Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 127-128 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mens agitat molem, lat. (Vergilius) - Mensalch, strandsjö i Nildeltat - Mensalgrund. Se Mensalhemman - Mensalhemman, kam. - Mensaljord. Se Mensalhemman - Menschutkin. Se Mensjutkin - Mensdorff-Pouilly, Alexander - Menselinsk, kretsstad i ryska Ufa - Menses, med. Se Menstruation - Mensjikov - Mensjikov 1. Aleksandr Danilovitj

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i rörelse (Vergilius’ "Æneis", VI, v. 727);
förståndet styr världen.

Mensaleh, strandsjö i östra Nildeltat, mellan
Nilens Damiettemynning i v. och Sueskanalen i ö.,
är genom en sandbank af 2 km. bredd skildt från
hafvet, men tillika förenadt med detsamma genom
några mynningar. Under Nilens högvatten har M. en
ytvidd af omkr. 2,500 kvkm. Djupet är i medeltal
1 m. Sjön har en mängd öar och är mycket fiskrik;
äfven vattenfåglar (pelikaner, silfverhägrar,
flamingos m. fl.) förekomma i mängd. Endast under
Nilens öfversvämning har den sött vatten, andra tider
är det lindrigt salt. Sueskanalen går genom sjön. I
forntiden var M., Taniticus, betydligt mindre än
nu. Större delen af dess område var den bördigaste
åkerjord; dess östligaste del har därför torrlagts,
och torrläggningen af det öfriga pågår. Tre Nilarmar
(pelusiska, tanitiska och mendesiska) gingo då igenom
detta område, och deras mynningar äro ännu öppningar
i den sandbank, som skiljer sjön från hafvet.

(^{J. F. N.})

Mensalgrund. Se Mensalhemman.

Mensalhemman, kam., jordlägenheter, hvilka, liksom
annex- och stomhemman, under den katolska tiden
anslogos åt sockenprästerna till underhåll bredvid
prästgårdarna. Namnet har uppkommit af det på detta
slags hemman syftande latinska talesättet ad mensam
pastoris, "till pastorns bord". Andra, mindre
allmänna, benämningar på samma slags lägenheter
äro bl. a. predikstolshemman, kanikehemman, fästa,
mensalgrund och mensaljord. Mensalhemmanen tillhöra
de forna danska och norska provinserna samt behandlas
i kameralistiskt afseende lika med annex- och
stomhemman. De blefvo vid reformationen indragna
till kronan, och åtskilliga af de halländska
ha på senare tiden blifvit skatteförsålda.

^Kbg.

Mensaljord. Se Mensalhemman.

Menschutkin, tysk transkription för Mensjutkin (se d. o.).

Mensdorff-Pouilly [-poji], Alexander, grefve
(1869 hugnad med sin 1864 aflidne svärfaders
titel: furst Dietrichstein zu Nikolsburg),
österrikisk kavallerigeneral och utrikesminister, f. 4
aug. 1813 i Koburg, d. 14 febr. 1871, var son till
österrikiske generalen grefve Emanuel M. (f. 1777,
d. 1852) i dennes äktenskap med hertiginnan Sofia
af Sachsen-Koburg-Saalfeld. Efter att bl. a. ha
varit Österrikes förbundskommissarie i Holstein
(1850–febr. 1852), sändebud vid ryska hofvet (till
nov. 1853) samt ståthållare i Galizien (från 1862)
utnämndes han 27 okt. 1864 till utrikesminister i
Schmerlings ministär efter grefve Rechberg och förblef
på denna post, tills han 30 okt. 1866 ersattes af
Beust. Därunder afstyrkte han likväl det åsidosättande
af författningen, som Schmerlings efterträdare, grefve
Belcredi, vågade, samt ville 1866 genom uppgörelse
med Italien undvika ett dubbelkrig mot Preussen och
Italien på en gång. Att han, trots afvikande åsikter i
de viktigaste frågor, kvarstannade i ministären, kan
tillskrifvas endast en öfverdrifven eftergifvenhet
för hofvet. I herrehuset visade han sig därefter
trogen författningspartiet. 1870 utnämndes han
till kommenderande general i Agram och förflyttades
s. å. till ståthållare i Böhmen.

Menselinsk, kretsstad i ryska guv. Ufa, vid Mensela,
ej långt från dess förening med Ik, en biflod till
Kama. 7,542 inv. (1897). Flickgymnasium, landtbruks-
och skogsskola. Marknader och liflig handel.

^{J. F. N.}

Menses (lat., månader), med. Se Menstruation.


Mensjikov [-kåff]. 1. Aleksandr Danilovitj,
furst M., rysk krigare och statsman, f. 1673 (?), var
son till en stallknekt, som sedermera blef korpral
i Preobrazjenskijregementet. I detta inledde också
M. sin karriär, sedan han (enligt en senare tradition)
börjat som brödförsäljare. Utan hvarje bildning
vann "Aleksasjka" dock tidigt tsarens gunst, och
särskildt växte hans inflytande efter Leforts död
1699. Han åtföljde tsaren öfverallt och gick honom
städse tillhanda, bl. a. genom bödelstjänst vid
streltserupprorets krossande; i det svenska kriget
vann han en rad ofta lättköpta utmärkelser. Något
verkligt ansvarsfullt befäl erhöll han icke på länge,
men som tsarens erkände favorit hade han vid hären
ett oregelbundet och ofta störande inflytande; under
vinterfälttåget i Litauen 1705–06 kom han i delo med
fältmarskalken Ogilvi, men lämnade Grodno vid Karl
XII:s anryckande. Sedan Ogilvi i sept. 1706 fått
sitt afsked, öfvertog M. öfverbefälet och lyckades
i okt. vid konung Augusts sida vinna segern vid
Kalisz. Redan tysk riksfurste, upphöjdes han efter
denna framgång också till rysk furste och fick
Ingermanland till förläning. Han delade sedermera
med Sjeremetjev befälet vid Holowczin (1708) och
användes äfven i det fortsatta fälttåget; en viktig
andel fick han i förhandlingarna med Mazepa, och när
denne afslöjat sig, utförde han tsarens befallning
att intaga och bränna hans hufvudstad Baturin. Efter
Poltavaslaget upphöjdes han till fältmarskalk och
sändes sedan att kommendera de ryska trupperna i
Polen, men ådrog sig snart allvarliga skrapor af
tsaren för sin framfart i detta land. 1712 sändes
han i samma egenskap till Pommern och deltog i de
allierades fälttåg mot Stenbock. Han kom därunder i
förbindelse med Goertz, som förstod att vinna honom
för sina planer, och M. medverkade sedan till Pommerns
sekvestrerande på Holstein-Gottorps och Preussens
händer (1713). Han anklagades för att därvid ha
tillbakasatt Rysslands intressen, men återvann
snart tsarens förtroende. Tidigt använd också i
den inre förvaltningen, blef han (1718) president
i krigskollegiet och senator. Som uppkomling och
gunstling hade han bland den gamla ryska adeln
många fiender, men egde i kejsarinnan Katarina,
hans tidigare älskarinna, en pålitlig förespråkerska,
då han hotades med efterräkningar för sin ohederliga
förvaltning eller för politiska missgrepp. Katarinas
tronbestigning (1725) lyfte honom till kulmen af makt
och inflytande; han blef den ledande i det nyinrättade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>