Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petrus Olai (Olavi). 1. Petrus af Alvastra - Petrus Olai (Olavi). 2. Petrus af Skänninge - Petrus Paulinus - Patrus Petrejus (Per Persson) - Petrus Petrosa. Se Petrus Erici - Petrus Severinus. Se Sörensen, Peder - Petrus Valdus. Se Valdenser - Petrus venerabilis - Petschaft. Se Pitschaft - Pe-tschi-li. Se Tschi-li - Petschke, Herman Theobald - Petschnikoff. Se Petjnikov - Pettau - Pettenkofen, August von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var cisterciensmunk och subprior i Alvastra
kloster. Då Birgittas uppenbarelser efter
hennes mans död i Alvastra 1344 började, blef
han genom en som underbar ansedd händelse kallad
att vara henne behjälplig med deras upptecknande
(på latin). Han skötte sedan denna tjänst under
en stor del af hennes följande lif. På Romresan
1349 var han icke med, men torde däremot ha
varit hos henne i Italien en del af 1350-talet
och säkert under hennes sista år. Vid affattandet
af hennes klosterregler (se Birgittinorden) var
hans inflytande betydande. De båda Petrusarnas
biografi öfver henne, öfverlämnad till de påfliga
myndigheterna efter hennes död 1373 ("Scriptores
rerum suecicarum", III: 2, 185-206, är säkerligen
mest hans verk. Efter hemfärden med Birgittas
reliker var han åter i Italien 1375-80 för att
tillsammans med hennes dotter Katarina arbeta för
hennes kanonisation; därunder afgaf han (1380)
inför den påfliga undersökningskommissionen ett
mycket omfångsrikt och värdefullt vittnesmål
rörande hennes lif. Återkommen till Sverige,
öfverlämnade han till Vadstenamunkarna sina
icke i den ursprungliga, af Alfons redigerade
upplagan af Birgittas Revelationer medtagna
revelationsuppteckningar, hvarur stora delar
af den senare tryckta upplagan ("Revelationes
extravagantes", "declarationes" och "additiones",
"Tractatus ad sacerdotes et ad summos pontifices"
m. m.) äro hämtade. Han dog i Vadstena 9 april
1390. Se K. B. Westman, "Birgitta-studier I",
s. 15 ff. (1911). - 2. Petrus af Skänninge, den
heliga Birgittas biktfader, f. i Skänninge, där
han en tid var föreståndare för helgeandshuset,
blef 1348 Birgittas biktfader och följde henne
i denna egenskap under hela hennes återstående
lif. Ehuru han icke synes ha varit någon mera
lärd eller betydande man, var han dock mycket
uppskattad af Birgitta för sin fromhet och
hängifvenhet. Jämte priorn Petrus Olai (se
ofvan) och i synnerhet under dennes frånvaro
användes han till att på latin nedskrifva
hennes uppenbarelser; därjämte sammanställde
han Birgitta-ritualen (se d. o.) och skref
för denna afsedda hymner. Med anledning af ett
fall från taket af Birgittas bostad i Rom var
han under sin sista tid lam i ena handen och
halt. Efter Birgittas död öfverlämnade han jämte
priorn Petrus 1373 till de påfliga myndigheterna
en lefnadsteckning öfver henne. Hemkommen med
hennes reliker 1374, blef han Vadstenaklostrets
förste generalkonfessor till sin död, 16
sept. 1378. I slutet af 1400-talet gjordes
förgäfves försök att få P. beatificerad,
men inom Vadstena kloster vördades han som
"helig". Lefnadsteckningar öfver P. författades
af Vadstenamunken Ulpho 1427 (efter en
handskrift i British museum tryckt af H. Schück
i "Ant. tidskr.", V, 1895) och, antagligen af
munken Mathias Laurentii, omkr. 1470 (hvaraf
fragment efter en handskrift i k. biblioteket
tryckts af K. G. Grandinson i Karlstads
lärov. progr. 1887 - 88). Jfr K. B. Westman,
"Birgitta-studier I", s. 17 ff. (1911).
1-2. K. B. W-n.
Petrus Paulinus, präst. Se Laurentius Paulinus,
sp. 1390.
Petrus Petrëjus (latinisering af Per Persson, som
han själf skref sig), krönikeskrifvare, diplomat,
f. sannolikt omkr. 1570, studerade i Marburg i
början af 1590-talet och anställdes 1595 i hertig Karls kansli. Han sändes i diplomatiska uppdrag till Ryssland 1607, 1609 och 1611 och
hade därvid tillfälle att iakttaga dess seder
och politiska förhållanden 1615 sändes han till
Danzig som agent och politisk kunskapare. Hans
dödsår är ej kändt. På grundval af litterära
studier och egna erfarenheter skref P. två
arbeten om Ryssland, som ega ett icke obetydligt
intresse. Det mindre, som P. utgaf under titeln
Een wiss och sanfärdigh berättelse om några
förändringar som i thesse framledhne åhr uthi
storfurstendömet Muskow skedde äre (1608),
handlar om den genom de "falske Dimitrijernas"
uppträdande framkallade oredan. Det större,
Regni muschovitici sciographia (6 böcker,
1615; af P. verkställd tysk öfv., 1620),
är en omfattande skildring af Ryssland i
historiskt, statsrättsligt, kyrkligt, socialt,
topografiskt m. fl. afseenden. Man har länge
öfverskattat originaliteten och värdet af
detta arbete. I själfva verket är det till
stora delar endast en ytlig bearbetning af
tidigare Rysslandsskildringar (af Herberstein
och Oderborn); mycket är också hämtadt från den
samtida krönikeskrifvaren Bussow. Bearbetningen
är dock gjord med talang, och P. har funnit
plats också för själfständiga iakttagelser,
återgifna med en viss grof humor. P. utgaf
dessutom Een kort och nyttig chrönica om allo
Swerikis och Göthis konungar... (1611;
nya uppl. 1614 och 1656), hufvudsakligen
stödd på Johannes Magnus’ kända arbete. P:s
redogörelse för sin beskickning till Danzig 1615
är tryckt af S. Clason i "Hist. tidskr.’ 1900.
(H. A-t.)
Petrus Petrosa. Se Petrus Erici.
Petrus Severinus. Se Sörensen, Peder.
Petrus Valdus. Se Valdenser.
Petrus venerabilis (P. den vördnadsvärde),
teolog och asket under medeltiden, f. 1094 i
Montboissier af adliga föräldrar, d. 1156, blef
1122 vid endast 28 års ålder abbot i klostret
Cluny och egnade sig från denna tid med ifver
åt upprättandet af kluniacenskongregationen
ur det djupa förfall, hvari den råkat under
hans företrädare. Han var den siste store
Cluny-abboten. Han samarbetade i åtskilligt med
Bernhard af Clairvaux, i askes, kyrkopolitik
och kamp mot kätterier (t. ex. mot Peter af
Bruys) och judar, men gaf Abailard en fristad i
Cluny. Han var berömd för sin mildhet. Af hans
många skrifter äro de flesta polemiska traktater
mot kyrkans fiender. Se Heimbucher, "Orden
und kongregationen der katholischen kirche", I
(2:a uppl. 1907). J.P. (Hj.H-t.)
Petschaft. Se Pitschaft.
Pe-tschi-li. Se Tschi-li.
Pe’tschke, Hermann Theobald, tysk tonsättare,
f. 1806 i Bautzen, d. 1888 i Leipzig, filos.
doktor och titulärt hofråd, var medlem af
Gewandhauskonserternas styrelse och komponerade
omtyckta manskvartetter, bland hvilka i synnerhet
Hulda vår välkommen blifvit bekant i Sverige.
Petschnikoff. Se Petjnikov.
Pettau (slov. Ptui], stad i Steiermark, vid
Drava och järnvägen till Budapest. 4,223 inv
(1900), hvaraf mer än hälften tyskar. Vinodling.
Pettenkofen [-kåf-], August von, österrikisk
målare, f. 1822 i Wien, d. 1889, var i sin ungdom
militär, studerade vid akademien i Wien 1837-40,
därefter i Italien och under längre tid (1852
ff.) i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
