Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbredning än i tempererade trakter, hvilket
tydligtvis står i samband med insekternas
sparsamma förekomst i höga norden. Äfven
förökning på vegetativ väg spelar för en stor
mängd arter en viktig roll. De ofvan jord
lefvande delarna af växterna krypa antingen
utmed marken eller äro starkt tufvade. Vinden
tvingar nog ofta till detta växtsätt, men äfven
andra orsaker medverka, och därmed vinnes skydd
mot för stark vattenförlust (transpiration),
jämte det att växten kommer att vegetera i
det mest uppvärmda luftlagret nära marken. De
enskilda grenarna bli vidare ofta mångåriga,
ty i de ogynnsamma förhållanden, under hvilka
de lefva, drager det lång tid, innan så mycken
näring blifvit samlad, att blomning kan ega
rum. Bladen äro också ofta öfvervintrande, städse
gröna, hvilket gör, att näringsberedningen kan
begynna genast med våren. De bli också antingen
läderartade eller tjocka och saftiga eller tätt
höljda af en filtludd, hvarigenom särskildt de
på fjällheden växande skyddas mot den starka
uttorkning, som där tidvis inträder. – Det är
uteslutande, eller så godt som uteslutande, de
vegetativa organen, som den af klimatet orsakade
reduceringen till dvärgväxt träffar. Blommor och
frukter bli däremot fullt lika rikt utbildade
till antal, storlek, färg m. m. som under
sydligare luftstreck. – Äfven snön och isen
ha sin flora, bestående af mikroskopiskt små
alger, mestadels kraftigt färgade (gröna,
röda, purpurbruna etc.), hvilka ge snön sin
färg. Inalles känner man omkr. 50 arter sådana;
t. o. m. mossor (såsom Protonema) ha funnits på
snön. Likaså har hafsbottnen en rik algflora,
som går ända till 40 m. djup. – Fauna (Jfr den
till art. hörande färgplanschen.) Landfaunan
är fattig på däggdjur. De utgöras af
renen, myskoxen, snöharen, ett par arter
lämlar, isbjörnen, vargen, polarräfven och
hermelinen. Alla dessa djur finnas på Grönland,
dit de sannolikt invandrat från Nord-Amerika;
isbjörnen kan på kringflytande isstycken
föras vida omkring. Fågelfaunan är rik på
vattenfåglar, men fattig på landfåglar. Af de
senare är snösparfven (Plectrophanes nivalis)
mest utbredd, vidare snöripan (Lagopus
rupestris) samt bland roffåglar jaktfalken
(Falco gyrfalco) och snöugglan (Athene nyctea). –
Bland strandfåglar märkas: strandlöparen (Tringa
striata), en simsnäppa (Phalaropus fulicarius),
fyra arter lommar samt några snäppartade
fåglar. Hufvudgruppen af arktiska vattenfåglar
utgöres af måsar (flera arter), tärnor, labbar
och alkor etc., hvilka i talrika skaror häcka på
s. k. fågelberg. Af insekter finnas fjärilar i en
mängd arter, flugor, myggor m. fl. Hafsfaunan har
ett flertal arter af hvalar och salar, däribland
hvalrossar. Torsk- och sillstim uppträda vid
Grönland och Spetsbergen; en viktig föda för
eskimåerna utgöra loddan (Mallotus villosus) och
helgeflundran. I allmänhet är dock ej Ishafvet
så rikt på fisk som norra Atlanten.
2) Sydpolarländerna (Antarktiska länderna
l. <sp>Antarktis<sp>, hvilket sista namn blir alltmera
vanligt; nyligen har föreslagits att kalla
området Antarktia l. Antarktien) kallas
landområdena kring södra polen. De utgöras
dels af vissa subpolara och polära öar, dels
af en, som det synes, sammanhängande landmassa,
större än Europa och Australien tillsammans. Det
är visserligen oafgjordt, om hela detta område är
en kontinent, men många skäl tala för, att
åtminstone de flesta af de kuster man här
påträffat äro sammanhängande. Dessa kuster nå
längst mot norr öfver polcirkeln och ha i regel
en västlig–östlig utsträckning. På några ställen
vika de dock mot söder. O. Nordenskjöld har
påpekat den påfallande olikheten mellan dessa
senare kuster och de, som löpa från öster till
väster, i det nämligen de förra äro mindre täckta
af is än de senare. Detta är sålunda fallet vid
Graham land och Victoria land, i hvilka trakter
man därför lyckats framtränga längst mot s. I
det öppna Rosshafvet, ö. om Victoria land, ha de
expeditioner framträngt, hvilkas mål varit att
uppnå polen, och på denna väg nåddes den äfven
af Amundsen 15 dec. 1911. Den befanns ligga på
en flack platå, som fick namnet Konung Haakon
VII:s land. I dessa båda trakter är ock landets
nedisning minst; i Graham land torde orsaken vara
den, att landet ligger jämförelsevis långt mot
norr samt att det är så smalt, att några stora
ismassor ej där kunna samlas; Victoria land åter,
som ligger 10° sydligare, är väl i sitt inre
täckt af en jämn ismassa, men denna har icke sitt
aflopp öster ut mot Rosshafvet, utan mot norr. –
Af den östliga–västliga periferikusten blef först
Wilkes’ land, Victoria lands norra kust, känd;
senare har man upptäckt andra delar af densamma,
hvilka fått sina egna "land"-namn. Öfverallt
äro dessa kuster höga och täckta af ända långt
ut i hafvet gående ismassor af så oerhörda
dimensioner, att inga andra kunna jämföras med
dem. Väl kan vid kusten här och där en del af
klippgrunden ligga synlig, men i det inre synas
inga s. k. nunatakker förekomma. Denna inlandsis
rör sig utåt med en hastighet af cirka 10 m. i
månaden (på Grönland har isströmmen undantagsvis
en hastighet af ända till 30 m. i dygnet),
men då nedisningsområdet är så stort, utskjutes
likväl i hafvet årligen en ismassa något större
än halfva Gottland. Det är därför ej underligt,
att Södra ishafvet är så rikt på isberg. På flera
ställen går inlandsisen långt ut i hafvet, där
den afslutas med en hög brant ismur, utanför
hvilken hafvet är så djupt, att isen ej kan
hvila på hafsbottnen, utan flyter på hafvet,
ehuru sammanhängande med fastlandsisen. Angående
detta lands nivåförhållanden är ingenting
kändt från andra delar än Victoria land och
Graham land. Utefter det förras östra kust
går en väldig bergskedja med många toppar på
ända till öfver 3,000 m. höjd, och där kusten
böjer sig åt ö., ligger södra polarvärldens
så vidt man vet högsta berg, vulkanen Erebus,
hvilken enligt Shackletons mätning är 4,077
m. Östligare ligger Terror, som når 3,318 m. I
sydöst begränsas Rosshafvet af Konung Edvard
VII:s land, men i öster af en isbarriär, som
sedan är ishafvets kant ända till trakterna s. om
Syd-Amerika, där berggrunden här och där sticker
upp som nunatakker i Alexander-land och Graham
land. Utanför denna kust ligger en stor övärld,
omfattande Syd-Shetlandsöarna, samt längre
österut Syd-Orkneyöarna, hvilka ligga innanför
den yttersta packisgränsen. – Klimatet är i
Antarktis mycket kallare än i Norra ishafvet;
särskildt gäller detta om sommarens klimat. Under
den svenska expeditionen 1902 till Graham land
observerades på en bredd, som ligger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
