Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1157-1158 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mosaik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dels geometriska upprepningsmönster, dels de antika
växtformerna, blandade med gestalter ur mytologien,
fabeldjur o. d. Men därjämte förekomma naturalistiska
framställningar af växter, djur, människor och
arkitektur. Till mera bekanta kompositioner af detta
slag höra de "kapitolinska dufvorna", som sitta
kring kanten af en vattenskål, och Alexanderslaget (se
d. o., med tillhörande pl., samt vidstående fig. 2),
som utgjort golfmosaik i Pompeji (se vidare Golf,
sp. 1439). Mosaikarbetet gick hos de gamle under
flera olika namn, mellan hvilka skillnaden endast
gissningsvis kan framställas (t. ex. opus sectile,
tessellatum, vermiculatum och alexandrinum).

Som murklädnad användes mosaik i persisk och
alexandrinsk konst, innan den blir vanlig i Europa. I
början af 300-talet förekommer mosaikutsmyckning
i Diocletianus’ palats i Spalato. I de kristna
kyrkorna användes den i stor utsträckning och
likaså i världsliga byggnader från den kristna tiden
(Konstantin o. f.). Dekoration i alexandrinsk stil och
anda – med genier, eroter, djur, vinskörd, fiske, jakt
– förekommer i kristna kyrkor, i graf- och dopkapell,
exempelvis i S. Costanza i Rom och ännu långt senare,
och hellenistiska figurer förekomma flerstädes i
de äldre kristna mosaikerna, liksom i målning och
i sarkofagreliefer – exempelvis i S. Pudenziana i Rom (390),
i Ravenna (400- och 500-talen). Kristna symboler
tillkomma tidigt, och i Syrien fastslås typer för
de kristna gestalterna, för madonnan, änglar,
apostlar och profeter. Med den bysantinska
stilens utveckling försvinna de hellenistiska
formerna och österländska traditioner återuppstå,
liksom österländsk smak i dekorationen alltmer tar
öfverhand. Kristus framställes som världshärskaren,
Maria som himladrottningen, helgon och änglar utgöra
deras hofstat. Mosaiken får nu en strängt bunden,
schematisk, stel, ofta naturlös, men konsekvent
genomförd stil, som alls ej söker verklighetsillusion,
men som har monumental höghet och som är i högsta
grad dekorativt verkningsfull. Denna stil, som är
fullt utbildad på 500-talet, bestämde den kristna
monumentalkonstens karaktär, äfven i västra Europa,
för många århundraden framåt.

Som material för vägg- och hvalfmosaik nyttjades
stenar och glaskuber i förening med emalj. Färgskalan
är ljus och praktfull med blått och guld som
hufvudfärger – guldet inlades mellan två glasskifvor,
som sammansmältes. I kyrkorna pryddes i första
rummet apsidens hvälfning, ofta äfven dess väggar,
triumfbågen och ibland äfven långskeppets öfre väggyta
med mosaik. Bakgrundens blå färg utbyttes senare
med guldgrund. Bland bevarade mosaiker från denna
tid märkas de i Ravenna (i S. Vitale – en apsid-
och triumfbågemosaik från S. Michele in Affricisco
i Ravenna finns i Kaiser-Friedrich-museum i Berlin),
i Saloniki, Parenzo o. a. – flera först i vår tid
återupptäckta – och i Rom, där den bysantinska stilen uttränger
den äldre med alexandrinska anor. I norden har
mosaik förekommit i kyrkor i Tyskland, Frankrike
och flerstädes, men intet är bevaradt, lika litet
som mosaikerna i kyrkorna och palatsen i
Konstantinopel blifvit skonade.

Fig. 3. Mosaiklist i midtapsis i S. Markuskyrkan, Venezia.

Under Bysans’ nya uppblomstringstid (800-talet
o. f.) når mosaikkonsten sin höjdpunkt (se Bysantinsk konst,
sp. 785, och pl. I). Kyrkornas
dekoration sättes nu i system, som genomföres
noggrant och systematiskt, såväl kupolernas inre
som pendentiven, apsiderna och väggarna fyllas med
mosaiker; dylika förekomma ofta äfven i förhallarna
och på ytterfasaden. Kompositionerna få mindre
stram och sträng karaktär, mera målerisk hållning,
och bilder med berättande innehåll - som visserligen
förekommit alltsedan 300-talet – bli vanliga. Från
detta skede var Sofiakyrkans utsirning (sedermera
mestadels förstörd af turkarna), vidare de bevarade
mosaikerna i S. Sofia i Kiev, i kyrkan i Dafni nära
Aten, i Födelsekyrkan
i Betlehem, i S. Marco i Venezia (fig. 3) och på
Sicilien i Palermo, Cefalù, Monreale (1100-talet, de
bästa äro utförda af bysantinska konstnärer). Vid
denna tid infördes från Konstantinopel äfven
marmormosaik till Sicilien och södra Italien. Den
användes i kyrkornas inredning, i pelare,
predikstolar, altartabernakel och utgöres af
geometriska mönster infattade i ramverk, med guld och
marmor i brokiga färger (jfr Cosmaterna). Såväl i Rom
som i norra Italien – framför allt i Venezia, som stod
i oafbruten förbindelse med östern – utfördes under
den följande tiden många och ståtliga mosaikarbeten i
"grekisk stil", d. v. s. bysantinsk. På 1200-talet äro
Torriti, Cavallini, Cimabue ansedda mosaister. Äfven
Duccio och Giotto utförde mosaiker. Vid denna tid
tar dock målningen öfverhand; det vidlåder alltid
något handtverksaktigt vid mosaiken, där konstnären
utför en kartong, som han eller hans medhjälpare sedan
"öfversätta" med glasbitar på muren. Den glans, som
utstrålade från det monumentala måleriet, fördunklade
mosaikens kärfvare och mödosammare konst. Dess uppgift
blir hädanefter att kopiera målarnas berömda alster;
exempel ge de stora mosaikerna i Peterskyrkan efter
målningar af Rafael m. fl. Mosaikens teknik höll sig
dock uppe. (Prof på mosaikarbeten från renässansen
meddelas i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>