Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pedagogik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fattning af målet för den utvecklingen är
därför en viktig förutsättning, och rörande
medlen för dess främjande är en teoretisk
teknik lika nyttig för uppfostraren som
byggnadstekniken för arkitekten eller den
vetenskapliga medicinen för läkaren. Stundom
medges, att en pedagogisk teori är behöflig,
men påstås, att denna bör bildas af den enskilde
läraren på grund af hans egen erfarenhet. Men
skall då föregående generationers erfarenhet
på detta område icke tillmätas något värde,
och bör icke den enskilde läraren kunna draga
gagn äfven af andras erfarenhet som lärare? Den
enskildes erfarenhet är alltid ensidig och
behöfver kompletteras och korrigeras. Hans
tillfälligt gjorda iakttagelser behöfva
kontrolleras genom planmässiga experiment. De
själfgjorda pedagogiska åsikterna förhålla sig
ofta till den vetenskapliga pedagogiken som
den olärde landtbrukarens förfarande till det
rationella jordbruket. Mången nödgas bruka sin
jord utan ledning af vetenskapliga insikter;
och likaså måste de flesta föräldrar söka
fylla sina uppfostrarplikter utan pedagogisk
bildning. Men af den, som egnar sig åt uppfostran
och undervisning som yrke, måste fordras
specialbildning liksom af den yrkesmässige
läkaren. Från yrkespedagogerna böra de sunda
uppfostringslärorna spridas bland folket.
-Allvarligare äro de invändningar, som gjorts
mot möjligheten af en strängt vetenskaplig
pedagogik på den grund, att bildningsidealen
äro och böra vara olika under olika tider och
för olika folk, hvarför pedagogiken ej kan få
den allmängiltighet, som kräfves af vetenskapen
som sådan. Härvid må först anmärkas, att denna
svårighet gäller endast den teleologiska, men
däremot ej den tekniska pedagogiken, som sedan
uppfostringsändamålet på ett eller annat sätt
bestämts, söker anvisa medlen. Ej heller den
teleologiska pedagogiken blir genom den nämnda
svårigheten omöjliggjord, ty de ifrågavarande
olikheterna mellan de skilda bildningsidealen
i enskildheterna utesluta icke gemensamhet i
de allmänna grunddragen, så att en abstrakt
teori kan gälla dem alla. För öfrigt tillhör
det pedagogiken att kritiskt värdera äfven de
historiskt gifna bildningsidealen, uppvisa deras
ensidighet eller deras inbördes förhållande
af högre och lägre utvecklingsgrader. - Som
vetenskap står pedagogiken i så nära förhållande
till andra vetenskaper, att den ofta framställts
blott som en del eller en tillämpning af
dem. Att den historiska pedagogiken blott är
en del af kulturhistorien, har redan angifvits;
och på samma sätt kan den statiska pedagogiken
betraktas som tillhörande sociologien. Att
den teleologiska pedagogiken måste sättas
i samband med etiken, religionsfilosofien
samt logiken, estetiken och samhällsläran,
hvilka ange ändamålet för människolifvet i
det hela, säger sig själft; likaså att den
tekniska pedagogiken måste tillgodogöra sig
fysiologiens och hygienens lärdomar, när det
gäller att finna medlen för att främja den
kroppsliga utvecklingen, samt psykologiens vid
såväl undervisningsmetodernas utbildning som vid
behandlingen af karaktärsbildningens problem. Men
intresset är dock ett annat. Etiken uppställer
det ideala målet för människolifvet i det hela,
men pedagogiken har att särskildt utreda, hvilken
andel vid detta människomåls förverkligande
tillkommer uppfostrarens
inverkan på ungdomens utveckling. Psykologien
studerar själslifvets lagar utan hänsyn till de
olika funktionernas värde för personligheten;
denna värdesynpunkt är däremot alltigenom
vägvisande för pedagogiken. Därför äro
problemen inom pedagogiken andra än inom de
nämnda vetenskaperna, hvarför pedagogiken med
skäl gör anspråk på att vara en själf ständig
specialvetenskap. - Pedagogikens metoder äro
mångskiftande som vetenskapens i det hela. Väl
måste all vetenskap ytterst grunda sig på
erfarenheten. Men i samma mån, som frågorna bli
generella, får spekulationen en allt större
betydelse, och därför antar man med skäl en
s. k. rationell metod för filosofien. Genom
sitt samband med etiken måste den teleologiska
pedagogiken delvis föras till en liknande metod,
men genom uppfostringsverksamhetens beroende
af historiska förutsättningar och förhållandet
till den samtida kulturen får äfven denna del
af pedagogiken sina empiriska grundvalar. Den
tekniska pedagogiken återigen måste alltigenom
använda empiriska metoder, och särskildt under
de senaste åren har den metod, som framför
andra fört den moderna naturvetenskapen till
dess nuvarande ståndpunkt, den experimentella
metoden, visat sig i hög grad fruktbar äfven
inom pedagogiken.
Pedagogikens historia kan som de flesta
vetenskapers föras tillbaka till de gamle
grekerna. Föregången af vissa uttalanden af
sofisterna och af Sokrates’ originella
uppfostrarverksamhet, var Platon den förste, som
framställde grundtankarna till ett pedagogiskt
system. I sin dialog "Staten" utvecklade han
de grundsatser, enligt hvilka ungdomen skulle
uppfostras för att duga till medborgare i hans
idealstat. Han framställde för första gången
fordran på statens omhändertagande af ungdomens
uppfostran. Som uppfostrans ändamål uppställde
han rättrådigheten och därmed dugligheten
som statsborgare. Musiken, gymnastiken och
den vetenskapliga bildningen samt slutligen
filosofien ville han ställa i denna moraliska
och sociala uppfostrans tjänst. Aristoteles
hade författat en särskild skrift om uppfostran,
men tyvärr har denna gått förlorad. Hans etiska
och politiska skrifter innehålla dock vissa
uttalanden i pedagogiska frågor, som vittna om
hans världsklokhet äfven på detta område. Det
grekiska bildningsidealets begränsning framträdde
framför allt i dess aristokratiska ensidighet
och föraktet för det praktiska arbetet. -
Romarna, som fortplantade traditionen från
grekerna, visade ej heller inom pedagogiken någon
originalitet, men Quintilianus förvärfvade sig
för flera århundraden anseendet som en pedagogisk
auktoritet genom de kloka undervisningsreglerna i
sin skrift om talarens uppfostran. - Medeltiden
utvecklade i den kristliga fromheten ett nytt
bildningsideal, men gick i den pedagogiska
teorien ej utöfver de klassiska auktoriteterna. -
Under renässansen väckte humanisterna entusiasm
för den klassiska bildningen och främst bland dem
Erasmus Rotterdamus, som i sin skrift "De
pueris statim et liberaliter instituendis" visade
sig förstå barnets kraf att behandlas efter
sin ålder. Tidens främste pedagog vid Erasmus’
sida var spanjoren J L. Vives, hvilken ställde
sig friare till Aristoteles’ och Quintilianus’
auktoritet än de öfrige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
