Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1313-1314 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mun, Adrien Albert Marie de - Munafikun, arab. Se Muhammed - Munarmar, zool. Se Coelenterata - Munart. Se Dialekt - Munatius, en fornromersk släkt - Munbrand, med. Se Munsjukdomar - Munch, norsk släkt - Munch 1. Johan Storm M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grupperade (se art. Tunga). I sidoväggen af munhålans
bakre del sitta gom- l. örmandlarna (lat. tonsillæ
palatinæ), infattade mellan två vertikala veck,
af hvilka det främre (främre gombågen,
lat. arcus palatoglossus) sträcker sig från
mjuka gommen till tungans sidodel och det bakre
(bakre gombågen, lat. arcus palatopharyngeus)
från mjuka gommen till svalgväggen. Munnen är
dels den trakt af digestionsröret, hvari födan i
allmänhet intages och den fasta såväl krossas och
sönderdelas af tänderna som tillblandas med saliv
och formas för nedsväljning såsom "tugga", dels en
plats för bildandet af vissa talljud, dels slutligen
vid täppt näsa eller våldsam andning en passage
för respirationsluften.
G. v. D. (E. Hgn.)

Genomskärning af munhålan, 1 näshåla, 2 läppar, 3 käkar med tänder, 4 tunga, 5 hårda gommen, 6 mjuka gommen l. gomseglet, 7 främre gombågen, 8 bakre gombågen, 9 gommandel (örmandel l. tonsill), 10 struphufvud, 11 kotpelaren, 12 svalg, 13 örontrumpetens mynning, 14 basen af kraniet.

Mun [mö’], Adrien Albert Marie de, grefve, fransk
militär och politiker, f. 28 febr. 1841 i Lumigny,
dep. Seine-et-Marne, deltog som officer i flera
expeditioner inåt Algeriet på 1860-talet samt
som kyrassiärkapten i 1870–71 års fransk-tyska
krig, hvarunder han blef krigsfånge vid Metz’
kapitulation. M. var ordonnansofficer hos Paris’
guvernör, där hans arbete för bildande af katolska
arbetarföreningar framkallade häftiga anfall mot honom
i den liberala pressen, som föranledde krigsministern
att återskicka honom till hans regemente. Han
föredrog då att taga afsked (1875). M. valdes 1876
till led. af deputeradekammaren som katolsk rojalist
med "försvar för den katolska lärans grundsatser" som
sin förnämsta programpunkt och har sedermera alltjämt
tillhört kammaren med undantag af 1879–81 och 1893.
Han tillhör där yttersta högern, uppträdde kraftigt
mot utvisandet ur Frankrike af prinsar, tillhörande
forna franska dynastier, och förmedlade det
rojalistiska partiets understöd åt general Boulangers
agitation. Vid kyrkopolitiska ärendens behandling har
han vältaligt försvarat den katolska kyrkans intressen
och i sociala frågor gjort sig till målsman för ett
slags "kristlig socialism". Leo XIII afhöll
honom 1881 från att bilda en särskild katolsk grupp,
"Alliance catholique", och då påfven 1892 tillrådde
Frankrikes katoliker att ansluta ("ralliera") sig
till den republikanska statsformen, böjde sig M. för
påfvens vilja och förklarade sig för framtiden med
undvikande af rent politiska frågor ämna egna sig
åt kyrkans försvar och sociala reformer. M. är en
djupt religiös personlighet, fylld af den varmaste
patriotism, och åtnjuter mycken aktning inom alla
partier. Hans glänsande parlamentariska vältalighet
beredde honom 1897, efter Jules Simon, en plats
i Franska akademien. M. har utgifvit två samlingar
tal, Discours politiques (3 bd, 1883) och Discours
et écrits divers (2 bd, 1895), samt den personliga
programskriften Ma vocation sociale (1908).
(V. S-g.)

Munafikun, arab. Se Muhammed, sp. 1278.

Munarmar, zool. Se Cœlenterata, sp. 487.

Munart. Se Dialekt.

Munatius [-tsius], en fornromersk släkt, bland hvars
medlemmar Lucius M. Plancus är mest känd. Han var
anhängare och förtrogen till Cæsar. Efter dennes
död (44 f. Kr.) vacklade han emellan partierna och
bemödade sig att spela en viss roll. Cicero vann
genom sina loford den fåfänge mannen på senatens
sida, men i det afgörande ögonblicket höll M. sig
tillbaka och lät slutligen genom Asinius Pollio
förmå sig att öfvergå till Antonius, hvarvid han
t. o. m. uppoffrade en broders lif. Längre fram
var han ståthållare i Syrien, där han gjorde sig
känd för utpressningar. I striden om världsväldet
lämnade han Antonius i sticket och försonade sig med
Octavianus. Denne förblef han trogen och föreslog år
27 f. Kr. att ge honom titeln Augustus. Karaktärslös i
sitt offentliga lif och klandervärd i sitt enskilda,
efterlämnade han ett alls icke aktadt namn. I
tal och skrift skall han ha varit lycklig nog.
R. Tdh.*

Munbrand, med. Se Munsjukdomar.

Munch [monk], norsk släkt, hvars äldste kände
medlem är Sören Rasmussen Munk (namnet skrefs först
i nästa generation med ch), f. 1686 i Fredrikstad,
d. 1748 som f. d. kaptenlöjtnant.

1. Johan Storm M., den ofvannämndes sonson,
präst, författare, f. 31 aug. 1778 i Vaage, norra
Gudbrandsdalen, d. 26 jan. 1832, teol. kandidat 1799,
innehade sedan 1805 åtskilliga prästsysslor och blef
1823 biskop i Kristiansand. Fastän M:s skaldeådra
var hvarken djup eller rik, måste han i sin poesilösa
samtid anses framstående, och några af hans lyriska
dikter och patriotiska sånger lefva ännu tack vare
känslans äkthet och fosterländsk hänförelse. Han
är den förste norske författare, som röjer påverkan
af Öhlenschläger. I samlingen Fjeldblomster (1813)
finns det värdefullaste af hans verskonst. Dramat
Presten i Hallingdal eller hævnen (1825) har däremot
blott

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>