Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Pi y Margall, Francisco
- Piz. Se Pik och Piz d'Err
- Pizarro, Fransisco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var till 1874 de republikanske federalisternas
ledare, inrikesminister 1873 efter Amadeos
abdikation samt republikens president efter
Figueras. Han försökte då att förena de olika
fraktionerna af det republikanska partiet
och att återställa disciplinen inom armén
till bekämpande af karlistupproret och den
kommunistiska autonomien i Andalusien samt
bekläddes med diktatorisk makt. P:s försök
att bilda en försoningsministär misslyckades,
och han trädde tillbaka för Salmerón 18 juli
1873. P. var åter kandidat till presidentskapet
i sept. s. å., men besegrades af Castelar. Efter
Alfons XIII:s tronbestigning lefde P. någon
tid i tillbakadragenhet, men återinträdde
senare i cortes som ledare för det doktrinära
republikanska partiet. Under de sista lefnadsåren
deltog P. endast föga aktivt i politiken. Som
skriftställare och människa åtnjöt P. allmän och
berättigad aktning. P:s författarskap var ganska
omfattande. Redan vid 18 års ålder började han
utgifvandet af Espana, Obras pintorescas etc.,
ett stort anlagdt planschverk med förträfflig och
underhållande text, hvaraf dock endast första
delen utkom. P. fortsatte (1850) Recuerdos y
bellezas de España af Piferrer, som följdes
af Historia de la pintura en España (1851) och
Estudios de la Edad Media, som ådrog författaren
exkommunicering. Påverkad af Comte och Proudhon,
började P. sin politiska och journalistiska
verksamhet, utgaf La reacción y la revolutión
(1854), Las nacionalidades (1877–83), en kraftig
propaganda för federalismen, samtidigt med att
han arbetade på sin Historia general de América
(1878), ett monumentalt, men ej afslutadt
verk. Andra arbeten af P. äro Joyas literarias
(1876), Observaciónes sobre el carácter de
D. Juan Tenorio, La federatión (1880), Las
luchas de nuestros días (1884), Opúsculos etc.
Ad. II-n.
Piz, rätorom. Se Pik och Piz d’Err.
Pizarro [pitsa’rrå], Francisco, Perus eröfrare, f. på
1470-talet i Trujillo i spanska provinsen
Estremadura, d. 26 juni 1541 i Lima, naturlig
son till en officer, Gonzalo P., tjänade
i unga år som svinvaktare och blef sedermera
soldat. Från omkr. 1510 utgjorde Nya världen
skådeplatsen för hans verksamhet. Där deltog
P. i Alonzo de Hojedas lilla sydamerikanska
expedition från San Domingo, hvarvid P. 1510
blef befälhafvare öfver nybygget S. Sebastian
vid Urabáviken.
 |
| |
Från denna koloni styrde P. jämte Enciso och Balboa
öfver till Darienbukten, där nybygget S:ta
Maria el Antigua anlades 1511. Med Balboa
gjorde P. hösten 1513 den besvärliga marschen
tvärs öfver Panamanäset till stranden af
Stilla hafvet. Af den i stället för Balboa
till ståthållare utnämnde Pedrarias de Avilas
erhöll P. ett område vid Panama, där han dref
boskapsskötsel. Efter återkomsten 1522 af
Andagoyas expedition längs Syd-Amerikas västkust förband sig P. med en annan
lyckoriddare, Diego Almagro, för att utforska
och eröfra land vid det nyfunna "Söderhafvets"
kust, ett företag, hvartill nödiga medel
skulle tillhandahållas af prästen Hernando
de Luque. P. vardt eröfringsexpeditionernas
öfverbefälhafvare. 24 nov. 1524 af seglade från
Panama den första, i det hela misslyckade lilla
expeditionen, som uppnådde San Juanflodens
mynning. De tre kompanjonerna slöto därpå
ett formligt fördrag 10 mars 1526. En andra
förberedande expedition, bestående af 2 fartyg
och 160 äfventyrare, kom i väg s. å. och nådde
Kap Pasado, men manskapets betänkligheter växte,
och deras flertal vände här, så mycket mera som
de förständigats därtill af Darienkoloniens nye
guvernör. P. och hans företag hade f. ö. strax
efter den första motgången blifvit impopulära
hos Panamakolonisterna, och det var endast
med yttersta svårighet, som Almagro och de
Luque kunde utverka guvernörens medgifvande
att utrusta ett litet undsättningsfartyg åt
P. Med detta lyckades P. och hans ovilliga flock
inlöpa i Guayaquilviken samt på dess södra strand
beträda den folkrika staden Tumbez, hvarifrån
han fortsatte utefter Perus kustland ned till
Santafloden. Genom denna resa ytterligare
styrkt i sina peruanska invasionsplaner,
seglade P. därefter till Panama för att få
till stånd en tredje expedition i större skala,
men talade där för döfva öron. P. såg då ingen
annan utväg än att vädja till spanska regeringen
och reste våren 1528 hem till Spanien. Efter
långa underhandlingar erhöll han 26 juli 1529
privilegium på eröfringen af Nya Kastilien,
d. v. s. Peru, till hvars styresman på lifstid
(adelantado) han utnämndes. P:s bolagskamrater
fingo likaledes sina poster och förmåner
angifna i P.s aftal med spanska regeringen,
som emellertid i fråga om samtligas löner blott
hänvisade till det nya vicekonungadömets egna
inkomstkällor. På resan ut åtföljdes P. af
sina tre bröder Fernando, Gonzalo och Juan
P. Frikostigt understödd af Cortez, kunde P. i
jan. 1531 med tre skepp med 183 man och 27
hästar ge sig ut på den färd, hvarmed Perus
spanska besittningstagande inleddes. Så snart
en hjälptrupp om 100 man från Panama tillstött
vid kusten af Guayaquilviken, anträddes 24
sept. 1532 marschen till staden Cajamarca i det
inre, med den nya spanska kolonien San Miguel
i Piuradalen som operationsbas. P:s skara,
räknande 62 ryttare och 102 fotsoldater, slog
in på inkavägen genom kustbältet och fördes
af P. på några dagar från strandslätten öfver
bergen för att möta den väntande inkafursten
Atahualpa. Spanjorerna hade redan i Tumbez fått
kännedom om de partifejder, som just vid deras
ditkomst yppat sig i landet. Det med Peru nyss
införlifvade riket Quito (nuv. Ecuador) hade som
oberoende stat af den nyss aflidne härskaren
Huayna-kapak tilldelats hans son Atahualpa,
medan den minderårige sonen Huaskar tillerkänts
det öfriga riket. Atahualpa lyckades besegra
och tillfångataga sin halfbroder och utropade
sig som ensam härskare i landet. Strax därefter
uppenbarade sig P:s skara 15 nov. i Cajamarca,
där ett första sammanträffande mellan den om sin
tron ännu osäkre Atahualpa och P. aflopp helt
fredligt. Men vid inkans återbesök framkallades
ett plötsligt spanskt öfverfall, som medförde
ett stort blodbad på inkans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:58:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfca/0546.html
