttåg för
egen räkning en storartad konstsamling, ty oaktadt
sin ursprungliga brist på bildning var han en fin
konstkännare. S:s Mémoires (3 bd; ofullb.) utgåfvos
1854 af hans son. Se Clerc, "Campagnes du maréchal
S. dans les Pyrénées occidentales en 1813-1814"
(1893), och Bleibtreu, "Marschall S., Napoleons
grösster schuler" (1902). - S:s son Napoleon
Hector S., hertig af Dalmatien, f. 1802, d. 1857,
var envoyé i Stockholm 1831-32 samt sedermera i Haag
och Turin. Han var en tid led. af deputeradekammaren.
(Gf. K.)
Soumet [somä], Alexandre, fransk skald, f. 8
febr. 1788 i Castelnaudary, dep. Aube, d. 30 mars
1845, utnämndes 1810 till auditor i statsrådet
och 1815, då han besjöng bourbonerna liksom förut
Napoleon, till bibliotekarie i Saint-Cloud. Sedan
1824 var han led. af Franska akad. och sedan 1830
bibliotekarie i Compiégne. S. grundlade sitt rykte
med den vackra elegien La pauvre fille (1814) och
de af Franska akad. 1815 prisbe-lönta poemen La
découverte de la vaccine och Les derniers moments
de Bayard. S. författade äfven dramatiska arbeten,
Clytemnestre, Saul (båda från 1822), Norma (1831)
m. fl., samt de episka dikterna La divine épopée (2
bd, 1840), en framställning af helvetets frigörelse
genom Kristus, och Jeanne d’Are (1846). Se L. Vitets
inträdestal i Franska akad.
Soundboard [säVndbåd], eng. Se Resonans-fa o 11 en.
Sounder [saVnde], er»g., en vid telegramexpeditioner
nyttjad mottagningsapparat. Se Telegraf.
Sound Of Mulljsäu’nd 9v ma’l]. Se Mull.
Soupcon [sopsä’], fr., misstanke; (om maträtter)
lätt bismak (t. ex. af lök).
Souper [sopö], fr. Se Supé.
Soupleradt silke, Souplesilke. Se Sidenindustri,
sp. 363.
Source de POrbe [sörs do lå’rb], fr. Se Thiéle.
Sourdine [sordin], fr., it. sordino, mus. Se D äm m
a r e.
Souriau [soriå’], Paul, fransk estetiker, f. 1852 i
Douai, professor i filosofi vid universitetet i Nancy,
sedan i Paris, har författat bl. a. L’esthé-tique
du mouvement (1889), La suggestion dans Vart (1892;
2:a uppl. 1909), La réverie esthétique (1906), Les
conditions du bonheur (1908) och L’esthétique de la
lumiére (1910).
Souriau [soriå’], Maurice, fransk
litteraturhistoriker, f. 1856 i Chåteauroux, vardt
filos, doktor 1885, titulärprofessor 1895 i normandisk
litteratur i Caen och sedermera ord. professor i
fransk litteratur där. S. har författat ett stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
