Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonora - Sonoragummi - Sonoraspråken - Sonori - Sonoritet - Sons' of the clergy festivals - Sonsonate - Sonstorp - Sontag, Henriette Gertrude
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Baja California och Sonora” af G. Eisen
i ”Ymer” 1897.
(J. F. N.)
Sonoragummi [sånå′ra-], bot. Se Prosopis.
Sonoraspråken [sånå′ra-] l. Sonoriska
språken bilda tillsammans med de aztekiska en
särskild stam bland de mexikanska språken, hvars
mest utvecklade representant är det aztekiska
nahuatl (se d. o.). De indelas af Buschmann
i 5 grupper och ha samma namn som de sonoriska
folken: sjosjoni, kizh, pima, opata och cahita.
Vokalismen är densamma som i nahuatl, men den
rikare konsonantismen omfattar äfven g, d, b, h,
ch och r. Genus och artikel saknas. Pluralis
bildas som i nahuatl genom reduplikation, t. ex.i
pima: hota, ”sten”, hohota, ”stenar”, genit.
däremot i olikhet mot nahuatl genom suffix -te l.
-ke, t. ex. i opata: tutsi-ke, ”tigerns”.
Verbalböjningen sker i somliga språk med själfständiga
pronominala subjekt, i andra med motsvarande
prefix och i bägge fallen med oförändrad stam,
t. ex. i opata: ne hio, ”jag gör”, it hio, ”han
gör”; i cahita: ne-erja, ”jag älskar”, erja
(utan pref.), ”han älskar”. – Jfr Buschmann,
”Grammatik der sonorischen sprachen” (1864–70).
H. A.*
Sonori, med. Se Rhonchus.
Sonoritet 1. Hörbarhetsgrad är ett språkljuds
egenskap att vara mer eller mindre sonort,
”hörbart”, alltefter hörselorganens större eller
mindre känslighet för detsamma. Sonorast är det
ljud, som under f. ö. lika förhållanden höres på
längsta afståndet. Ljudens relativa sonoritet är
mycket olika och beror i främsta rummet på rösttonens
när- eller frånvaro. Alltså äro alla tonande ljud
sonorare än de f. ö. lika bildade icke tonande.
Vidare beror sonoritetsgraden på talkanalens större
eller mindre öppenhet; ljud, som ligga högt på
tonskalan, äro intill en viss gräns sonorare än de,
som ligga lågt, o. s. v. Ordnar man språkljuden
efter aftagande sonoritetsgrad, så komma alltså de
tonande, med öppna läppar och lågt belägen tunga
(a, ä) främst, de icke tonande explosivorna (p,
t, k) däremot sist. - Från sonoritet är noga att
skilja ljudens relativa grad af förmåga att fängsla
uppmärksamheten, som vanligen förefinnes i samma
mån, som de göra ett oestetiskt intryck. I detta
afseende utmärka sig i synnerhet s- och sch-ljud
(liksom bland rena toner hvisslingen), hvarför ock
dessa slags ljud fått en vidsträckt användning vid
”hyssjning” och ”lystring”. Se vidare Ad.
Noreen, ”Vårt språk” I, sid. 344 och 366, samt
II, sid. 52 f.
Ad. N–n.
Sons’ of the clergy festivals [sa′nṡ əv thə klə′dʃi
fe′stivlṡ], eng. Se Musikfester.
Sonsonate [sånsåna′te], stad i Salvador
(Central-Amerika), vid Rio grande, i en bördig, af
jordbäfningar ofta hemsökt trakt. 17,016 inv. (1901).
S. har järnvägsförbindelse med kuststaden
Acajutla.
J. F. N.
Sonstorp [såns-], landt- och f. d. bruksegendom i
Hällestads socken, Östergötlands län, vid Emmaån,
ett af Finspångsåns källflöden, och nära S. station
på Finspång–Pålsbodabanan. Egendomen omfattar
14 299/1296 mtl Hällestads, Regna och Risinge
socknar med en egovidd af omkr. 10,000 har
(hvaraf omkr. 7,.000 har skog), taxerade till 746,000
kr. (1915), samt tegelbruk, 2 kvarnar, såg,
kraftstation m. m., taxerade till 65,000 kr. På 1300-talet
egdes gården af Nils Jönsson (Rosenstråle) och
tillhörde hans ätt till 1655, då den utgick på manssidan,
hvarefter S. ärfdes af G. Crusebjörn och frih. K.
Gyllenpistol. På 1760-talet egdes det i sin helhet
af riksrådet frih. N. Palmstierna (d. 1766), hvars
arfvingar 1792 läto uppföra den nuv. väldiga
hufvudbyggnaden, men 1793 måste sälja egendomen
till Ol. Burenstam. Dennes måg, ryttmästaren
grefve Stellan Mörner, utlöste sina medarfvingar
och lämnade gården i arf till sin son grefve G.
Otto Mörner (d. 1903), hvilkens son, löjtnant grefve
G. Osk. Mörner, sorn äfvenledes utlöst sina
medarfvingar, sedan 1905 är ensam egare.
Bruket, som privilegierades 1580, hade 4 hammare,
8 härdar och 1 knipphammare samt masugn
och Annastinefors manufakturverk (privilegieradt
1752 och 1785), vid Hagsjön, 10 km. från S.
Under grefve Otto Mörners tid utvidgades bruket
flera gånger. 1910 nedlades bruksrörelsen
fullständigt, men godsets vidsträckta skogar ha gett
anledning till anläggning af sågverk och hyfleri:
därjämte finnas vid gården tegelbruk och 2 kvarnar
samt kraftstation.
Sontag [så′n-], Henriette Gertrude
Walpurgis, berömd tysk sångerska, f. 3 jan.
1896 i Koblenz, d. 17 juni 1854 i Mexico, var
dotter till ett framstående skådespelarpar och
uppträdde redan i späda barnaåren på scenen, blef, elfva år gammal, elev vid
konservatoriet i Prag och sjöng från 1822 på tyska och italienska operorna i Wien,
där hon kreerade Webers Euryanthe. Sina första större triumfer vann hon dock i
Leipzig, där hon 1825 uppträdde bl. a. som Agatha i ”Friskytten”, hvarefter hon
s. å. anställdes vid Königstädtteatern i Berlin.
1826 skördade hon i Paris stormande bifall som
Rosina i ”Barberaren i Sevilla”, där hon
öfverglänste Catalani som koloratursångerska, och
öfvergick 1827 till italienska operan därstädes. Hon
firades allestädes med de mest öfversvinnliga loford
och uppbar ovanligt höga gager. 1830 lämnade
hon teatern, sedan hon 1828 gift sig med en
sardinsk diplomat, grefve Carlo Rossi.
Dessförinnan hade hon af konungen af Preussen adlats
under namnet von Lauenstein. Hon följde sedermera
sin man på dennes beskickningar (i Haag,
Frankfurt, Petersburg) och lät endast då och då
höra sig som konsertsångerska. Äktenskapet var
mycket lyckligt, men af ekonomiska skäl nödgades
hon 1849 åter beträda konstnärsbanan. Efter
att med hänförelse ha hälsats i Tyskland, Paris
och London begaf hon sig 1852 till Amerika,
antog 1854 ett engagemang vid italienska operan
i Mexico, men dog inom kort i kolera där.
Henriette S. var en utomordentligt älskvärd och
begåfvad sångerska, hvars sköna och böjliga sopran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
