- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
385-386

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meyer, Eduard - Meyer, Richard Moritz - Meyer, Johan Joakim - Meyerbeer, Giacomo

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Untersuchungen zur geschichte der gracchen (1894),
Die wirtschaftliche entwicklung des alterthums (1895),
Die entstehung des judenthums (1896), hvarpå följde en Erwiderung,
riktad till Julius Wellhausen (1897), Zur theorie und methodik
der geschichte
(1902) och Ägyptische chronologie
(1904). En samling Kleine schriften utgaf M. 1910. –
M:s hufvudverk, "Geschichte des alterthums", utgör i
sitt slag och ämne det yppersta arbete, som f. n. är
att tillgå. I främsta rummet är M:s häfdateckning
politisk, men framställer staternas yttre öden i
samband med den andliga och materiella odlingens
utveckling öfver hufvud. Hans syfte i nämnda verk
är att framlägga hela materialet i genomarbetad
form; han anför därför genomgående i särskilda
stycken källorna och skälen för sina åsikter och
låter därigenom framställningens förutsättningar
och hållning gentemot tradition och problem klart
framträda. Uppfattningen af antikens ekonomiska
och sociala liksom dess politiska lif i dess högsta
skeden är hos M. tydligt präglad af vår egen tids
förhållanden, särskildt sådana de tett sig i hans
eget land; det nationella enhetsidealet är sålunda
ständigt måttstock för statslifvets företeelser;
bakom hans teckning af en man som Themistokles kan
man skönja Bismarcks gestalt. M. är fullt medveten
om detta delvis oundvikliga beroende af samtidens
erfarenheter, men häfdar med rätta, att den af honom
hyllade åskådningen af antiken i alla händelser
innebär ett stort framsteg framför en tidigare
opolitisk och estetiskt idealiserande riktning. (Jfr
en anmälan i "Hist. tidskr.", 1905.) – I sina bidrag
till historiens teori och metodik vänder sig M. mot
Lamprecht (se d. o.), söker utreda slumpens och den
fria viljans innebörd och möjlighet och betonar
starkt som historiens första och grundläggande
uppgift utforskandet och framläggandet af fakta,
liksom vikten af allmän historisk skolning för
den antika historiens ämnessvenner. M. är led. af
Vitt. hist. o. ant. akad. (1906) och Vet. soc. i
Uppsala (s. å.).
G. W-k.

Meyer [ma’jer], Richard Moritz, tysk
litteraturhistoriker, f. 5 juli 1860 i Berlin,
studerade germansk filologi bl. a. för Scherer
och vardt 1886 docent vid Berlins universitet,
där han 1903 utnämndes till e. o. professor i tyska
språket och litteraturen. M. har utöfvat omfattande
författarverksamhet, som sträckt sig till högst
olika delar af germanistiken. Jonathan Swift und
G. C. Lichtenberg
(1886), Deutsche charaktere (1897),
Gestalten und probleme (1904), Aufsätze (2 bd, 1912)
samt de stora arbetena Goethe (1894; 3:e uppl. 1905)
och Die deutsche litteratur im 19. jahrhundert (1899;
4:e uppl. 1909, folkuppl. 1912) tillhöra den tyska
litteraturhistorien. Stilistiska och metriska ämnen
behandlas i Grundlagen des mittelhochdeutschen
strophenbaues
(1886), Die altgermanische poesie,
nach ihren formelhaften elementen beschrieben
(1889)
och Deutsche stilistik (1906). Den kultur- och
språkhistoriska 400 schlagworte (1901), bibliografien
Grundriss der neueren deutschen litteraturgeschichte
(1902; 2:a uppl. 1907) och det religionsvetenskapliga
Altgermanische religionsgeschichte (1910) samt
ett utomordentligt stort antal tidskriftsuppsatser
vittna om hans mångsidiga lärdom och systematiserande
läggning.
R-n B.

Meyer [me’jer], Johan Joakim, norsk
arkitekt och kulturhistoriker, f. 29 okt. 1860 i Finnaas’
härad, har studerat i Trondhjem och Hannover,
blef 1901 öfverlärare i Kristiania tekniska
skola och 1910 professor i ornamentik och norsk
husbyggnadskonst vid tekniska högskolan i Trondhjem.
Efter en 1900 företagen studieresa till
Orkneyöarna utgaf han det illustrerade verket
Monumenta orcadica (1906). Han har studerat
norska fornminnen och norsk folkkonst och utgifvit
Norsk træskjærerkunst (3 dlr, 1899–1905) och
praktverket Fortidskunst i Norges bygder (I,
”Gudbrandsdalen”, 1908–11). Som arkitekt har
M. upptagit den s. k. Sorenskriverstilen – äldre
norsk herrgårdsstil – och har tillämpat den på
flera villor, särskildt i Kristiania omgifningar. Sedan
1905 är M. ordf. i inspektionskommittén för Trondhjems
domkyrkas restaurering.
G–g N. K. V. H.

illustration placeholder

Meyerbeer [ma′jerbēr], Giacomo (eg.
Jacob Liebmann Beer; prefixet Meyer var
ett villkor för utfåendet af ett arf efter en släkting
med detta namn), tysk tonsättare, f. 5 sept. 1791 i Berlin, d. 2 maj 1864 i Paris, var
son af en rik judisk bankir samt fick en sorgfällig musikalisk utbildning, i klaverspel
genom Lauska och Clementi, i komposition genom B. A. Weber, Zelter och (1810–12) abbé
Vogler i Darmstadt. Där komponerade han kantaten Gott und die natur och operan
Jephthas gelübde, båda gifna utan synnerlig
framgång. Då ej heller den komiska operan
Alimelek (1814) lyckades mycket bättre, lade han
sig med sådan kraft på klaverspelet, att han täflade
med Hummel och Moscheles samt i Wien väckte
allmän beundran. På Salieris råd begaf han sig
till Italien för att lära sig skrifva sångbart, och
han ankom till Venezia (1816), just då Rossinis
stjärna var i uppgående. Berusad af den sinnliga
italienska melodiken, kastade han den torra tyska
lärdomen öfver bord och ernådde uti Italien hastiga
och lätta framgångar med flera operor, bland
hvilka endast Emma di Resburgo, Margherita
d’Angiù
och Il crociato in Egitto blefvo bekanta
i Tyskland. Den sistnämnda uppfördes ock i Paris
(1826), men ej fullt med den lycka M. väntat,
hvilket, i förening med häftiga förebråelser från
hans studiekamrat och trogne vän K. M. v. Weber
ang. hans italienisering, synes ha vållat den
stagnation i M:s komponerande, som nu inträdde och
hvarunder han, ifrigt studerande fransmännen,
förberedde en ny metamorfos af sin stil, i hvilken
han sökte sammansmälta tysk harmoni, italiensk
melodi samt fransk rytm och deklamation.
Närmaste frukten däraf var Robert le diable, som gafs
på Stora operan i Paris 1831 med en rent af
sensationell framgång, grundlade en ny æra för
nämnda scen och banade sig väg till alla utländska
större teatrar (”Robert af Normandie”, Stockholm
1839). Populär melodi, scenisk effekt och briljant

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:55:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbr/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free