Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minkrig, krigsv. - Minlogement. Se Minkrig - Minn., amerikansk förkortning för Minnesota (Jfr Ma.) - Minne, psyk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
löpgraf, och denna framskjutna infanteriställning
förenas sedan utan dröjsmål med närmast bakom liggande
parallell. Minörerna undersöka, om genom sprängningen
någon fientlig mingång blifvit tillgänglig, och
skynda i sådant fall att bemäktiga sig densamma
genom att så långt fram som möjligt anbringa en
afstängning. Från det nya minlogement, som genom
mingroparna erhållits, framgår man ånyo med ett
erforderligt antal gallerier, anlägger åter en rad
minor, som afskär alla mellanliggande gallerier, och
framtränger sålunda steg för steg, tills man eröfrat
eller förstört fästningens alla mingallerier framför
den anfallna fronten.
Försvaret af fästningens minsystem ordnas sålunda. Då
belägringsarbetena närma sig täten af ett minsystem,
besättas dess lystringsgallerier med dubbla
lystringsposter, hvilka göra anmälan, så snart
de märka något underjordiskt arbete. Framtränger
fienden öfver jord så långt, att hans sapptäter
nå förbi lystringsgalleriernas spetsar, förstöras
hans arbeten genom sprängning af några trattminor,
hvilket upprepas, tills fienden tvingas att
börja den underjordiska striden. Förnimmes i
ett lystringsgalleri något underjordiskt arbete
från den fientliga sidan, låter man fienden närma
sig så mycket, att man kan bedöma den riktning,
i hvilken han framtränger, och om möjligt äfven
afståndet. Man utgår då från egen hotad sida mot det
fientliga galleriet med en s. k. stridsgren, i hvars
ända en kontramina (se d. o.) skyndsamt anlägges,
fördämmes och affyras. Vill man i det längsta bevara
sin stridsgren, framborrar man från dess främre ända
en s. k. contre-puits (se d. o.). Så vidt möjligt
undviker man att lägga minor i de murade gallerierna
för att ej förstöra dessa. Sedan egen mina spelat,
ventileras galleriet med luftväxlingsmaskiner, och
arbetet återupptages. Ha fientliga minor spelat,
ventileras, undersökas och repareras inom deras
verkningskrets liggande gallerier, hvarefter man från
flera håll framgår med stridsgrenar mot mingroparna
för att hindra den anfallande att därifrån utgå med
nya gallerier. Man söker äfven hindra mingropens
kröning genom inslåendet af dennas framsida. Äfven
genom kasteld och ständiga små utfall, riktade mot
minlogementen, bekämpas minanfallet. Vid utfallen
söker man fördrifva logementens besättning och
igenkasta galleriernas ingångar. Genom kastelden
tvingas fienden att öfvertäcka sina miningångar
med vidlyftiga blinderingar. Minförsvarets framgång
beror i öfrigt på möjligheten af att från ett väl
framfördt minsystem kunna redan på ett afstånd af
14 m. (i fastare mark och i lucker eller fuktig
jord endast hälften så långt) höra de fientliga
arbetena och med ledning däraf träffa förberedelser
för att dessa hvarje gång förstöras, just då fienden
bereder sig till att förskaffa sig en mingrop. Den
försvarande bör därför ha väl förberedt allt,
särskildt ventilation och antändning, samt måste
hålla sig så tyst som möjligt för att kunna höra
bättre än den anfallande, som ju alltid måste arbeta
sig fram. (Jfr Fästningskrig, sp. 323, och Galleri,
sp. 623.)
Redan för åtskilliga årtionden sedan syntes
tanken på minanfall mot en fästning vara på väg
att helt och hållet uppges; men på senare tid, då
belägringsartilleriet tyckes få allt svårare att
förstöra försvarsmedlen, dyker tanken på minkrig
åter upp, och det är därför också sannolikt,
att fästningsbyggaren ej vidare underlåter
kontraminsystemet, där markens beskaffenhet tillåter
att anordna ett sådant. Tekniken har också, sedan
det sista mera omfattande minkriget utkämpades
(vid Sevastopol), gjort utomordentliga framsteg
i afseende på ej blott mingångarnas ventilation
och belysning, utan äfven deras byggande.
L. W:son M.
Minlogement [-la J-]. Se Minkrig.
Minn., amerik. förkortning för Minnesota (jfr Ma.).
Minne, psyk., medvetandets förmåga att som
dispositioner bevara förnimmelserna, föreställningarna
och tankarna samt vid gifven anledning återkalla
dem och igenkänna dem som identiska med det förut
uppfattade. Äfven de enskilda yttringarna af denna
förmåga kallas minnen. Man kan skilja mellan det
bevarande minnet, det återkallande minnet och det
igenkännande minnet. 1. Det bevarande minnet är
medvetandets förmåga att "behålla i minnet" det en
eller flera gånger uppfattade, så att detta sedan
kan återkallas utan återupprepande af det intryck,
som föranledde den första uppfattningen. Först från
denna upprepning (reproduktion) sluter man till det
förutgående bevarandet i minnet. Men då man ofta
iakttagit, huru äfven det, som man haft anledning
att tro för länge sedan vara glömdt, kan återkallas
i erinringen, så är det sannolikt, att allt, som
en gång ingått i själslifvet, i någon mån lämnat
minnesspår efter sig. Herbarts och hans anhängares
antagande, att de bevarade minnesbilderna skulle vara
aktuella föreställningar, ehuru i omedveten form,
blir då ytterst osannolikt, emedan ingen själskraft
skulle räcka till för att hålla aktuell den oerhörda
massa af sådana minnesbilder, som den vuxna människan
eger. Därför antar flertalet nutida psykologer, att
det, som är kvar i minnet, enligt regeln är endast en
disposition, d. v. s. en möjlighet och tendens att vid
gifven anledning åstadkomma reproduktionen. Härifrån
har man att särskilja de fall, då s. k. perseveration
(se d. o.) eger rum, d. v. s. när den en gång
inträdda förnimmelsen, utan att ha fullständigt
nedsjunkit till omedvetenhet, bevaras i medvetandet
och, så snart den ej af andra starkare förnimmelser
eller föreställningar tränges tillbaka, träder fram
med full medvetenhet. Minnesdispositionerna äro att
fatta som ett specialfall af den ökade lätthet att
utföra en viss verksamhet, som i allmänhet uppstår
genom öfning, blott att minnena lättare inöfvas
än t. ex. muskelrörelserna, så att på deras område
funktionens utförande en enda gång merendels lämnar
ett märkbart öfningsresultat. En del psykologer har
också utsträckt minnets begrepp till att omfatta
alla öfningsfenomen, ja, såsom Hering, äfven
motsvarande egenskaper hos materien, eller såsom
Semon, under den motsvarande grekiska benämningen
mneme (se d. o.) äfven ärftlighetsfenomenen. Då lokala
rubbningar inom hjärnan medföra bortfallandet af vissa
bestämda minnesyttringar, så är det antagligt, att
minnesdispositionerna förutsätta vissa modifikationer
af hjärncellernas funktioner, uppkomna i och med
att en viss funktion utförts. De celler, som uppbära
minnesdispositionerna, äro sannolikt desamma som de,
hvilka tjänstgjort vid motsvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
