Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 849-850 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molin, Erik - Molin, Johan Peter - Molin, Pelle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(se Linderholm, "Sven Rosén", s. 48 ff.), men företer
ofta en personligt själfständig formulering och
bibelbevisning. M:s liksom Dippels kritik af kyrkolära
och kyrkolif är f. ö. icke rationalistiskt, utan
etisk-religiöst motiverad. M:s omisskännliga begåfning,
försynta väsen, djupt religiösa åskådning, fasta
öfvertygelse och dyrt betalade personliga insats för
tanke- och trosfrihetens sak i Sverige göra honom
till en af den svenska religiositetens största och
mest sympatiska personligheter under 1700-talet.
Em. L-m.


Molin, Johan Peter, skulptör, f. 17 mars 1814
i Göteborg, d. på Ekudden vid Vaxholm 29 juli
1873, egnade sig först åt handel, men sattes
1834 i tillfälle att under ett halft år besöka
konstakademiens antikskola. Han återvände
dock till handeln och öfvertog sedan faderns
bageri. Samtidigt skaffade han sig undervisning
i teckning och sysslade jämväl med modellering,
galvanoplastik och målning. Vid Karl XIV Johans
regeringsjubileum 1843 behöfdes i Göteborg en byst af
monarken, och M. utförde en sådan efter bilden på en
slant. Arbetet slog an, och M. beslöt nu att egna sig
helt åt konsten. 1843–45 studerade han i Köpenhamn för
Bissen och för medaljgravör Christensen. 1845 reste
han öfver Paris till Rom. Där grep han sig genast an
med en Amor samt en Herdegosse på en klippa (1847,
Nationalmuseum). 1848 utförde han Ingeborg (två ex. i
marmor, det ena på Nationalmuseum) samt Den sofvande
backantinnan, som 1850 skaffade honom resepension
från konstakademien. Utom åtskilliga byster utförde
han vidare ett par amoriner (1849–50, en i Göteborgs
museum), en staty af Oskar I för Göteborgs börs
(1851, ett annat ex. i Nationalmuseum) samt David
med slungan (s. å.), alla i marmor. Hemkallad,
utnämndes han 1853 till ledamot af konstakademien
och vice professor. Nu högg han "backantinnan" i
marmor (Nationalmuseum). 1856 blef Den neapolitanske
fiskargossen färdig. Samtidigt modellerade M. Tessins
staty, tre byster m. m., för Nationalmuseums
fasad, utförde grafmonument samt porträttbyster och
medaljonger. 1859 företog M. en färd till Paris, där
han utförde Bältespännarna (se d. o., där gruppen är
afbildad). Denna grupp mottogs kallt i "salongen", och
ej heller när den i omarbetad form 1860 blef synlig på
konstakademiens utställning, rönte den erkännande. Men
M. lät 1862 gjuta gruppen i brons i Berlin, och nu
blef den vid sitt utställande hälsad med stort bifall
samt belönt med stora guldmedaljen. S. å. utställdes
gruppen på världsexpositionen i London och vann
erkännande. Två exemplar kommo till Sverige: det ena
är uppställdt i Göteborg, det andra vid Nationalmuseum
i Stockholm. Utan fråga är detta verk ett särdeles
lyckligt grepp, då det på samma gång är folkligt,
plastiskt bildbart
och i hög grad dramatiskt spännande. Gränsen för det
framställbara är bevarad, likaså, trots den skarpa
karakteristiken, skönhetsfordringarna. Onekligen var
det under intrycket af den genom "Bältespännarna"
vunna populariteten, som M. 1866 erhöll uppdraget
att utföra Karl XII:s stod för Stockholm. En täfling
var utsatt och egde rum. Qvarnström utförde två
utkast, af hvilka det ena obestridligen var M:s
betydligt öfverlägset. Men M. fick beställningen och
statyn (afbildad i art. Karl, sp. 983) aftäcktes
30 nov. 1868. Trots enstaka förtjänster saknar
detta verk den stora stil, som är nödvändig för
det monumentala skulpturarbetet. Ungefär samtidigt
med beställningen af denna uppdrogs åt M. att med
en fontän i gips pryda midtpartiet i 1866 års
skandinaviska utställning i Stockholm. Arbetet
utfördes hastigt och summariskt, och fontänen –
af förträfflig dekorativ verkan – mottogs med
förtjusning. Den framställer Necken spelande för
Ägir och hans döttrar, önskan att bevara verket för
framtiden uttalades allmänt, och så kom en insamling
till stånd, genom hvars resultat, med tillskott af
Stockholms stad och konstnären själf, fontänen kunde
gjutas i brons och uppställas i Kungsträdgården
1873. Detta var ej till fördel för konstverket,
som var en flyktig improvisation, en poetisk tanke,
men alls ej ett monumentalt arbete och minst af allt
lämpligt att omskapas i den tunga bronsen. En af dessa
figurer, Necken, utförde konstnären i marmor (1870;
Göteborgs museum). – Utom de nu nämnda hufvudverken
utförde M. på 1860-talet åtskilliga porträttbyster
(af dem tre i Nationalmuseum) och en relief,
Hälsans genius, för Göteborgs hospital (1867),
samt Nornorna, en i silfver gjuten bordsprydnad,
som 1870 gafs åt danska kronprinsessan Lovisa med
anledning af hennes förmälning. M. var sedan 1872
ledamot af danska konstakademien. Åtskilliga af hans
utkast och modeller äro samlade på Nationalmuseum
och i Göteborgs museum. Sin största betydelse
eger M. genom den fosterländska riktning och det
entusiastiska sökande efter nya ideal, som genomgår
hans konstnärslif. Det kan ej nog beklagas, att
detta begynte så sent och att han sålunda kom att
sakna den fasta konstnärliga underbyggnad, den
så att säga instinktlika skönhetskänsla, hvilka
en långvarig öfning i och analys af det skönas
detaljer oftast skänka och som ett eldigt sinne
och en djärf uppfinningsförmåga aldrig kunna till
fullo ersätta. Däraf detta trefvande, denna ovisshet,
dessa misstag, som ej sällan störande ingripa i hans
skapande. Men på samma gång ligger måhända M:s styrka
i denna frihet från ärfda och inplantade traditioner,
denna raska improvisation, som ofta utmärker hans
konstnärsverksamhet. Bland M:s målningar är ett
intresseväckande själfporträtt. – M:s son,
Karl Hjalmar Valentin M., f. 1868, är arkitekt,
studerade vid Tekniska skolan och konstakademien
1888–95 samt har gjort sig ett namn som etsare
genom ståtliga, måleriskt hållna och mjukt utförda
motiv från södern, framför allt från Spanien och
Italien (Burgos, Venezia, S. Gimignano). M. har
äfven målat liknande motiv i akvarell.
-rn. (G-g N.)

Molin, Pelle, vitter författare, f. 8 juli 1864 i
Multrå socken, Ångermanland, d. 26 apr. 1896 i Bodö,
Norge, var 1887–90 elev vid Akademien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>