Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 97-98 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mendel, Johan Gregor - Mendel, Hermann - Mendelejev, Dimitri Ivanovitj - Mendeliaviken (Asinviken) - Mendelism, en vetenskapsriktning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

På samma sätt förhålla sig andra egenskaper:
korsning högvuxen × lågvuxen varietet ger hög
bastard, med afkomma 3 hög : 1 låg o. s. v. Men
de olika egenskaperna från olika par fördela sig
fullt oafhängigt af hvarandra på könscellerna, så
att egenskapen högvuxen lika väl kan kombineras med
röd blomfärg som med hvit; lika är förhållandet
med egenskapen lågvuxen. I korsningsafkomman
uppkomma därför nya konstanta kombinationer, nya
varieteter jämte föräldravarieteterna, som alltså
själfva utgöra kombinationer af egenskaper. Denna
mendelska kombinationsidé är af synnerligen vidtgående
betydelse. Själf fann M. den inbördes oafhängigheten
af en hel rad af egenskaper, och då redan vid 10
egenskapspar ung. 1,000 (2¹⁰), vid 20 egenskaper
ung. 1,000,000 (2²⁰) olika kombinationer äro möjliga,
öppnar denna kombinationsidé dörren till en bättre
förståelse af den stora mångfalden, formrikedomen
eller variationen hos växt- och djurarterna, något
som dock först den fortsatta forskningen kunnat
närmare visa.

De mendelska upptäckternas innebörd är sålunda
följande: 1. Egenskaperna förhålla sig som enheter,
hvilka öfvergå från generation till generation
utan att därigenom förändras. Ärftligheten består
i enheternas öfvergående från en generation till en
annan. 2. Enheterna kunna kombineras på olika sätt,
hvarigenom ur ett relativt litet antal enheter
en rik formväxling eller variation kan uppstå.
H. N-E.

Mendel, Hermann, tysk musikskriftställare,
f. 1834 i Halle, d. 1876 i Berlin, förestod
1862-68 en egen musikhandel där och var trägen
medarbetare i "Echo", "Tonhalle" samt särskildt
"Deutsche musikzeitung", som han redigerade från dess
grundläggande (1870) till sin död. I öfrigt gjorde
han sig känd genom biografier öfver O. Nicolai
och Meyerbeer samt framför allt genom ett stort
Musikalisches conversationslexikon, som af honom
påbörjades 1870 och efter hans död fortsattes och
afslutades (1883) af A. Reissmann.
A. L.*


Mendelejev, Dimitri Ivanovitj, rysk kemist, f. 1834
i Tobolsk, d. 1907 i Petersburg, blef 1856 docent
vid Petersburgs universitet, 1863 professor vid
polytekniska institutet och 1866 professor vid
universitetet där; efter afskedstagandet fortsatte
han en tid att föreläsa. M. vann världsrykte som
kemist genom att 1869 upptäcka elementens periodiska
system eller elementens periodiska schema. Genom
denna schematiska anordning af grundämnena framgår
tydligt, att grundämnenas egenskaper äro funktioner
af deras atomvikt (se Grundämnen, sp. 437–439). Med
hjälp af sitt system förutsade M. ej endast
tillvaron af ännu ej upptäckta element, utan äfven
deras egenskaper. Ganska kort tid efter att M. hade
förutsagt de tre grundämnena ekaaluminium, ekabor och
ekasilicium upptäcktes dessa och befunnes ega just de
egenskaper, hvilka man enligt M:s system kunde
vänta. Det första af M. förutsagda elementet, som
upptäcktes, var ekaaluminium, som af upptäckaren
1875 fick namnet gallium. Ekabor visade sig
vara identisk med skandium (upptäckt af Nilsson
1879), och slutligen, 1886, kunde ekasilicium
identifieras med det af Cl. Winkler beskrifna
grundämnet germanium. Efter denna bekräftelse stod
M. på höjden af ryktbarhet. Hans system visar
sig ännu som en utmärkt praktisk sammanfattning
af den oorganiska kemiens viktigaste fakta. Det
har varit utgångspunkt för många spekulationer,
och försök ha ej saknats att förbättra detsamma;
emellertid ha därmed inga väsentligen nya resultat
vunnits. Bland M:s senare undersökningar må nämnas
en omfattande undersökning ang. specifika vikten
af blandningar mellan alkohol och vatten. Ett
betydande arbete är utan tvifvel hans lärobok
"Kemiens grunder" (2 bd 1868–71, 8:e uppl. 1905–06;
öfv. till flera kulturspråk), som utmärkes genom
originell framställning och många intressanta
detaljer. M. var led. af Vet. och vitt. samhället
i Göteborg (1886) och af svenska Vet. akad. (1905).
H. E.

Mendeliaviken (Asinviken), hafsvik på västra
kusten af Mindre Asien, midt emot ön Leros. Viken
är bekant för de många fornlämningar, som ligga
däromkring.

Mendelism, den vetenskapsriktning, som, sedan de af
G. Mendel (se denne) gjorda upptäckterna 1900
bekantgjorts af Correns, de Vries och v. Tschermak,
arbetar vidare på den af Mendel lagda grunden. Till
en början bekräftades riktigheten af Mendels rön och
teorier medelst experiment dels hos den växtart, med
hvilken han själf arbetat, nämligen ärter, dels hos
åtskilliga andra växtslag, och snart konstaterade man
jämväl och i stor utsträckning de mendelska lagarnas
(se Mendel) giltighet hos djurarter. Likvisst
antogs en tid, att de mendelska reglerna gällde
endast för vissa egenskaper, under det andra
skulle förhålla sig på principiellt annat sätt. Vid
fortsatta experiment visade sig emellertid de flesta
undantagen vara endast skenbara, och f. n. kan
med större skäl ifrågasättas, huruvida det öfver
hufvud finns några egenskaper, som icke "mendla",
d. v. s. icke förhålla sig på principiellt samma
sätt, som de egenskaper Mendel undersökte. Åtminstone
hos de högre växtarter, som varit föremål för mest
djupgående analys (t. ex. Antirrhinum), har detta
befunnits vara fallet endast i fråga om enstaka
patologiska egenskaper af underordnad betydelse. Ett
mycket stort antal växtarter, såväl odlade som vilda,
vidare många djurarter af olika, vidt skilda grupper
(däggdjur, fåglar, insekter o. s. v.) ha varit
föremål för korsningsanalys, och öfverallt har man
funnit öfverensstämmelse med de mendelska lagarna
i fråga om egenskapers nedärfning. Dock draga vissa
representanter för den s. k. biometriska skolan ännu,
ehuru knappast med skäl, i tvifvelsmål riktigheten af
den mendelistiska tolkningen af en del fakta rörande
egenskapers nedärfning, särskildt hos människan,
där man icke kunnat bygga på direkta experiment,
utan varit hänvisad till delvis alltför ofullständiga
släktforskningar. Viktigast för den mendelistiska
vetenskapens utveckling har varit

18 b. 4

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>