Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snigelfjärilar - Sniglar - Snilj - Sniljematta - Snille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Sniglar-Snille
också räknad blott som en familj af
spinnarfjärilar. Gruppen är spridd i alla världsdelar
med talrika små arter, som visa ett mycket växlande
utseende. De två i vårt land förekommande, tillhörande
släktet Heterogenea, ha en betydande likhet med små
spin-nare. Det egendomligaste hos denna fjärilsgrupp
är larvernas snigellikhet. De ha en bredt oval,
platt form med otydligt afsätta kroppsleder och i
l:a leden indraget hufvud; bukfötter saknas, och
bröst-fötterna äro mycket små, hvarför dessa larver
förflytta sig med en snigels glidande rörelser
på de blad (ek och bok), på hvilka de uppehålla
sig. Puppan är omgifven af en pergamentarcad kokong.
G. A-z.
Sniglar, Limäcidce, zool., blötdjur,
tillhörande ordn. Pulmonata bland Gastropoda
(bukfotingar). Sniglarna äro antingen
h. o. h. skallösa eller ock utrustade med en
under bakre ändan af skölden (manteln) liggande
kalkskifva. Djuret är långsträckt, nästan half
cylindriskt; hufvudet är försedt med vanligen 4
tentakler, af hvilka de två bakre, längre, i spetsen
bära ögonen; manteln bildar en köttig, framtill och på
sidorna fri, baktill fastväxt sköld på främre delen af
ryggen; på högra sidan finnes en inskärning, hvarest
en rund öppning utgör ingången till andedräktsorganet
("lungan"); tarm-och genitalöppningarna finnas på
samma sida. Alla skandinaviska former, tillhörande
släktena Arion,
Arion äter. A öppningen till audedräktsorganet.
Limax och Lehmannia, äro försedda med skal. Limax
maximus (längd 15-18 cm.): ryggen är försedd med
en köl; skalet utgöres af en sammanhängande oval
kalkskifva; färgen är vanligen grå. Arion äter
(se fig.; längd 10-12 cm.) har en baktill rundad
fot och bakre kroppsändan utan köl, är ofvan och på
sidorna vanligen svart, och skalet består af skilda
kalkkorn. Sniglarna, af hvilka omkr. 20 skandinaviska
arter äro kända, uppehålla sig på öppna fält eller
i fuktiga skogar, somliga nästan uteslutande i mörka
källare. De förtära både växt- och djurämnen; några
försmå ej ens sina likar och uppäta ej blott döda
djur, utan synas med förkärlek anfalla och förtära
de lefvande. L~e-
Snilj. Se Chenille.
Sniljematta, text. Se Axminstermatta.
Snille (af isl. snilli, snilla, mästerskap, dådkraft),
psyk., den högsta graden af andlig begåfning, yttrar
sig särskildt i själslifvets styrka och originalitet
samt förmågan att åstadkomma något nytt inom kulturen;
människa, som eger sådan begåfning. I de flesta andra
kulturspråk användas för detta begrepp ord (fr. génie,
som ock används i tyskan, eng. genius, it. genio),
hvilka härstamma från lat. genius, skyddsande,
och sålunda hänvisa på föreställningen om snillet
som något gudomligt, som genom inspiration leder
människan, när hon utvecklar en skapande kraft. I
svenska språket används ordet geni vanligen för att
beteckna en lägre grad af snille eller en ensidig
yttring däraf. Under äldre tider begagnades hos oss
ordet "snille" i en vidsträcktare bemärkelse än nu,
såsom betecknande begåfning öfver hufvud, hvarför
man under 1700-talet kunde tala äfven om "ett dåligt
snille" och var mycket frikostig i omdömet om en
skolyngling som "ett ungt snille". Det höga värde,
som uttrycket sedan fått, torde sammanhänga med
den brytning med den franska klassiciteten, som
nyromantiken genomförde och som satte den skapande
originaliteten öfver den konventionella smaken. -
Vid den psykologiska karakteristiken af snillet ha
tre olika uppfattningar gjorts gällande: 1. snillet
fattas som en särskild riktning i själslifvet, en
speciell egenskap hos detta, t. ex. den fullkomliga
objektiviteten (Scho-penhauer), den hängifna kärleken
till ämnet (Tiirck), den outtröttliga fliten
(F. A. Wolf); 2. somliga anse det väsentliga hos
snillet vara originaliteten, den skapande kraften,
särskildt hos fantasien (Kant, Mendelssohn, Kadestock,
Forel m. fl.); 3. andra se i snillet den högsta
graden af själsbegåfning i allmänhet (Herder, Galton,
Toulouse, Möbius m. fl.). Att ingen af de särskilda
egenskaper, som representanterna för den första af
dessa åsikter tillägga snillet, verkligen träffar
in på alla snillen, är ej svårt att uppvisa. När
Schopcnhauer karakteriserar snillet som det "klara
världsögat", som är fritt från allt eget intresse
och allt viljande samt helt går upp i att åskåda
verkligheten och med fantasien fatta ej blott hvad
naturen verkligt danat, utan ock hvad den sträfvat
att dana, - så träffar detta ej in ens på hans
eget snille, som sannerligen ej utmärktes af denna
kyliga objektivitet, lika litet som t. ex. på Platon,
Kant och Fichte, hvilka lika mycket voro viljans som
tankens snillen, eller på.Michel-angelo och Eodin, på
Goethe och Schiller under deras ungdomsperiod, eller
på Voltaire och Eous-seau, på Nietzsche eller Tolstoj
o. s. v. Den hän-gifna kärleken är heller intet
privilegium för snillena, och fliten gör ingen till
snille, ehuruväl utan den ej heller snillet i regel
kan uträtta något storverk. Ötvifvelaktigt kommer
Kant snillets väsen närmare, då han som det för detta
utmärkande betecknar "den mönstergilla originaliteten
i na-turbegåfningen hos ett subjekt i det fria
bruket af kunskapsförmågan". Härmed öfverensstämmer
det gängse sättet att skilja mellan snillet som
originellt skapande och talangen som en hög begåfning
utan originalitet. Men en verklig artskillnad mellan
snille och talang kan nog icke fäst-hållas. På alla
områden förutsätter den originella produktionen en
mångsidig grundval af receptivitet och efterbildning,
och stor begåfning för efterbild-ning är aldrig utan
en viss förmåga af s j älf verksamhet. Ytterst är nog
skillnaden blott en olikhet i grad. Snillet är mäktigt
de stora, principiella nyskapelserna, talangen stannar
däremot vid nydaning i småsakerna och detaljerna och
utvecklar därför sin begåfning mera i efterbildningen,
stundom till virtuositet. Det blir därigenom en
viss artskillnad i begaf ningens användning, ehuru
i de ursprungliga anlagen olikheten blott är en
gradskillnad. Kants påstående, att man "icke af en
talang kan göra ett snille", torde därför ej alltid
hålla streck; mången, som nu blott utvecklats till
talang, skulle kanske under andra förhållanden ha
kunnat bli ett snille. Särskildt torde detta gälla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
