Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pianoforte (Fortepiano, Piano) - Pianokvartet, mus. Se Kvartett - Pianola, mus. Se Pianospelapparater - Pianosa - Pianospelapparater (Själfspelande)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt är trekörigt ("trekorigt") l. har
tre strängar för hvar ton (utom de lägsta
bastonerna), under det taffeln i regel har
blott en pedal (fortepedalen; se Pedal) och
är tvåkörig. Genom strängfördubblingen blir
klangen förstärkt. Flyglar byggas i olika
storlekar, främst den genom klangens styrka
och fyllighet öfverlägsna konsertflygeln samt
den medelstora salongsflygeln. I afseende
på resonansförhållanden och tonkvalitet
står pianinot åtskilligt under flygeln;
smärre pianinons korta bassträngar ge
ingen saftig och ren klang. Emellertid
har tonen betydligt förbättrats genom det
korssträngade pianinot (uppfunnet af H. Pape),
i hvilket diagonalerna användas för de längsta
strängarna. Strängarna äro numera alltid af
stål, de lägsta öfverspunna med metalltråd
(för att vid lika längd erhålla djupare
toner). De fasthållas vid ena ändan medelst
de i stämstocken infogade stämskrufvarna,
vid andra ändan medelst stift, fästa i en på
ramen fastskrufvad platt. Det är dock endast en
del af strängen, som ljuder; denna (mellersta)
del begränsas däraf, att strängen löper å ena
sidan öfver en vid stämstocken fastsatt list,
å andra sidan öfver det på resonansbottnen
anbragta stallet. De öfverskjutande delarna
af strängen hållas dämda genom inflätade
klädesremsor. Resonansbottnen är en tunn skifva
af bästa granträ, undertill försedd med ribbor,
som gå rätvinkligt mot fibrerna, för att öka
motståndet mot spänntrycket. Hamrarna äro
klädda med skinn och filt. Klaviaturen består
af tangenter i form af trästafvar, hvilkas
synliga främre del är belagd med elfenben (eller
imitationer däraf) och ebenholts. Omfånget var på
Beethovens tid E1-f4; det är nu ända till A2-c5
(se Oktav). Undertangenterna äro numera hvita och
bilda tillsammans C-durskalan; öfvertangenterna
äro svarta och bilda de kromatiska tonerna
ciss-dess, diss-ess, fiss-gess, giss-ass,
aiss-b. Äfven kromatiska och enharmoniska
klaviaturer ha konstruerats. På 1880-talet
väcktes mycket uppseende genom jankóklaviaturen
(uppfunnen af ungraren Paul v. Jankó), som en
tid bortåt tycktes ega framtid. Den består af i
verkligheten två tangentrader (men till utseendet
sex, terrassformigt öfver hvarandra liggande,
emedan hvar tangent har tre anslagspunkter),
ordnade efter idel heltoner, nämligen c d e
fiss giss aiss i den ena och ciss diss f g a
h i den andra. Fördelarna äro en naturligare
handställning, lätthet i passager, långa grepp
och transpositioner samt lika fingersättning i
alla tonarter. Bland andra senare uppfinningar i
fråga om pianot må nämnas den af Debain uppfunna
och af Steinway förbättrade prolongationspedalen
(se Pedal), som tillåter en ton att ensamt
fortklinga oberoende af andra samtidigt
spelade. I Blüthners alikvotpiano medklinga
särskilda strängar i harmoniska öfvertoner
eller kombinationstoner. I adiafonen (jfr
Melodikon) äro strängarna ersatta genom
stämgafflar, hvarigenom allt stämmande blir
öfverflödigt. "Kassen", som omsluter pianots
olika delar, göres vanligen af valnötsträ,
mahogny eller svartbetsadt päronträ, stämstocken
af rödbok. Kompositioner för piano noteras på
två sammanbundna system, af hvilka det öfre
har G-klav, det undre F-klav. Jfr Dämmare,
Klaver och Pedal. - Det var förnämligast musikens
förändrade riktning sedan början
af 1800-talet, som förskaffade pianot en så
utomordentlig utbredning och gjorde det till det
universella instrumentet, som blef läromästare
för orkestern och själft lärt alltmera af
denna. Om pianots utveckling och byggnad ha
skrifvits arbeten af Welcker v. Gontershausen,
O. Paul, K. F. Weitzmann, Blüthner o. Gretschel,
B. Cesi m. fl. Bland mästare i klaver- eller
pianospel må nämnas D. Scarlatti, Couperin,
S. Bach, E. Bach, Mozart, Clementi, Dussek,
Field, Hummel, Beethoven, Weber, Herz,
Mendelssohn, Moscheles, Thalberg, Chopin,
Liszt, Henselt, Tausig, Bülow, Rubinstein,
Hallé, Saint-Saëns, Leschetitzki, Scharwenka,
d’Albert, Reisenauer, Busoni, Paderewski,
Risler, Pugno, Rosenthal, Sapellnikov,
Reger samt fruarna Schumann, Esipov, Menter,
Carreño, Lie-Nissen och Backer-Gröndahl. Af
studieverk må nämnas pianoskolor af Hummel,
Kalkbrenner, Köhler, Lebert-Stark, Kullak
och Riemann samt etyder af Bach, Clementi,
Grämer, Czerny, Bertini, Moscheles, Chopin,
Schumann, Heller, Liszt och Alkan.
A. L. (E. F-t.)
Pianokvartett, mus. Se Kvartett.
Pianola [pia´nåla, oftare pianå´la], mus. Se
Pianospelapparater.
Pianosa [-å-], ö i Tyrrhenska hafvet,
s. v. om Elba, hörande till italienska
prov. Livorno. 10,25 kvkm. 905
inv. (1901), de fleste arbetsfångar.
J. F. N.
Pianospelapparater (Själfspelande), sådana
mekaniska musikapparater (se d. o.), som,
anbragta tätt intill ett pianoforte, utföra
musikstycken på detta. I tidigare sådana (det
första patentet var ett franskt, 1842) utlöstes
spända fjädrar medelst en för hand kringvefvad
pappskifva med utskurna hål i, så att filtklädda
hammare bragtes att trycka ned tangenterna. Sedan
1880-talet använder man i stället (i sådana
apparater som de amerikanska pianola, apollo,
æolia, den tyska pho’nola och hvad de allt
heta) pneumatisk utlösning, med ett system af
kanaler, rör och ventiler, där ömsevis lufttomhet
och tillströmning eller förtunning af luften
åvägabringas genom trampandet af pedaler med
den påföljd, att de rätta tangenterna tryckas
ned genom häfstångskraft, allteftersom
den perforerade musikrullen glider öfver
mensurskifvan. Förutom de pedaler, hvilkas
trampande åstadkommer lufttillförseln, finnes
ett par smärre, som regleras med handgrepp
i några klaffar af den framför apparaten
sittande personen och frambringa nyanseringar
af tonstyrkan, hvarjämte en annan klaff,
"tempoindikatorn", gör det möjligt för honom att
ledigt reglera skiftningar i tempi. Pianolans
tempoindikator bär namnet metrostyl. Vid denna
är fäst en visare, hvarmed den spelande noga
följer en på musikrullen buktande röd linje,
som utvisar tempot och dess nyanser, sådana
någon viss konstnär fixerat dem. Ytterligare
uppfinningar, som införlifvats med pianolan,
äro temodisten, som medelst särskilda hål
i musikrullen låter temat eller melodien
med sångbar accentuering framträda gentemot
ackompanjemanget, samt den graderade betoningen,
som låter ackompanjemangets figurering få sitt
bestämda värde. Pianolaapparater har man äfven
inbyggt i bakre delen af själfva pianot och
jämväl ersatt lufttrampet med elektrisk drift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
