Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Place, Victor - Place d'armes, krigsv. - Place d'orchestre. Se Parkett - Place forte, fortif. - Place-idéale, Metzsystemet l. Tracé-Noizet - Placenta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
991
Place d’armes-Placenta
992
hvartannat generalkonsul i Jassy, Adrianopel och
New York samt blef 1872 afsatt och dömd till 2
års fängelse, därför att han uppburit personlig
provision vid öfvervakande af vapenleveranser
till franska staten. P. utgaf jämte F. Thomas
det arkeologiska arbetet Ninive et VAssyrie
(1866-69). Place d’armes [plass da’rm], krigsv.,
förut benämning på en garnisons samlingsplats,
parad-eller exercisplats, för truppernas
rendez-vous-plats inom kantonemangskvarteren
eller för samlingsplatsen i en löpgraf för
utfalls afslående. Ibland kallades äfven en
större, viktigare militära etablissemang
och förråd inneslutande fästning för
place d’armes. Jfr V a p e n p l a t s.
L. W:sonM.
Place d’orchestre [plass dårkä’stre], fr. Se
Parkett.
Place forte [plass f a’rt], fortif., befäst ort,
fästning.
Place-idéale [plasidea’l], fr., Metzsyste-met
1. Tracé-Noizet, befästningsk., kallades
den form för bastionär utstakning, som den
till Metz flyttade Méziëres-skolan 1822
uppställde som normaltyp. Denna konstruktion
af den bastionerade fronten hade i hufvudsak
utarbetats af ingenjör Dobenheim och general
Noizet samt var en komplicerad utveckling af
Méziëres-skolans flesta idéer och kännetecknades
bl. a. af högverk ini bastionerna, tvärverk och
andra smärre verk samt en omkrets a* lynetter,
som sammanbundos af en yttre betäckt väg. Som
teoretisk skolfront kvarstod P. till 1863,
men fick i sin helhet aldrig någon praktisk
användning. Jfr Befästningskonst, sp. 1200.
L. W-.sonM.
Place’nta (lat., kaka). 1. Bot. SeFröfäste. -
2. Anat., moderkaka, det transitoriska,
kärlrika organ, som hos människan och de
flesta däggdjur förenar fostret (ägget) med
modern (lif modern, uterus) och förmedlar det
förras näringstillförsel från den senare. -
Det befruktade ägget utvecklas hastigt till ett
blåsformigt blastulastadium, som i genomsnitt
har det utseende fig. l visar. Det begränsas af
ett enkelt lager celler, utom på ett ställe,
där en tät klump af celler sitter fäst vid
cellväggen- embryonalknottra. Endast denna lilla
cellhop bildar ursprunget till den blifvande
fosterkroppen, under det att väggcellerna
genom sin organisation få till uppgift att från
äggets omgifning uppfånga de för fosterkroppens
näring och fortskridande utveckling nödvändiga
substanserna; och därför benämnes blastulans
vägg trofoblast. Då ägget från äggledaren
inkommit i lif modern, fastnar det i något
veck eller någon ojämnhet på slemhinnans
insida, hos människan oftast i trakten af
lifmoderkroppens botten; och härifrån gnager
sig det mänskliga ägget genom trofoblastets på
omgifningen histolytiska (väfnadsupplösande)
inverkan in i lifmoderns slemhinna (decidua)
och blir där liggande, under hela hafvandeskapet
(fig. 2). Medan embryonalknottran utformar sig
till embryot jämte fårhinnan (amnion-hinnan),
blir trofoblastet på sin djupa yta utklädt af
en kärlrik bindväf, som genom en i början myc-
. Ett däggdjursäggs blastulastadium. a
trofoblast, b embryonalknottra.
ket kort, men senare allt längre och äfvenledes
kärlförande sträng, nafvelsträngen, förbinder sig
med embryot. Detta sker samtidigt med utväxandet
af till en början korta och oregelbundna, senare
Fig. 2, Mänskligt ägg inneslutet i lifmoderns
slemhinna, a slemhinnan, b blodkärl i slemhinnan,
hvilka öfvergå i de intervillösa rummen, c
intervillösa rum, d chorionvilli, e fostrets
äggulesäck, / fostrets hufvud, g amnionblåsa,
h bukstjälk, anlag till nafvelsträng, i
slemhinnekörtlar, k del af lifmoderns muskulatur.
trädliknande förgreningar från trofoblastets
utsida, hvarvid lifmoderns decidua i motsvarande
utsträckning nedsmältes. I dessa förgreningars
skilda delar intränger den kärlförande
bindväfv^n. Trofoblastet med tillhörande
kärlrik bindväf kallas numera chorion, de
enskilda träden af förgreningar coty-ledoner
och förgreningarna mill (fransar). Hvarje
enskild liten frans har en stomme af kärlrik
bindväf och ytan utklädd af sammanhängande
cellager (epitel), utgörande afkomlingar af
det ursprungliga trofoblastet. Detta cellager
hämtar från närliggande decidua den näring
och det syre fostret behöfver för sin tillvaro
och sin utveckling; och då chorions samtliga
kärl liksom källfloder strömma tillsammans i
de grof va 2 artärer och den enklaven, som
genom nafvelsträngen öppna sig i fostrets
cirkulationsorgan, så kunna således dessa
nutnerande substanser tillgodogöras af fostret. -
Då emellertid chorionfransarna utbildas, sker
detta hos människan ej likformigt från chorions
hela yta, utan endast från den hemisfär, i
hvars midt nafvelsträngen öfvergår i chorions
kärlförande bindväf, nå de en omfångsrik
utbildning, under det att de inom den andra
hemisfären gå allt mera tillbaka, för att
slutligen helt försvinna eller förbli endast
rudimentära. Så blir chorion slutligen afdelad
i ett villusförande parti, cJwrion frondosum,
och en mera glatt, fransfri del, chorion læve
(fig. 3). Då emellertid fransarna inom chorion
frondosum till mängd och utsträckning ökas
och således kräfva allt större utrymme, sker
detta, såsom redan nämnts, med en motsvarande
nedsmältning af lifmoderns decidua, som dock
äfven å sin sida oafbrutet växer. Härvid
sönderfrätas alltjämt de delar af deciduan,
som nås af chorionvilli, och sönderfalla till
näringsmedel för fostret; men äfven slemhinnans
kärl få sina väggar sönderfrätta, i följd hvaraf
lifmoderns blod ur de resterande kärlrören
strömmar ut i och utfyller, genomspolar
alla luckor mellan chorions enskilda villi
(intervillösa rum). Så bli chorions
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
