Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 837-838 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molekylarvikt - Molekylarvolym, fy., kem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

två lika stora och lika tunga, med kranar försedda
glaskolfvar, af hvilka den ena evakueras och
tjänstgör som motvikt mot den andra, som är fylld
med gasen. Svårigheten med denna metod, som angafs
af Regnauld, består däri, att glasballongerna måste
ha stora dimensioner, för att tillräcklig noggrannhet
i viktbestämningen skall kunna ernås. Enligt Dumas bör
man väga gasen resp. ångan icke som sådan, utan införa
ämnet i fast eller flytande tillstånd i ballongen och
låta ämnets förgasning ske vid en konstant temperatur,
som ligger något öfver dess kokpunkt. Därvid utdrifves
luften ur ballongen genom ångan. När förgasningen
har skett, tillsmältes kolfven, och temperatur samt
barometerstånd antecknas. Genom vägning får man reda
på ångans vikt; då man dessutom känner dess volym och
dess tryck vid en viss temperatur, kan man således
beräkna dess täthet.

Vid Gay-Lussacs metod mäter man icke mängden ånga,
som fyller en bestämd volym, utan tvärtom volymen,
som intas af en viss mängd ånga vid visst tryck och
temperatur. Äfven denna metod förutsätter, att man
kan väga ämnet i fast eller flytande form. Metoden
utföres så, att den afvägda mängden substans införes
i ett upptill slutet, i kbcm. indeladt glasrör,
som är nedfördt i kvicksilfver och själft fylldt
därmed. Röret måste vara omgifvet af en mantel,
som tillåter, att under försöket en bestämd konstant
temperatur hålles. Det införda ämnet öfvergår i ånga,
som undantränger kvicksilfret. – En förbättring
af denna metod under användande af längre rör har
angetts af A. W. von Hofmann. – Den bekvämaste
och mest använda metoden har införts af V. Meyer
1878. Förfarandet består däri, att man uppvärmer
ett cylindriskt kärl k (fig.) med lång hals h till
konstant temperatur. Kärlets öfre del förenas med ett
i kbcm. indeladt mätrör g, hvarefter den i ett litet
slutet rör befintliga substansen nedsläppes genom den
med propp försedda öppningen a i den nedre delen af
kolfven k. Där öppnar sig det lilla röret, substansen
antar gasform och uttränger en volym luft lika stor
som den bildade gasens egen volym. Luftmängden går
öfver till mätröret, där volymsmätningen på vanligt
sätt utföres. Förfarandet har den stora fördelen,
att det kan användas upp till alla temperaturer, för
hvilka hållbara och täta kärl kunna framställas, och
vidare, att man ej behöfver känna ångans temperatur,
endast denna är konstant under försöket.

Viktor Meyers apparat för bestämning af molekylarvikt.

Under en längre tid har man kunnat mäta endast
gasernas molekylarvikter. Först under 1880-talet
lyckades man, på grund af Raoults
och van’t Hoffs arbeten, utföra
molekylarviktsbestämningar äfven hos lösta
ämnen. Dessa grunda sig på följande faktum. Om en
lösning (t. ex. alkohol, löst i vatten) befinner
sig i ett kärl, hvars väggar äro så beskaffade, att
de släppa igenom lösningsmedlets, men ej det lösta
ämnets molekyler, och om detta kärl är omgifvet af
det rena lösningsmedlet (vatten), så utöfvar det
lösta ämnet ett visst tryck på kärlets väggar. Detta
s. k. "osmotiska tryck" är lika stort som det tryck,
hvilket det lösta ämnet skulle utöfva, om det vore
i samma volym närvarande i gasform. Det osmotiska
trycket kan mätas direkt, men dylika mätningar möta
ofta betydliga svårigheter, och man föredrager därför
i och för molekylarviktsbestämningar indirekta
metoder. Bland dessa må nämnas mätning af lösningens
ångtryck, fryspunkt eller kokpunkt; angående
sambandet mellan det osmotiska trycket å ena sidan
och ångtrycksnedsättning, kokpunktshöjning eller
fryspunktsnedsättning å andra sidan se Osmotiskt
tryck. Enligt samma princip kan, som van’t Hoff har
visat, en molekylarviktsbestämning äfven i sådana fall
utföras, då ett ämne befinner sig i fast lösning. En
metod att utröna molekylarvikten hos rena vätskor är
angifven af den ungerske fysikern Eötvös och beror på,
att den molekylära ytenergiens temperaturkoefficient
eger hos alla vätskor samma värde, nämligen
omkr. 2,2. Se vidare Atomvikt och Molekyl.
H. E.

Molekylarvolym, fys., kem. Af en kropps atomvikt och
täthet (specifika vikt) kan man beräkna dess atomvolym
genom att dividera den förra med den senare. I analogi
härmed har man kallat molekylarvolym kvoten af ett
ämnes molekylarvikt och dess täthet, eller uttryckt på
annat sätt, produkten af ett ämnes molekylarvikt och
dess specifika volym. Föreställer man sig, att det
tal, hvarmed molekylarvikten uttryckes, betecknar
gramvikt, så kommer molekylarvolymen att anges i
kubikcentimeter. Den på ofvannämnda sätt beräknade
molekylarvolymen ger oss likväl intet begrepp om
molekylernas verkliga volym i en kropp, dels emedan
deras vikter icke äro kända i absolut mått (gram,
e. d.), utan endast förmedelst molekylarvikterna äro
uttryckta i relativa mått, med vätgasatomens vikt
tagen till enhet, dels ock därför, att molekylerna
ej utfylla den kropps volym, hvars delar de utgöra,
utan äro skilda från hvarandra genom relativt stora
mellanrum. Genom räkningen erhålles därför icke
volymen af molekylen själf, utan af det rum, som den
skulle intaga, om dess massa jämväl utbredde sig öfver
en del af det mellanliggande tomrummet, nämligen den
del däraf, hvaröfver den kan anses fritt disponera,
i hvilken den t. ex. kan fritt röra sig och i hvilken
ingen annan molekyl kan intränga. Dessutom är icke en
gång molekylens egen volym fullt utfylld med materia,
alldenstund den själf ingenting annat är än en komplex
af atomer, skilda äfven de af mellanrum. Men om
också af nu anförda skäl molekylarvolymen icke anger
molekylens verkliga volym, spelar densamma icke dess
mindre en icke oviktig roll vid jämförelser mellan
ämnen af olika kemiska sammansättning eller olika
kemiska egenskaper, hvilket framgår af ett stort
antal undersökningar, förnämligast af vätskor. Vid
jämförelse mellan olika organiska vätskors

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>