Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montenegro, europeiskt konungarike - Montenotte, by i italienska Genua - Montenuevo, Vilhelm Albrecht - Montepeloso, Irsina, stad i italienska Potenza - Montépin, Xavier Aymon de - Montepulciano, kretsstad i italienska Siena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den nya resningen i Bosnien och Hercegovina
1875 förklarade M. i förbund med Serbien krig
sommaren 1876. Montenegrinerna hade framgångar
(vid Vutjidol och Medun), men serbernas nederlag
föranledde vapenstillestånd. I samband med
det rysk-turkiska krigets utbrott återupptogs
striden 1877, och då turkarna främst måste egna
sina krafter åt kriget mot ryssarna, lyckades
montenegrinerna eröfra Niksjitj samt Antivari
och Dulcigno, hvarigenom de ändtligen nådde fram
till hafvet. Freden i San Stefano 1878 gaf M. en
betydande territoriell utvidgning, som bl. a. skulle
bragt det i direkt grannskap till Serbien, och
ehuru den reducerades genom Berlintraktaten s. å.,
förvärfvade det dock bl. a. Niksjitj, Podgoritza,
Plava, Gusinje och vid hafvet Antivari, dock med
förbud att där hålla krigsskepp, hvaremot Dulcigno
återgick till Turkiet. Sultanen erkände nu slutligen
också M:s själfständighet, hvilken dock fortfarande
underkastades vissa smärre begränsningar, särskildt
i fråga om kustbevakningen, som anförtroddes åt
Österrike-Ungern. Den albanesiska befolkningen i
Plava och Gusinje satte sig emellertid emot att
införlifvas med M., och en stormaktskonferens om
frågan måste hållas i Konstantinopel, hvars resultat
(öfverenskommelsen af 18 apr. 1880) i modifierad
form genomdrefs mot Turkiets motstånd genom en på
engelskt initiativ vidtagen flottdemonstration vid
Dulcigno. I nov. medgaf alltså Turkiet, att Gusinje
och Plava skulle utbytas mot Dulcigno, hvarpå gränsen
utstakades af en internationell kommission. En
ovanligt lång fredsperiod följde sedan, gynnsam för
Nikitas arbete för skol- och kommunikationsväsendenas
förbättring. En ny lagkodifikation verkställdes
1888. De statsrättsliga nyheter, som betecknas af
konstitutionen af 1868, inrättandet af en ministär
1873 och införandet af ett parlament, som första
gången sammanträdde 1906, torde ej afsevärdt ha rubbat
Nikitas faktiska autokrati. I sin utrikespolitik
bibehöll han ett nära förhållande till Ryssland,
intygadt genom Alexander III:s bekanta beteckning
af honom såsom "Rysslands ende vän", men utvidgade
äfven sina utrikespolitiska förbindelser bl. a. genom
giftermålsförbindelser (en af hans döttrar, Helena,
blef Italiens drottning). Efter att 1900 ha antagit
titeln "kunglig höghet" följde han efter den stora
Balkankrisen 1908–09 Bulgariens exempel och lät 28
aug. 1910 utropa sig till konung af M. Dess vinst af
Balkanuppgörelsen var f. ö. upphäfvandet (april 1909)
af de bestämmelser i Berlinfreden, som inskränkte M:s
suveränitet, hvaremot M. förpliktade sig att bevara
Antivaris karaktär af blott handelshamn. M:s regering
hade sedermera under de albanesiska oroligheterna i
Turkiet 1911 en svår ställning, i det att flyktande
albaneser sökte sig öfver gränsen till M. för att
erhålla skydd och turkarna kräfde deras afvisande,
medan den montenegrinska befolkningen däremot påyrkade
väpnadt ingripande till de förtryckte trosfrändernas
hjälp. I aug. s. å. lyckades emellertid Nikita
bemedla en uppgörelse mellan turkiska regeringen
och de upproriske malissorerna. Till Turkiet kom
M. sommaren 1912 i ytterst spändt förhållande till
följd af tvister om några gränsområden, och flera
småstrider förekommo. Under tiden ingick M. i det
mot Turkiet af Bulgarien, Serbien och
Grekland bildade anfallsförbundet samt deltog i
dess gemensamma diplomatiska aktion (sept.). Medan
denna ännu pågick, förklarade M. helt plötsligt (8
okt.) krig mot Turkiet, mer än en vecka tidigare än
förhandlingarna afbrötos mellan Turkiet och de tre
andra allierade Balkanstaterna. De montenegrinska
härarna intogo Berane m. fl. orter i Novibazar,
Gusinje och Plava m. m., men hejdades efter några
mindre betydande framgångar vid gränsen i sin
framryckning mot Skutari. Då i dec. stillestånd
ingicks mellan Turkiet å ena sidan, Bulgarien,
Serbien och M. å den andra, fortsatte kommendanten i
Skutari likväl sitt motstånd mot den montenegrinska
belägringshären, som till följd af klen organisation
och brist på modernt artilleri föga förmådde
uträtta mot den af starka befästningar skyddade
och tappert försvarade staden. Ombud äfven från
M. deltogo i fredsförhandlingarna i London (från
dec. 1912). Jfr W. Miller, "The Balkans" (1896).
H. B-n.
Montenotte [måntenå’tte], by med omkr. 200
inv. uti italienska prov. Genua, 12 km. n. v. om
Savona. Där slog Bonaparte 11 och 12 april 1796 en
afdelning af österrikarna under general Argenteau.
C. O. N.
Montenuovo [måntenoåvå], Wilhelm Albrecht,
furste af, österrikisk kavallerigeneral, f. 9
aug. 1821 vid Sala Grande i Parma, d. 7 april 1895
i Döbling vid Wien, var son af Napoleon I:s gemål
ärkehertiginnan Maria Lovisa af Österrike i det
morganatiska äktenskap, som hon efter Napoleons död
(5 maj 1821) ingick med sin minister, österrikiske
generalen grefve Adam Neipperg. Han fick titeln grefve
af M. (it. öfv. af Neipperg) och senare (1864) ärftlig
furstlig värdighet. M. innehade generalkommandon i
Siebenbürgen 1860 och i Böhmen 1866 samt tog 1878
afsked ur aktiv militärtjänst.
Montepeloso [måntepelåså], nu officiellt
I’rsina, stad i italienska prov. Potenza
(Basilicata), nära Bradano. 7,576
inv. (1901). Vin-, oliv- och silkesodling.
J. F. N.
Montépin [mStepä7], Xavier Aymon de, grefve, fransk
roman- och teaterförfattare, f. 1824, d. 1902,
skref 1848 i kontrarevolutionära tidningar och vann
tvifvelaktig ryktbarhet genom drastiska pjäser,
uppförda på bulevardteatrarna, samt en massa romaner,
i hvilka han sökte öfverbjuda själfye A. Dumas d. ä. i
afseende på skriande effekter. Dock är det helst
taflor af sedeförskämning, som M. upprullar. Han
är under sin konservativ-moraliska mask en afgjord
realist. Några af de anmärkningsvärdare bland hans
romaner äro Les confessions d’un bohême (1849–50;
"En zigenares bekännelser", 1860), Mignonne (1851;
svensk öfv. 1864), Les viveurs de Paris (1852–56), Les
filles de plâtre (1855), som domfälldes för osedlighet,
Les viveurs de province (1859–60), La gitane (1860;
"Zigenerskan", 1861), Les drames de l’adultère
(1873) och Le médecin des folles (1879). Till
sv. öfversattes vidare "Pajazzons hustru" (1888),
"Parisiska tragedier" (s. å.) m. fl.
Montepulciano [måntepoltjänå], kretsstad uti
italienska prov. Siena (Toscana), på ett berg
af 605 m. höjd. 2,930 inv. (1901; som kommun
15,399). Biskopssäte, högre läroverk och seminarium,
ett par vackra palats och sköna saluhallar, byggda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
