Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meyerbeer, Giacomo - Meyerberg, C. J. Se Meijerberg - Meyer-Foerster - Meyerheim - Meyerheim 1. Friedrich Eduard M. - Meyerheim 2. Wilhelm Alexander M. - Meyerheim 3. Friedrich Paul M. - Meyerheim 4. Eduard Franz M. - Meyer-Helmund, Erik - Meyer-Kübke, Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
instrumentering äro de vinnande egenskaper, som
fortfarande hålla denna opera vid lif, trots dess
orimligheter och banaliteter. Ej fullt så högt i
melodisk friskhet, men betydligt högre i dramatisk
kraft står
Les huguenots (1836; ”Hugenotterna”, 1842),
där M. i bjärta, breda färger ställt emot hvarandra
1500-talets protestantiska martyrskap samt katolska
lättsinne och grymhet, med inblandade drag af
ridderlighet och romantik. Den dittills oförsökta
uppgiften att i toner gestalta fanatiska kristna
religionspartiers konflikt har M. däri löst på ett
glänsande sätt, och ”Hugenotterna” ha förblifvit den
franska stora operans prototyp. För Berlin, där
M. 1842 blef ”generalmusikdirektor”, skref han
Das feldlager in Schlesien,
som 1844 med Jenny Lind som Vielka gjorde stor lycka.
Senare begagnade han en stor del af samma musik i
Paris för
L’étoile du nord (1854;
”Nordens stjärna”, 1881).
Följde så på Stora operan i Paris
Le prophète (1849;
”Profeten”, 1852)
och på komiska operan
Le pardon de Ploërmel (1859;
”Dinorah”, 1870),
båda i en väl raffinerad stil, ehuru den förra innehåller
några af M:s mest stortänkta ingifvelser (kröningsfinalen).
Mera melodiös friskhet eger
L’africaine,
som påbörjades redan 1838, men ej förr än efter
mästarens död kom till uppförande
(1865; ”Afrikanskan”, 1867).
Dessutom skref M. uvertyr,
melodramer och mellanakter till sin broder Michael
Beers tragedi
Struensee,
som gått öfver flera scener (Berlin 1846; Stockholm
1860) och anses som M:s finaste orkesterpartitur, vidare
åtskilliga festspel, fackeldanser, marscher,
tillfällighetskantater, oder, psalmer, ett fyrtiotal
solosånger, pianostycken o. s. v. –
M. egde alla egenskaper, som bilda en stor operakompositör:
originell melodisk uppfinning, harmoniskt vetande, energi
och passion, framstående karakteriseringsgåfva,
scenkännedom samt mästerlig behandling af röster och
instrument. Hvad han saknade var den konstnärliga
idealitet och själsadel, som icke offrar konstens
fordringar på höghet och sanning för publikens
kraf på raffinerade njutningsmedel, i form af
öronkittlande koloraturbravader eller nervskakande,
bisarra, fristående dramatiska och musikaliska effekter
eller tom pomp och ögonfägnad. Också kritiserades
hans riktning med skärpa af Rob. Schumann
och utsattes sedan för upprepade, förkrossande
angrepp af R. Wagner. Trots allt spekulerande
och koketterande med hopens gunst skapade M.
likväl historietaflor af oförneklig storhet (3:e och
4:e akterna af ”Hugenotterna”), karaktärer af
drastisk originalitet (Marcel, Fides) och idyller
af brännande lokalfärg (Afrikanskan). – M. blef
1833 led. af Franska institutet och 1845 af Mus.
akad. i Stockholm. Han testamenterade 30,000
mark som en stipendiestiftelse för unga tyska
tonsättares utbildning i Italien, Paris, Wien,
München och Dresden (Meyerbeerstiftelsen). – Biografier
öfver M. skrefvos af
Pougin (1864),
A. de Lasalle (s. å.),
Blaze de Bury (1865),
Mendel (1868, 1869),
Schucht (1869),
Kohut (1890) och
J. Weber (1897; på franska).
A. L.*
Meyerberg, C. J. Se Meijerberg.
Meyer-Foerster [ma’jer-förster], Wilhelm,
tysk författare, f. 12 juli 1862 i Hannover, började
med en satir på Gregor Samarow och har sedan skrifvit
ett stort antal flotta samtidsromaner, bl. a.
Die fahrt um die erde (1897),
Elschen auf der universität (1899),
Karl Heinrich (1900;
"Gamla Heidelberg", 1903),
Heidenstamm (1901; sv. öfv. 1908) och
Lena S. (1903; "High life", s. å.),
och skådespel, af hvilka
Alt-Heidelberg (1898;
"Gamla Heidelberg", uppf. och tryckt 1903)
varit hans största framgång.
Meyerheim [ma’jerhajm], tysk målarfamilj. 1. Friedrich
Eduard M., f. 1808 i Danzig, d. 1879, var till
en början yrkesmålare, fick studera i Danzig och
Berlin och blef en omtyckt framställare af gemytliga
eller rörande folkscener från Harz eller Thüringen
(Skyttekungen,
Kägelspelare m. fl. i Berlins nationalgalleri). –
2. Wilhelm Alexander M., den föregåendes broder,
f. 1815, d. 1882, målade hästar och krigsscener. –
3. Friedrich Paul M., son och lärjunge till M. 1,
f. 1842 i Berlin, studerade i Berlin och Paris, professor
i Berlin, är en af samtidens mest populära tyska genremålare.
Han målar landtlif, maskerad, menagerier, akrobater, allt
med godt lynne och mycket skickligt. Hans djur äro
förträffligt karakteriserade. Bland hans målningar äro
Menageri (Dresdengalleriet),
Ormtämjaren,
Såradt lejon,
Bokmånglare i Amsterdam (Berlin, Nationalgalleriet) och
Isbjörn (1908).
M. målar äfven porträtt
(Konstnärens fader, porträtt i Danzigs museum). –
4. Eduard Franz M., den föregåendes
broder, f. 1838, d. 1880, var genremålare.
1–4. G–g N.
Meyer-Helmund [ma’jer-he’lmont], Erik, rysk (tysk)
tonsättare, f. 1861 i Petersburg, är känd som
konsertsångare och kompositör af sånger (till egna
texter), hvilka visat sig träffa den breda och
estetiskt mindre kräsna allmänhetens smak. Han har
äfven skrifvit flera operor, som uppförts.
E. F–t.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
