Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monti, Vincenzo - Monti, Raffaelle - Montia L., bot - Monticelli, Adolphe Thomas Joseph - Monticola, zool. Se Stentrastsläktet - Monticulipora d'Orb., paleont - Monti di pietá. Se Montes Pietatis - Montiers-Sur-Saulx, köping i franska Meuse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därefter afkunnas. Detta poem, som i likhet med M:s
flesta blef ofullbordadt, kommer i höghet och glans
nära sin förebild, Dantes "Divina Commedia". Det
väckte äfven stort uppseende inom Italiens litterära
värld och blef förebild för mången efterföljande
dikt. Med den förunderliga karaktärslöshet, som
allt framgent utmärkte hans politiska hållning,
besjöng han efter fransmännens intåg republiken i de
jakobinska dikterna Il fantasimo, La superstizione
och Il pericolo, utmärkta af ungdomlig våldsamhet
och kraft och rika på djärfva tankar. Till lön vardt
han sekreterare i Cisalpinska republiken, men måste
vid det andra koalitionskrigets utbrott (1799) fly
och begaf sig då till Paris. Till denna period höra
sorgespelet Caio Gracco (1788–1800) och Mascheroniana
(1800), en öfver matematikern-poeten Lorenzo
Mascheronis död skrifven dikt i visionär infattning,
denna gång i frisinnad anda. Efter slaget vid Marengo
(1800) återvände M. till Italien, blef professor i
vitterhet i Milano, förflyttades 1803 till Pavia som
professor i vältalighet samt utnämndes, sedan Napoleon
krönts till konung af Italien, till dennes hofskald
(1804) och historiograf (1806). I förstnämnda egenskap
skref han festdikter för regentfamiljens räkning och
förhärligade Napoleons segrar i Bardo della selva nera
(1806) m. fl. diktverk. Efter napoleonska dynastiens
fall hyllade M. landets nye, österrikiske härskare
och fick sålunda behålla sin statspension. Till M:s
mer betydande arbeten måste räknas en synnerligen
vacker öfv. af "Iliaden" (1810, senast utg. 1891)
samt det filologiska verket Proposta di alcune
correzione ed aggiunte al dizionario della Crusca
(6 bd, 1817–24), i hvilket han gisslade Accademia
della Cruscas pedanteri. Hans samlade arbeten
utgåfvos bl. a. 1839–42 (6 bd) och 1857 (5 bd),
hans Opere inedite e rare i 5 bd 1832–34 och
Lettere inedite e sparse i 2 bd 1893–96. I näst
sista samlingen af nu nämnda förekommer den mot
G. M. Armfelt riktade skrift, Lettera al generale
Acton, hvartill Piranesi lämnat M. material 1794 eller
1795. – Genom sin eldiga och djärfva, men på samma
gång synnerligen harmoniska diktion blef M. en af
italienska vitterhetens pånyttfödare. Därtill bidrog
ej minst, att han hänvisade till Dantes storhet och
återknöt nationens samband med denne. M. dyrkade
det rent konstnärliga och var i de flesta fall
en slaf under sin fantasi. Man har sökt försvara
hans politiska vingleri – en af hans varmaste
försvarare var den unge Ugo Foscolo – med att
i hans lättrörliga sinne se en trogen spegel af
landets växlande öden under denna tidrymd, så att
hvarje härskarskifte hos honom väckte en ny form af
patriotisk förhoppning. Se arbeten om M. af Cantù
(1879), Vicchi (1879 ff.) och Zumbini (1894).
(H. N.)
Monti [må’nti], Raffaelle, italiensk skulptör,
f. 1818 i Milano, d. 1881, var lärjunge af sin fader,
Gaetano M. (d. 1847), studerade äfven på akademien i
Milano och erhöll medalj för Alexander, som tämjer
Bukefalos. 1838 utförde han Ajas med Patroklos’
lik. Han vistades en tid i Wien och därefter i
England, där han utförde Systrar, som meta, En
beslöjad vestal (i det från barocken ärfda maneret att
låta kroppsformerna skina igenom slöjan), Eva efter
syndafallet samt en mängd figurer i Kristallpalatset.
(G-g N.)
Montia [må’ntsia] L., bot., ett litet örtsläkte,
hörande till fam. Portulacaceæ, med 1 mångformig
art, M. fontana L., en vida utbredd, liten,
späd, glatt, enårig, vid källdrag eller i grundt
vatten förekommande ört, med kort, enkel eller
utdragen (ibland simmande), ofta gaffeldelad
stjälk, köttiga, motsatta blad och små, hvita
blommor.
O. T. S. (G. L-m.)
Monticelli [måntitje’lli], Adolphe Thomas Joseph,
fransk målare, f. 1824 i Marseille, dit hans
föräldrar inflyttat från Italien, d. 1886 i samma
stad. M. studerade vid akademien därstädes, kom i
midten af 1840-talet till Paris, tog intryck framför
allt af Diaz, väckte uppmärksamhet genom små taflor,
målade med färgprakt och liflighet, och var en
eftersökt konstnär. Under kriget 1870 drog sig
M. tillbaka till Marseille och stannade sedan där
till sin död. Han utställde ej längre, hade ingen
ärelystnad, lät sig glömmas, blef ett original, som
pojkarna förföljde på gatan, och ansågs knappast fullt
normal. Han målade lätt, hastigt, skisseradt tusentals
små landskap, som han sålde för 10 eller 20 frcs till
en konsthandlare. – Man har jämfört hans målningar med
zigenarmusik. All fast form är upplöst i färgfläckar,
stämningen blir en färgvision eller ett gnistrande,
sprakande fyrverkeri af färger, en virtuosmässig
lek med palettens toner. Förutom landskap målade han
mytologiska scener, italienska fester, österländska
sagomotiv, pastorala 1700-talsmotiv, feerier, sedda
med visionär styrka och målade med en färgdyrkares
pensel. Andra gånger målade han stämningar af tyngd
och melankoli. M. har efter sin död blifvit framdragen
ur glömskan, studerad och hyllad. På Höstsalongen 1908
voro 175 af hans otaliga målningar sammanförda. M. är
representerad i Louvre af ett par små taflor. Jfr
monografier af A. Gouirand (1901), Ch. Faure (1909)
och C. Mauclair (s. å.). G-g N.
Monticola, zool. Se Stentrastsläktet.
Monticulipora d’Orb., paleont., sibiriskt
bryozosläkte, som, innan dess inre byggnad
var känd, räknades till korallerna. Koloniens
särskilda djurhus äro i sina periferiska
delar försedda med konvexa tvärplattor.
A. Hng.
Monti di pietà [må;nti-]. Se Montes pietatis.
Montiers-sur-Saulx [måtie syr så], köping i franska
dep. Meuse (Lothringen), 40 km. s. ö. om Bar-le-Duc,
vid Saulx, en biflod till Marne. Omkr. 900 inv. Där
(icke i Sceaux, som ofta oriktigt uppgetts) slöts 2
(11) juli 1542 en förbundstraktat mellan Sverige och
Frankrike (eller, som man äfven uttryckte sig, mellan
goternas konung och gallernas konung). Biakterna
uppgjordes i Ligny 1 och 10 (g. st.) s. m. Svenska
underhandlare voro Konrad von Pyhy, Sten Eriksson
(Leijonhufvud), Knut Andersson (Lillie) och Georg
Norman. Frankrike representerades af Guillaume Poyet
och Philippe Chabot. I denna traktat, den första
mellan Sverige och Frankrike, lofvade Sveriges och
Frankrikes konungar att i krig understödja hvarandra
med folk och skepp, i nödfall ända till 25,000 man och
50 örlogsskepp. Vidare förklarades, att konungarna af
Danmark och Skottland samt hertigarna af Preussen,
Geldern och Kleve skulle upptagas i förbundet samt
äfven konungen af England, om han mottoge anbudet inom
sex månader. Af mera praktisk betydelse än löftet om
det nämnda understödet (minst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
