Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montenegro, europeiskt konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klorna bär han svärd, spira och riksäpple, på
bröstet en blå sköld med ett på grön mark gående
lejon. Flaggan (se pl. till art. Flagga) är röd, blå,
hvit med bokstäfverna H. I. (Nikolaus I).
Litt.: K. Hassert, "Reise durch M." (Wien
1893) och "Beiträge zur physischen geographie
von M." (Ergänzungsheft 115 till Petermanns
Mitteilungen, 1895), Wyon och Prance, "The land
of the Black Mountain" (London 1903), Normand,
"Au Montenegro" (1903), Verloop, "Le royaume
de M." (Paris, 1911) med litteraturförteckning.
C. O. N. J. F. N.
Historia. Namnet M. är kändt först från 1400-talet,
och M:s tillvaro som politisk enhet kan knappast ledas
längre tillbaka än till slutet af 1300-talet. Det
hade förut delat den öfriga nordvästliga
Balkanhalföns skiftande samhörighet med de romerska,
östgotiska, grekiska och serbiska väldena. På
grund af förbindelsen med Östromerska riket var den
grekiska kyrkan rotfäst i dessa trakter redan före
slavernas invasion, och det var i dess former, som de
antogo kristendomen. Det nuv. M. ingick helt eller
delvis i det serbiska furstendömet Zeta, hvars
hufvudstad in på 1300-talet var det under romerska
tiden grundade Dioclea (ej långt från Podgoritza)
och därefter Skutari (Skodra). Det serbiska rikets
undergång genom turkarnas seger på Kosovopolje 1389
plägar räknas som den egentliga utgångspunkten för M:s
tillvaro som stat. Serbiska skaror togo sin tillflykt
till dess otillgängliga bergstrakter och upptogo
därifrån med förenade krafter den kamp mot turkarna,
som sedan i stort sedt fyllt M:s historia ända till
våra dagar. Någon tid efter det att släkten Balsjitj,
som sedan midten af 1300-talet under serbisk
öfverhöghet rådde öfver Zeta, 1421 utslocknat,
blef Stefan Tsernojevitj (d. på 1460-talet) dess
vojvod. Han förlikte sig med Venezia, med hvilket hans
företrädare utan slutlig framgång kämpat om Skutari,
och förde ständiga krig med turkarna. Hans son Ivan
(d. 1490), som i förbund med Venezia fortsatte kampen,
förstörde det dittillsvarande hufvudfästet Zjabljak
(n. om Skutarisjön) och valde i stället till sin
hufvudstad det tryggare belägna Cetinje (1485),
där han inrättade ett kloster och ett biskopsdöme,
hvarjämte ej långt därifrån, i Obod, anlades ett
berömdt boktryckeri (dess äldsta tryckalster från
1493; tryckeriet förstördes af turkarna i senare
hälften af 1500-talet). Vanligen uppges, att Georg,
den siste härskaren af släkten Tsernojevitj, 1576
öfverlämnade regeringen åt biskop Vavyla. I
hvarje fall var M. under de följande århundradena ett
teokratiskt valrike, styrdt af en biskop (vladyka),
vald af höfdingarna och folket samt därefter i sitt
biskopsämbete bekräftad af patriarken i Ipek. Systemet
visade sig förmånligt, i det att regentens andliga
värdighet gaf honom en fastare ställning gentemot
de olika stammarnas själfrådiga höfdingar; till
sitt biträde hade han en honom underordnad världslig
guvernör. Turkkrigen fortsattes med korta afbrott och
växlande framgång. Efter vunna segrar pålade turkarna
gärna tribut, men någon varaktig besittning af landet
lyckades de aldrig uppnå. Under Danilo Petrovitj
från Njegosj (1697–1735), den förste regenten af M:s
nuv. dynasti, genomfördes 1711 en förstärkning
af vladykans ställning genom en kombination af
teokrati och arfrike, på så sätt, att biskopen
– som för egen del var förbunden till celibat –
själf utsåg sin efterträdare bland sina släktingar,
i regel en brorson. Under Danilos regering
anknöts äfven den för M:s följande historia
betydelsefulla förbindelsen med Ryssland. Tsar Peter
uppmanade 1711 vid sitt krig med Turkiet
under Karl XII:s därvaro montenegrinerna
till bistånd, hvilket de också lämnade
till ringa båtnad för sig själfva, och Danilo
inledde 1715 den af alla hans efterträdare
följda sedvanan att aflägga besök hos tsaren,
hvarvid M. erhöll sina första ryska subsidier.
Under hans svage efterträdare Sava (1735–81)
inkräktades M. 1767 af en äfventyrare Stefan Mali
(d. v. s. den lille), som utgaf sig för Peter III,
vann stort anhang och med betydande duglighet
styrde landet, tills han mördades 1773. Peter I
(1781–1830) lyckades, sedan han deltagit i Rysslands
och Österrikes krig mot Turkiet, utan att vinna några
fördelar vid deras fredsslut, genom segern vid Krussa
1796 betrygga det under Danilo grundlagda och nu
formligen genomförda införlifvandet med M. af det i ö.
belägna Brdadistriktet. Frågan om Cattaros
öde efter republiken Venezias upplösning
indrog M. i de storpolitiska förvecklingarna
under Napoleonstiden. Cattaros öfverlämnande
först till Österrike (genom freden i Campo
Formio 1797) och sedan till Italien (i Pressburg
1805) var ett hårdt slag för M., som där ville
vinna tillträde till hafvet, och såväl 1806 som
1813 kom det till krigiska sammanstötningar med
fransmännen; sistnämnda år eröfrade engelsmän och
montenegriner i förening Cattaro, men på grund af
en öfverenskommelse mellan Ryssland och Österrike
1814 tillföll det definitivt den senare staten.
Vid sidan af fortsatta smärre och större fejder med
turkarna egnade sig såväl Peter I – efter sin död
firad som helgon – som hans efterträdare Peter II (1830–51)
och Danilo (I) (1851–60) med intresse åt landets inre
angelägenheter och den lagliga ordningens stärkande.
Peter I lät 1796 verkställa en lagkodifikation,
som 1855 ersattes af en modernare. Genom Peter II
fick M. åter – efter två och ett halft århundrades
uppehåll – ett boktryckeri. En betydelsefullare
statsrättslig förändring än inrättandet af en
senat (1831) och det världsliga guvernörsämbetets
afskaffande (1832) skedde, då Danilo II kort efter
sitt regeringstillträde, för att kunna gifta sig,
frånsade sig vladykans andliga värdighet och antog
den världsliga titeln knjaz och gospodar (1852).
Ett anfall från de genom den montenegrinska
styrelsens sekularisering oroade turkarna 1852–53
afvisades framgångsrikt; under Krimkriget
höll sig Danilo till stor missräkning för sitt folk
neutral, men då turkarna 1858 åter gingo till angrepp,
blefvo de (13 maj) i grund slagna vid Grahovo af
hans broder Mirko (d. 1867). Efter den sonlöse
Danilos mord 1860 bestegs furstetronen af Mirkos son
Nikita (dim. af Nikolaus). Den af M. underblåsta
och understödda insurrektionen i Hercegovina
1861 framkallade redan 1862 ett nytt turkiskt
anfallskrig, och trots Mirkos tappra försvar af
Ostrog tvangs M. till en ogynnsam öfverenskommelse
i Skutari (31 aug.). Ett energiskt arbete
på arméns organisation vidtog nu, och efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
