Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1315-1316 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Munch, norsk släkt - Munch 1. Johan Storm M. - Munch 2. Peter Andreas M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

litteraturhistoriskt intresse. M. utgaf kvartalsskriften
"Saga" (3 bd, 1816–20), hvars 1:a bd innehåller
en anmärkningsvärd språkhistorisk afh. om
Levninger af Nordens gamle tungemaal udi Norges
provindsial-dialecter.


2. Peter Andreas M., den föregåendes brorson, son
till domprosten Edvard M. (1780–1847), historiker,
f. 15 dec. 1810 i Kristiania, d. 25 maj 1863 i Rom,
blef 1828 student samtidigt med A. M. Schweigaard,
som M. äfven under studenttiden stod nära (bägge
voro under de följande åren Welhavens vapenbröder
i striden mot och om H. Wergeland). M. valde
rättsvetenskap till brödstudium, men fortsatte på
samma gång sina i skolan påbörjade historiska och
språkliga studier och tog 1834 juridisk ämbetsexamen
med första hedersrummet, men kom ej att egna sig åt
ämbetsmannabanan, utan antog erbjudandet att bli
R. Keysers medhjälpare vid utgifvandet af Norges
gamla lagar. För samlande af material begaf han
sig 1835 till Köpenhamn och 1837, jämte Keyser,
till Lund och Stockholm, där dock vistelsen blef
kort. S. å. utnämndes han till lektor och 1841 till
professor i historia vid Kristiania universitet. I
sitt egentliga ämne, fäderneslandets historia, kom han
först 1845 att hålla föreläsningar. Den akademiska
lärarverksamheten låg f. ö. ej för M:s impulsiva,
alltid af nya problem upptagna personlighet; i främsta
rummet intresserade honom alltid vetenskaplig kritik
och fri produktion. I bägge riktningarna blefvo
hans bidrag genom omfång och nationell betydelse
enastående i norskt kulturlif. M. var polyhistor och
polygraf. Hans studier omfattade ej blott alla grenar
af Norges historia, utan äfven allmän världs- och
kulturhistoria, språkvetenskap, arkeologi, geografi,
etnografi och rättsvetenskap. Han hade en otrolig
receptivitet och produktionsförmåga: på grundval af
själfständiga undersökningar har han skrifvit mera
än någon annan norsk vetenskapsman. M:s mål var att
med största möjliga fullständighet genomforska Norges
gamla historia, i hvilken många punkter voro outredda
och fordrade specialundersökningar. Därom öfvertygade
sig M. genom att försöksvis skissera en totalbild af
Norges och Nordens historiska utveckling i Norges,
Sveriges og Danmarks historie til skolebrug (1838),
där M. först framställde sin teori om skandinavernas
härkomst och invandring n. om Bottniska viken och
hvartill som supplement slöt sig Nordens gamle gude-
og heltesagn (1840). Samtidigt härmed kastade han sig
in på ett banbrytande röjningsarbete, som resulterade
i en mängd särundersökningar i specialafhandlingar
(till en början offentliggjorda mest i "Samlinger
til det norske folks sprog og historie", särskildt
1838–39) och utgifvande af många norröna texter. Han
utgaf norska jordeböcker från medeltiden: "Bergens
kalvskind" (1843) och "Munkeliv klosters brevsamling"
("Codex diplomatarius monasterii sancti Michaelis",
1845) och "Aslak Bolts jordebog" (1852); vidare, i
förening med R. Keyser, "Norges gamle love indtil
1387" (3 bd, 1846–49), i förening med C. R. Unger
"Den ældre Edda" (1847) och "Fagrskinna" (s. å.),
i förening med Unger och Keyser "Kongespeilet"
("Speculum regale", 1848), därefter den af honom i
Skottland påträffade krönikan "Symbolæ ad historiam
antiquiorem rerum Norvegicarum" (1850), munken
Odd Snorresöns "Saga Olafs konungs Tryggvasunar"
(1853), "Saga Olafs konungs ens helga" (tills.
med Unger, s. å.) och "Chronica regum Manniæ &
Insularum. The chronicle of Man and the Sudreys
etc." (1860). Parallellt härmed gingo M:s sträfvanden
att främja den norröna filologien. Han utgaf
afh. Det ældste fællesnordiske sprogs udseende
(1846), Det oldnorske sprogs eller norrönasprogets
grammatik (1847) och Oldnorsk læsebog (s. å.), bägge
tills. med Unger, Den äldste nordiske runeskrift
(1848), Det gothiske sprogs formlære (s. å.) och
Forn-swenskans och forn-norskans språkbygnad
(på svenska, 1849). Äfven för Norges topografiska
utforskande fick han banbrytande betydelse, och
han var en framstående kartograf. Hans hufvudverk på
dessa områden äro Kart over det sydlige Norge (1845),
som suppleras af Det nordlige Norge (1852), kartor,
som distanserade allt, hvad norsk kartografi dittills
frambragt, och Historisk-geographisk beskrivelse
över kongeriget Norge (Noregsveldi) i
middelalderen (1849). I sammanhang härmed må nämnas
hans som text till ett planschverk af H. E. Schirmer
utgifna betydelsefulla antikvariska undersökningar
ang. Trondhjems domkirke (1859). Af M:s skrifter
må f. ö. nämnas Om nordboernes forbindelser med
Rusland og tilgrændsende lande (förf. 1849, tr. i
"Samlede afhandlinger"), Om kilderne til Sveriges
historie i den förchristelige tid (i "Annaler
for nordisk oldkyndighed og historie", 1850), af
honom själf betraktad som hans bästa afh., och Om
grændse-traktaterne mellem Norge, Sverige og Rusland
(1852). Tidigt ställde han sig i opposition mot dansk
uppfattning af Norges historia (Om skandinavismen,
1849, och Om den saakaldte nyere historiske
skole i Norge, 1853). Den storpolitiska tanke
M. förkunnade var pangermanism kontra panslavism;
för skandinavismen varnade han.

M:s hufvudverk och det centrala verket i norsk
nationell historisk forskning är Det norske folks
historie (8 bd, 1851–63; omfattande endast tiden
till Kalmarunionens upprättande, 1397), en verklig
grufva för den senare forskningen, men utan fast
komposition, i det att bl. a. berättelsens gång
afbrytes af digressioner och undersökningar,
"formliga afhandlingar". Men just däraf fick verket
sitt värde och sin betydelse. M. rekonstruerade Norges
forntid, bragte för första gången kronologisk ordning
och sammanhang i den, belyste dess vinklar och vrår,
fick med allt. Om också enstaka af hans resultat äro
omstörtade, måste dock ännu hvarje specialundersökning
i Norges historia gå tillbaka till M. som den själfklara
utgångspunkten. Verkets nationella betydelse är
kanske än större än dess vetenskapliga, och M. blef
den centrala gestalten i 1850-talets norska historia,
liksom Wergeland varit förut och Björnson senare blef.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>