Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 211-212 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mesmer, Friedrich Anton - Mesmerism. Se Hypnotism ocs Mesmer - Mesmes, Claude de. Se d'Avaux 1. - Mesna, älf och vattenfall. Se Mesnalien - Mesnalien, kurort i Norge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mesmer, Friedrich Anton, tysk läkare och magnetisör,
f. 23 maj 1734 i byn Iznang vid Bodensjön, d. 5 mars
1815 i Meersburg, gjorde sina medicinska studier
i Wien. Sedan han i sin doktorsafh. (De influxu
planetarum in corpus humanum, 1766) behandlat
det mystiska ämnet "planeternas inflytande på
människokroppen", sysselsatte han sig med den
minerala magnetismens användande som läkemedel
(se Animal magnetism). Men läkare och
fysiker ville ej sätta tro till honom, utan påstodo,
att det hela var taskspeleri och att verkan kom från
de magneter han hade gömda på sig. 1775 skickade
M. sändebref till de flesta lärda samfund i Europa,
utvecklande sina åsikter; men han fick svar endast
från Berlins akademi, som förklarade honom ha
gått vilse. På en resa till Schwaben och Schweiz
bevittnade han pater Gassners underkurer, som han
förklarade genom den animala magnetismen. Återkommen
till Wien, blef han häftigt anfallen, därför att
han påstod sig ha återskänkt synen åt en blind
flicka {Maria Paradise). Kejsarinnan lät undersöka
saken genom en kommitté, med den påföljd att M. fick
befallning att lämna Wien inom 24 timmar (1777). Efter
en rekreationsresa anlände han i början af 1778
till Paris, där han i förstone uppträdde mycket
försiktigt. 1779 utgaf han Mémoire sur la découverte
du magnétisme animal, hvars 27 satser börja med den
grundsatsen, att det existerar ett inflytande mellan
himlakropparna, jorden och dess lefvande varelser
under form af ett fluidum, som genomtränger allt
och inverkar omedelbart på nervsubstansen. Animala
kroppars egenskap att mottaga ett sådant fluidum
kallas animal magnetism, hvilken egenskap kan
meddelas, förökas, verka på afstånd, reflekteras
af speglar och förstärkas af ljud {musik). Men
det ges äfven en magnetismen motsatt, fientlig
kraft (hos de icke troende!), som kan förstöra
magnetismens verkningar. Med magnetismen kan man
omedelbart bota alla nervsjukdomar och medelbart
alla andra lidanden. Genom förbindelse med doktor
Ch. d’Eslon, läkare hos grefven af Artois, blef
M. snart introducerad hos den förnäma världen, som,
hänförd af den mystiska läran, inom kort trängdes i
M:s salonger. Om seanserna hos M. och deras verkningar
på de kring den s. k. magnetiska baqueten placerade
deltagarna se Animal magnetism, sp. 1035. M:s
kompanjon d’Eslon sökte inverka på läkarna och den
medicinska fakulteten, som han själf tillhörde, genom
såväl förevisningar som en skrift (1780), men förmådde
ej öfvertyga de lärde. I stället lyckades det att
göra drottningen, Marie-Antoinette, gynnsamt stämd för
mesmerismen, och ministern Breteuil tillförsäkrade
M. bl. a. ett årligt underhåll af 20,000 frcs, om
han ville i sin konst undervisa tre af regeringen
valda läkare. Men M. gick ej in därpå. Sedan han
äfven blifvit öfvergifven af d’Eslon, som magnetiserade
på egen hand, lämnade han harmsen Paris
och reste till Spaa, men blef snart återkallad till
Paris af sina många trogna anhängare. Han inrättade
då en orden, hvars ledamöter mot erläggande af 100
louisd’orer per person och mot löfte att hemlighålla
M:s läror blefvo delaktiga af desamma. Detta sällskap,
som trodde sig studera harmonien i naturen för att
därigenom fysiskt och moraliskt verka välgörande
på människorna, kallade sig Société l. Ordre de
l’harmonie. Nu fick magnetismen nytt lif både i M:s och
i d’Eslons salonger, äfvensom i enskilda sällskap, der
"baqueter" inrättades. Människor, som sysslolösheten,
vekligheten och nöjet gjort matta och förslappade,
kommo hoptals till seanserna, och M. vann en betydlig
förmögenhet. I Frankrikes flesta städer bildade sig
"magnetiska sällskap" eller "harmoniska ordnar",
som stodo i förbindelse med hvarandra och under M:s
öfverstyrelse. Man utlofvade en ny guldålder med
bättre, friskare människor och förädlade djur. De
magnetiserade träden skulle bära skönare frukter och
aldrig vissnande blad. Slutligen, när oväsendet gick
för långt, tillsatte regeringen 1784 en kommitté
af lärda män (bl. a. Franklin, Lavoisier, Jussieu,
Bailly) för att få saken vetenskapligt undersökt. Då
M. vägrade öppna sina salonger för kommittén, gjordes
undersökningarna hos d’Eslon. De flesta experimenten
misslyckades, och i den af Bailly med talang uppsatta
berättelsen hänfördes alla de magnetiska fenomenen
till verkningar af inbillningskraften. Hans berättelse
slutar med de orden, att "magnetismen är ett faktum,
men i de mänskliga förirringarnas historia, och ett
stort bevis på inbillningens makt". Detta utlåtande
föranledde en häftig strid emellan mesmerismens
anhängare och motståndare, och den medicinska
fakultetens ovilja mot de förre blef så stor, att
21 af dess egna medlemmar, hvilka låtit undervisa
sig i den animala magnetismen, hotades med förlust
af sina privilegier, om de fortfore att utöfva
denna konst. Emellertid sjönk M:s stjärna i Paris,
i synnerhet sedan en ny uppgått i den beryktade
bedragaren Cagliostro, som snart lockade till
sig publiken genom sina andebesvärjelser och sitt
"odödlighetspulver". I landsorten utbreddes dock
magnetismen en tid genom M:s många lärjungar. Själf
drog han sig tillbaka och lämnade Paris vid
revolutionens utbrott, lefde därefter en tid under
annat namn i England (möjligen äfven i Wien och i
Schweiz) och hamnade slutligen i Meersburg. – Den
animala magnetismen har numera öfvergått i moderna
former, en mystisk, till en del ingående i spiritismen
(se d. o.), och en vetenskaplig i hypnotismen (se
d. o.).
F. B. (C. G. S.)

Mesmerism. Se Hypnotism och Mesmer.

Mesmes [måm], Claude de. Se d’Avaux 1.

Mesna, älf och vattenfall. Se Mesnalien.

Mesnalien, en 1899–1900 anlagd kurort för
bröstpatienter, belägen på sydsluttningen af
högfjället mellan Gudbrandsdalen och Österdalen,
med omkr. 12 km. bekväm körväg från Lillehammer,
Norge. Sanatoriet, öppet hela året om, har ett genom
höga bergåsar skyddadt läge i hjärtat af den vackra
och soliga Mesnali, 575 m. öfver hafvet, och är
Nord-Europas högst belägna kurort, med utprägladt
subalpint inlandsklimat; stora barrskogar omge stället
på alla håll. M. har alla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>