Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del af staden på vänstra Seinestranden. För att
hindra hus och gator från att instörta har man
flerstädes måst anbringa pelare och stöd. Liken
efter okända personer, som drunknat eller
anträffats döda ute, föras till La Morgue (se
Morgue), där de utställas för att igenkännas
af anhöriga (antalet uppgick 1911 till 855).
Stadens vapen: nedre fältet rödt, med ett fartyg
för fulla segel i silfver på haf af silfver,
öfre fältet blått, beströdt med ett obestämdt
antal gyllene liljor och krönt af en murkrona med
fyra torn; det är försedt med devisen "Fluctuat
nec mergitur" (Det vräkes af vågen, men sjunker
ej). Sköldhållare äro 2 liljestänglar. Vapnet
är afbildadt i fig. 2 till art. Devis.
J. F. N.
P:s befästningar. Redan under gamla tiden omgafs
P. med en ringmur, som dock småningom refs,
allteftersom staden utvidgades. Under medeltiden
uppfördes nya ringmurar och bastionerade linjer,
hvilka efter hand delade samma öde. I början
af 1800-talet stod P. utan befästningar, men
1840 lyckades det Thiers att genomdrifva ett
beslut om stadens befästande, hvartill anslogs en
summa af 140 mill. frcs. Staden omgafs nu med en
enceinte l. sammanhängande fästningsgördel af 94
bastionerade fronter med en sammanlagd längd af
36 km. Grafvarnas innerbranter kläddes med höga
murar. Utanför enceinten, på 2–5 km. afstånd
från densamma, drogs en kedja af 16 detacherade
fästen, med en omkrets af 55 km. Till följd af
terrängens formationer kunde fästena delas i tre
stora grupper: den norra, omkring förstaden S:t
Denis, bestående af fästena Double Couronne du
Nord, fort de l’Est, la Briche och Aubervilliers;
den östra, belägen på Romainville-höjderna,
med fästena Romainville, Noisy, Rosny och Nogent
samt det befästa slottet Fort de Vincennes; den
södra, med fästena Ivry, Bicêtre, Montrouge,
Vanves och Issy. Fästet Charenton, vid Marnes
och Seines föreningspunkt, sammanbinder den östra
gruppen med den södra. Västra sidan eger i Seines
dubbelkrök ett starkt fronthinder, hvarför endast
ett fäste anlades där, det starkaste af dem alla,
Mont-Valérien, som med sin eld behärskar halfön
Gennevilliers. Dessa storartade befästningar
kunde emellertid under 1870–71 års krig ej
hindra P:s fullständiga cernering och föllo
slutligen i fiendens händer. Enligt den nya
af nationalförsamlingen 27 mars 1874 gillade
försvarsplanen har en ny kedja af 20 fästen
dragits på 10–12 km. afstånd från den gamla
fortkedjan och med en sammanlagd omkrets af 130
km. Äfven denna kedja är genom terrängen delad
i tre stora grupper, belägna på de dominerande
höjderna i n., ö. och s. v. De mellanliggande
stora slätterna i n. ö. och s. bestrykas
dels med korsande eld från dessa höjder, dels
med frontal eld från de bakom liggande äldre
fästena. Till den norra gruppen, som har till
uppgift att skydda förstaden S:t Denis, höra
fästena Domont, Montmorency, Montlignon, det i
v. belägna Cormeilles och de öster ut liggande
Écouen och Stains, redutterna Frauconville och
Écouen samt 12 batterier. Den östra gruppen,
som har till uppgift att behärska höjderna
på ömse sidor om Marne samt bestryka de stora
anmarschvägarna, som där från ö. sammanlöpa mot
P., består af fästena Vaujours,
Chelles, Villiers, Champigny, Sucy och
Villeneuve S:t George, ett mellanverk vid
Ormesson samt 5 batterier. Den sydvästra
gruppen omger på tre sidor Versailles, som
den närmast har till uppgift att skydda,
och består af fästena Palaiseau, Villeras,
Haut-Buc, S:t Cyr, Chatillon och Haut-Bruyères,
Satory- och Verrièreverken, Marlyställningen
och 4 batterier. På västra sidan har man icke
ansett nödigt att göra mera än förstärka det
gamla fästet Mont-Valérien. Flera af fästena
ha den tyska lynettformen. Grafvarna, som ha
stort djup, äro å ytterbranten klädda med öppna
bärhvalf samt flankeras af kaponjärer. Några
fästen ha bröstvärn i två våningar, det högre för
artilleri, det lägre och framför liggande för
infanteri och kulsprutor. Öfverallt finnes en
riklig tillgång på bombfasta hvalf. Omedelbart
bakom den nya fästningsgördeln är anlagd en
järnväg, "la grande ceinture", för underhållande
af snabb samfärdsel mellan den vidsträckta
befästningens olika delar. P. är jordens
ojämförligt största fästning. Fästena kräfva
en besättning af 30,000 man, hvarjämte för det
aktiva försvaret fordras minst 100,000 man. En
fullständig inneslutning af P. förutsätter en 160
km. lång cerneringslinje och kräfver en styrka
af omkr. 17 armékårer, eller 500,000 man. 1902
bestämdes, att enceinten i v. och n. skulle
slopas och fortgördeln där i stället förstärkas
samt en del smärre stödpunkter m. m. anläggas
som en ny enceinte från fort Aubervilliers öfver
forten de l’Est och Double Couronne du Nord,
n. om S:t Denis och till Seine vid fort de la
Briche. Dessa arbeten torde ännu ej vara fullt
afslutade. (L. W:son M.)
Historia. Vid sitt
första framträdande i historien tillhörde
trakten kring det nuv. P. den obetydliga
galliska stammen parisii, hvilken tidigt
ställde sig under skydd af de mäktigare
senonerna. Detta underdånighetsförhållande blef
anledningen till P:s politiska beroende af Sens
(senonernas hufvudstad) under hela den romerska
perioden och till en andlig subordination, som
räckte ända till 1622, då P. fick sin förste
ärkebiskop. Staden var på Cæsars tid inskränkt
till den nuv. Citéön och kallades af romarna
Lucetia, Lucotetia och Lutetia, senare med
tillägget Parisiorum (d. v. s. i parisiernas
land), hvaraf det nuv. namnet uppkommit. I
Vercingetorix’ uppror deltogo äfven parisii,
men blefvo efter ett tappert försvar af sin
hufvudstad underkufvade af Labienus. Det är ej
kändt, när kristendomen först infördes (af S:t
Dionysius), men sannolikt skedde det vid midten
af 200-talet, och Lutetia var ett af de äldsta
biskopsstiften i Gallia celtica. Flera af de
senare romerske kejsarna uppehöllo sig längre
eller kortare tid i Lutetia, bl. a. Konstantius
Chlorus, hvilken uppförde ett palats där
(på vänstra flodstranden), som länge användes
som residens. Konstantin den store, Konstans,
Julianus, hvilken där 360 utropades till kejsare,
Valentinianus och Gratianus residerade där,
äfven de frankiske konungarna af merovingernas
ätt bodde där, och ännu 1180 var det en ansenlig
byggnad. 1218 kom det i cluniacensernas ego. Det,
som nu återstår däraf, kallas Palais des thermes
samt är en del af Cluny-museet (se d. o.). Genom
de romerske kejsarnas vistelse i P. växte stadens
betydelse. Seineön började bli för liten, och
den norra stranden började bebyggas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
