Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minne, psyk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ursprungliga förnimmelser, men för hvarje enskild
minnesbild förutsättes sannolikt samverkan mellan
en mångfald hjärnceller. Därmed sammanhänger,
att man i minnet kan bevara ej blott enskilda
förnimmelser, utan ock såsom fristående från
dessa deras inbördes formförhållanden, t. ex. en
melodi, som kan transponeras för olika höjdlägen
eller olika instrument. – 2. Det återkallande
minnet är förmågan att vid gifven idéassociation
(se d. o.) återkalla till aktuellt medvetande
det förut uppfattade genom minnesdispositionens
aktualiserande. Återkallandet kallas reproduktion
och dess yttring reproducerad föreställning (se
Föreställning och Reproduktion). Denna skiljer
sig från den producerade föreställningen eller
fantasibilden (se Fantasi) därigenom, att den förra
väsentligen liknar den ursprungliga uppfattningen
och fattas som till sitt innehåll identisk med denna,
under det att den producerade föreställningen fattas
som något nytt. Reproduktionen är dock aldrig fullt
trogen, och ju längre tid, som förflutit mellan den
ursprungliga uppfattningen och reproduktionen, desto
mera skiljer sig den reproducerade föreställningen
från den ursprungliga uppfattningen genom uppkomna
luckor i minnesbilden, ofta oafsiktligt ifyllda från
annat håll, till dess att slutligen dispositionen
blir så svag, att reproduktionen under vanliga
förhållanden ej kan komma till stånd. Trognast och
lättast att framkalla är minnesföreställningen
omedelbart efter den ursprungliga uppfattningen
(det omedelbara minnet); om en tid förflutit
mellan dem, så minskas småningom troheten och
lättheten. Det är detta, som man kallar, att man
"glömmer" innehållet i fråga. Experiment ha visat,
att glömskans förstörelseverk i början är mycket
märkbart, men längre fram blott småningom ytterligare
försämrar reproduktionen. – 3. Det igenkännande
minnet identifierar innehållet i den reproducerade
föreställningen med den motsvarande ursprungliga
uppfattningen, så att man vet om, att man erfarit
detta förut. Minnesbilden får då karaktären af
erinring (se d. o.), och är denna fullständig, så
inordnas minnesbilden på bestämdt ställe bland våra
öfriga erinringar, så att vi veta, när och under
hvilka förhållanden vi först gjorde erfarenheten i
fråga. Igenkännandet kan utebli, hvarvid minnesbilden
fattas som något nytt (t. ex. vid ofrivilliga
plagiat). Å andra sidan kan ett illusoriskt
igenkännande ega rum, så att man tycker sig förr ha
upplefvat något, som i själfva verket är nytt (se
Paramnesi). – Minnesdispositionerna kunna konstateras
endast genom reproduktionerna. Därför kan man enligt
regeln ej afgöra, hvad som är att hänföra till det
bevarande minnet, hvad till det återkallande. Att man
i ett visst enskildt fall ej lyckas erinra sig något,
kan sålunda lika väl bero på, att minnesbilden är för
svag, som på att man saknar erforderlig idéassociation
för dess aktualiserande. När man studerat inlärandet
af något i minnet, har man därför ej kunnat särskilja
de här nämnda tre momenten i minnesfunktionen. Den
viktigaste förutsättningen för att kunna inlära
något i minnet är det härför erforderliga medfödda
anlaget. Detta är såsom välbekant mycket olika hos
olika människor. Somliga äro födda med godt minne,
andra med dåligt minne. Merendels synes
den, som behöfver kort tid för att inlära en
minnesläxa, också snart glömma det inlärda, under det
att den, som har svårare att lära, ofta får sin möda
belönad därigenom, att han ock senare glömmer. Men
det finnes också ytterlighetsfall af godt minne med
stor förmåga både att inlära och att behålla samt
af ett minne, som är så dåligt, att det hastigt
glömmer trots all möda vid inlärandet. Vanligen har
samma person olika godt minne för olika saker: den,
som har godt minne för toner, kan t. ex. ha dåligt
minne för former och färger och tvärtom. Med särskild
hänsyn till de minnesbilder, som tjänstgöra för vårt
inre språk, har man skilt mellan olika minnestyper:
den visuella typen, som tänker med synbilder, den
auditiva, som liksom hör sina tysta tankar, och den
motoriska, för hvilken minnen af talrörelserna tjäna
att uppbära tankarna. I sin renhet äro dessa typer
ytterst sällsynta, men t. ex. af Binet konstaterade
hos de båda räknekonstnärerna Diamandi och Inaudi, af
hvilka den förre är visuell, den senare öfvervägande
auditiv. Vanligast torde förekomma en blandning af
den auditiva och motoriska typen. Men f. ö. kan en
person t. ex. öfvervägande tillhöra den auditiva
typen vid tänkandet af abstrakta begrepp, men den
visuella vid konkreta föreställningar. Olikheter
mellan olika människors minne beror ej blott på
deras medfödda anlag, utan ock på den olika öfning,
som deras minne underkastas. Det lider nämligen intet
tvifvel, att icke minnet kan i hög grad uppöfvas, och
detta ej blott så, att man naturligen kan genom öfning
inlära något visst i minnet, utan ock att själfva
minnesförmågan genom öfning kan utvecklas, så att man
t. ex. genom flitigt sysslande med siffror förbättrar
sitt talminne och genom historiska studier får en
större lätthet att lära historia o. s. v. Vinsterna
af sådana speciella minnesöfningar tyckas ock sträcka
sig till mer eller mindre likartade ämnesområden,
så att man t. ex. genom inlärande af betydelselösa
stafvelser förbättrar sitt minne äfven för årtal,
namn och satser o. s. v. Helt visst bero dessa
öfningsresultat åtminstone delvis på, att hvarje
förvärfvad kunskap erbjuder nya idéassociationer
för det, som sedan skall inläras, men framför allt
stärkes minnet medelbart genom uppöfvandet af
uppmärksamheten, liksom ock genom utvecklingen af
förmågan att logiskt bearbeta det studerade samt
genom inöfvande af goda studievanor, så att man
t. ex. skiljer mellan hufvudsak och bisak. James
förnekar, att minnet kan annat än på detta medelbara
sätt genom öfning stärkas, men andra psykologer antaga
äfven en omedelbar minnesuppöfning. Detta gäller
emellertid blott en olikhet i teorierna; om själfva
öfningsresultatet är man ense. Helt visst kan enhvar
uppöfva sitt minne på det särskilda område, där man
för sin dagliga verksamhet behöfver godt minne. Tyvärr
kan man dock ej hindra det minnets aftagande, som
är ett af ålderdomens vanliga företeelser. Före den
fjärde månaden visa barnen intet tecken till minne,
men redan under tredje eller fjärde året kunna de
förvärfva minnen, som sedan bevaras under hela lifvet,
och deras lätthet att lära stiger år för år. Om den
ålder, vid hvilka minnesförmågan står högst, är man
af olika meningar; somliga antaga pubertetsåldern,
andra något tidigare år. Bestämmandet är egentligen
omöjligt, emedan minnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
