Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molekylarhypotesen, kem. - Molekylarkrafter, fys. - Molekylarmagneter, Elementarmagneter, fys. - Molekylarrefraktion, fys. Se Refraktion - Molekylarrörelse, fys., kem. - Molekylarströmmar, fys. - Molekylarteorien, kem. Se Kinetisk gasteori, Molekyl och Molekylarhypotesen - Molekylarvikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som emellertid upphör vid den s. k. absoluta
nollpunkten, -273°. För den nyare kemiens utveckling
har molekylarhypotesen varit af största betydelse
och har ledt till ett stort antal viktiga
konsekvenser; så hvilar t. ex. den kinetiska
gasteorien (se d. o.) på antagandet af materiens
diskontinuitet. Äfven hos sådana företeelser,
som kunna framställas rent termodynamiskt,
således utan införandet af speciella hypoteser om
materiens beskaffenhet, har den molekylarteoretiska
(kinetiska) framställningen den afsevärda fördelen,
att den ger en tydlig bild af fenomenet. – Intill
början af 1900-talet voro naturvetenskapens
molekyler rent hypotetiska. Under de senare
åren har emellertid antagandet af själfständiga
molekyler fått starka experimentella stöd,
i synnerhet genom studiet af den s. k. Brownska
molekylarrörelsen (se Kinetisk gasteori) och genom
vissa fenomen hos radioaktiva ämnen. Se vidare
Molekyl.
H. E.
Molekylärkrafter, fys.,
krafter, som antagas vara verksamma mellan en kropps
minsta delar, molekylerna. Liksom man för förklaring
af den inverkan på afstånd, som en kropp utöfvar
på en annan (t. ex. solens inverkan på planeternas
rörelser), antagit tillvaron af krafter, har man
äfven för att förstå de förändringar i form eller
andra egenskaper en kropp kan undergå nödgats antaga
molekylarkrafter. Dessa skilja sig från de förstnämnda
krafterna därigenom, att de i olikhet mot dessa utöfva
märkbara verkningar endast på ytterst små (molekylära)
afstånd. Sålunda sammanhållas t. ex. delarna i en
fast kropp af molekylarkrafter. Om man nämligen
sönderdelar kroppen och lägger delarna intill
hvarandra i samma läge som förut, häfta de icke
mer vid hvarandra, hvilket visar, att den kraft,
som före delningen sammanband dem, icke är märkbar
ens på det ringa afståndet mellan de intill hvarandra
lagda klyfningsytorna. Den mellan två kroppar varande
växelverkan K kan utvecklas i en serie af formen
där r är afståndet mellan kropparna och b, c, d äro
konstanter, som bero af kropparnas beskaffenhet. Den
första termen representerar den newtonska
attraktionen. De öfriga termerna representera de
molekylära krafterna, hvilka – som formeln visar –
raskt aftaga med afståndet. Omskrifver man kring en
molekyls medelpunkt en sfär, hvars radie är lika med
det största afstånd, på hvilket molekylarkrafterna
verka, kallas denna molekylens verkningssfär. Enligt
Quinckes experiment är denna sfärs radie 50 x 10-6
mm. Denne forskare iakttog stighöjden hos vatten
mellan två glasplattor, hvilka voro täckta med lika,
kilformiga silfverskikt. Plattorna ställdes på
ett litet afstånd från hvarandra, så att öfverallt
silfverskikt med lika tjocklek befunno sig midt emot
hvarandra. Stighöjden aftog med växande tjocklek hos
silfverskiktet. Detta aftagande kunde iakttagas
ända till en tjocklek af 50 x 10-6 mm. Däraf drog
Quincke den slutsatsen, att de molekylarkrafter,
som utöfvas af glaset på vattnet ännu på detta
afstånd, äro märkbara. Verkningssfärens
radie anges sålunda af detta afstånd.
D. S-t.
Molekylarmagneter, Elementarmagneter,
fys., kallades i den äldre teorien för magnetismen
molekylerna i en magnetisk kropp, emedan man
föreställde sig dessa som verkliga magneter med
skilda nord- och sydmagnetiska fluida. Genom detta
antagande lyckades man nämligen förklara det kända
förhållande att, om en magnet sönderdelas i flera
delar, hvarje särskild del erhåller magnetiska
egenskaper och framvisar två poler, en nord- och
en sydpol. Jfr Magnetism och Molekylarströmmar.
R. R.*
Molekylarrefraktion, fys. Se Refraktion.
Molekylarrörelse, fys., kem., kallas den rörelse,
som molekylerna antagas befinna sig i och som
hos större molekylarkomplexer direkt kunnat
observeras. Hypotesen, att gaserna bestå
af materiella partiklar, som äro i ständig,
liflig och rätlinig rörelse, uttalades 1738 af
D. Bernoulli. Under 1800-talet, i synnerhet dess
senare hälft, har sedan denna hypotes utvidgats
till en omfattande, fruktbar och numera i hög grad
genomarbetad teori, den s. k. kinetiska gasteorien
(se d. o.). Molekylernas rörelse och attraktion
bestämma aggregationstillståndet hos hvarje ämne. Hos
fasta kroppar är molekylarattraktionen på grund af
molekylernas relativt ringa afstånd från hvarandra
mycket stor. Hos dessa ämnen befinna sig molekylerna
således i ett stabilt jämviktsläge och kunna röra
sig endast i svängningar kring detsamma, emedan
molekylarrörelsen ej är stor nog att öfvervinna
molekylernas attraktion; på grund däraf ega dessa
substanser en själfständig form. Hos vätskor befinna
sig molekylerna på relativt större afstånd från
hvarandra och ega därför större rörlighet. Hos
vätskor kan genom molekylarrörelsen attraktionen
mellan de närmast liggande molekylerna öfvervinnas,
men ej totalattraktionen, och molekylerna befinna
sig i ett labilt jämviktsläge. Dessa ämnen ega
därför ingen själfständig form, men en af det
yttre trycket nästan oberoende volym. Hos gaser
är molekylarrörelsen störst; den har kunnat noga
fastställas. Enligt den kinetiska gasteorien
är t. ex. medelvärdet för vätgasmolekylernas
fria väglängd 0,000185 mm. Se vidare Molekyl.
H. E.
Molekylarströmmar, fys., kallas de elektriska
strömmar, hvilka enligt Ampères teori för magnetismen
kretsa omkring molekylerna i de kroppar, som kunna
bli magnetiska. Se Elektromagnetism.
Molekylarteorien, kem. Se Kinetisk gasteori, Molekyl
och Molekylarhypotesen.
Molekylarvikt, kem., molekylernas relativa vikt
(resp. massa) i förhållande till en normalvikt. Enligt
Avogadros regel innehålla de olika gaserna (vid samma
temperatur- och tryckförhållandeu) per volymsenhet
samma antal molekyler; således måste gasernas täthet
förhålla sig som deras molekylarvikter. Tätheten
D hos en gas anges vanligen i förhållandet till
atmosfärisk luft af samma temperatur och tryck;
eftersom luft är 14,49 gånger tyngre än väte och
eftersom en molekyl af denna gas består af 2 atomer,
hvilkas massa har antagits som enhet, så gäller
för molekylarvikten M af en gas, hvars täthet är D,
ekvationen: M = 28,98 . D.
Noggranna mätningar med ämnen, som vid vanlig
temperatur äro gaser, utföras så, att man väger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
