Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Protest - Protestant. Se Protestantism - Protestantbibel. Se Protestantföreningen - Protestantdag. Se Protestantföreningen - Protestantisk - Protestantiska unionen. Se Evangeliska unionen 1 - Protestantism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställa protest. I visst fall är sådan protest
villkor för bevarande af ett rättsanspråk. Sålunda
skall innehafvare af växel, när godkännande eller
betalning af växeln uteblir, låta upptaga protest,
därest han vill tillgodonjuta full växelrätt. Denna
protest verkställes i stad af notarius publicus
eller af en magistratsperson, på landet af kronofogde
eller länsman i orten eller af en magistratsperson
från närmaste stad eller af annan person, som
af Konungens befallningshafvande i länet blifvit
därtill förordnad. Protest genom notarius publicus
nyttjas ofta i handelsrättsliga och sjörättsliga
förhållanden utan att vara obligatorisk. – 2. Sportv.,
den officiella anmälan hos skiljedomstol, som vid en
täfling göres med anledning af bristande kvalifikation
eller oriktigt förfarande under täflingen af någon
deltagare. – Protestera, afge protest; verkställa
växelprotest.
1. I. Afz. 2. B. C–m.
Protestant. Se Protestantism.
Protestantbibel. Se Protestantföreningen.
Protestantdag. Se Protestantföreningen.
Protestantföreningen (Deutscher protestantenverein)
i Tyskland utgör en 1865 i Eisenach bildad och ur
den äldre liberala teologiska skolan framsprungen
sammanslutning, som hufvudsakligen genom sträfvanden
af kyrkopolitisk art sökt bereda väg för sina
grundsatser. Föreningen anger själf numera sitt
syfte i fyra hufvudpunkter, bland hvilka följande
två äro de mest karakteristiska: uppbyggandet af de
tysk-evangeliska kyrkorna på "församlingsprincipens"
grundval jämte sträfvandet efter en organisk
förbindelse mellan de olika landskyrkorna
samt bekämpandet af allt "oprotestantiskt,
hierarkiskt väsen" inom de enskilda landskyrkorna
och bevakandet af den tyska protestantismens "rätt,
ära och frihet". Föreningen vill f. ö., heter det,
på den evangeliska kristendomens grund arbeta på
en förnyelse af den protestantiska kyrkan "i den
evangeliska frihetens anda och i samklang med sin
tids hela kulturutveckling". Bland stiftarna och de
förste ledarna märkas Hausrath, H. J. Holtzmann,
R. Rothe, D. Schenkel och K. Schwarz. En
hufvudpart af föreningens verksamhet har under
hela dess lifstid varit egnad åt kampen för en
s. k. obegränsad lärofrihet; därjämte har stått
det i programpunkterna omnämnda sträfvandet för
"församlingsprincipens" realiserande. Då emellertid
kyrkliga författningsändringar i dylikt syfte blefvo
genomförda, måste föreningen till sin missräkning
upplefva, att dessa icke befunnos gynna, utan
tvärtom snarare skada de önskemål, för hvilka
föreningen eljest trädde fram. I midtpunkten
för föreningens verksamhet står alltsedan dess
stiftande förhandlingarna på de hvartannat år
hållna s. k. protestantdagarna. Under tidigare år
sökte man drifva propaganda dels genom flygskrifter,
dels genom en med kritiska noter försedd upplaga af
nya testamentet, den s. k. protestantbibeln. Bland
tidskrifter, som stått i föreningens direkta tjänst
eller i öfrigt stått den nära, märkas från de tidigare
åren "Allgemeine kirchliche zeitung", utg. af den
ofvannämnde Schenkel, senare "Protestantische
kirchenzeitung", fortsatt som "Protestantische
monatshefte" samt
"Protestantenblatt". Föreningen räknar 20–30,000
medlemmar, fördelade på omkr. 20 underafdelningar;
ungefär halfva medlemsantalet finnes i de pfalziska
föreningarna, bredvid dessa äro afdelningarna
i Berlin, Hamburg och Bremen de mest betydande.
G. A–n.
Protestantisk, som har protestantismen till troslära;
som hör till eller är utmärkande för protestantismen.
Protestantiska unionen. Se Evangeliska unionen 1.
Protestantism. Namnet protestantism härrör från den
s. k. protestation, som de mest betydande bland
de reformationen tillgifne tyske furstarna och
städerna i april 1529 aflämnade mot den katolska
majoritetens beslut på riksdagen i Speier. Efter
denna tid började de "protesterande" af motståndarna
kallas protestanter, hvilket namn sedan först
småningom och som det synes först på reformert mark
blef gängse beteckning för samtliga de från Rom
lösgjorda kyrkorna och samfunden. Själfva kallade
sig reformationens anhängare ursprungligen helst
evangelici, hvilket ord återspeglar den ursprungliga
reformatoriska tankegången, enligt hvilken den
stora kyrkoförbättringen fattades väsentligen
som en återgång till "evangeliet" och den första
apostoliska kristendomen i motsats till förfallet
i romarkyrkan. Det är också, i sammanhang härmed,
karakteristiskt, att beteckningarna lutherani,
zwingliani, calviniani o. s. v. närmast härrörde
från de romerske och af dessa begagnades i afsikt
att stämpla de olika reformatoriska kyrkosamfunden
och riktningarna som sekter, hvilka ställt sig
utanför den ena allmänneliga (katolska) kyrkan;
först efter konkordieformeln synas namnen lutheraner
och reformerta vunnit burskap. De "evangeliska"
däremot tala, såsom t. ex. i augsburgiska
bekännelsen, helt enkelt om "kyrkan hos oss"
och ge därmed uttryck åt det faktum, att intet
var den ursprungliga reformationen mera främmande
än tanken, att en ny kyrka skulle grundats genom
densamma. "Om vi icke äro kyrkan eller en del af
kyrkan, hvar är då kyrkan", frågar Melanchthon;
och enligt Luthers tanke existerar och kan blott en
kyrka, den allmänneliga, existera; denna har också,
om än i korrumperad och betryckt gestalt, funnits
till under påfvedömet, ty, argumenterar Luther,
trots det att påfven "förföljt och förfalskat"
evangelium, har detta dock alltjämt funnits
till och gjort sig gällande i sin kyrkoskapande,
d. v. s. kristna frambringande gärning. Motsatsen
är alltså enligt denna reformatoriska tankegång
icke katolsk i betydelsen af "allmännelig", utan
romersk. Någon egentlig popularitet inom eget område
synes namnet protestantism knappast ha fått förrän
under den s. k. upplysningstidens dagar, då det
tolkades som en symbol för auktoritetsfrihet,
tolerans samt religiöst eller måhända snarare
kulturellt framåtskridande. Under 1800-talet blef
"protestant" en speciellt omhuldad benämning bland de
mera utpräglade liberala tyska teologiska riktningar,
som funno ett slags centrum i den år 1865 bildade
protestantföreningen (se d. o.). När emellertid
protestantism alltjämt i våra dagar nyttjas i den
förutnämnda, vidtomfattande betydelsen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
