Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maupertuis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liga iakttagelser och utredningar. Den metodiska
säkerheten, noggrannheten, herraväldet öfver det
behandlade materialet, varsamheten i slutledningarna,
de vunna resultatens vikt tillförsäkra M. ett rum
bland den germanska rättshistoriens mästare. För vissa
af hans arbeten har det emellertid visat sig vara
menligt, att han ej kunnat bygga dem på själfständiga
undersökningar af det för honom svåråtkomliga
handskriftsmaterialet. Måhända skulle han äfven sett
vissa institut i en något annan belysning, om han
haft en mera ingående kännedom om östnordisk rätt. M:s
ofta uttalade försäkran, att han endast mot sin egen
vilja egnade det vetenskapliga arbetet sitt lif,
är utan tvifvel att fatta endast som en af de många
motsägelser och svängningar mellan lust och olust,
som möta hos honom och göra, att man känner sig
frestad att beteckna honom som en man af nordiskt
kynne. Han var äfven synnerligen tillgänglig för
stämningsvärdet i den fornvästnordiska litteraturen,
och han kände sig mäktigt medryckt, när typiskt
gammalnordiska drag i folklynnet framträdde i
den samtida politiken. Med ifver gjorde han sig
sålunda inför den europeiska publiken till talman
för isländska och norska själfständighetssträfvanden
midt under en tid, då utvecklingen i allmänhet –
i öfverensstämmelse med klokhetens kraf – gick
i riktning mot sammanslutning. M. var led. af
Vitt. hist. o. ant. akad. (1872),
Vet. soc. i Uppsala (1878) och
Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1885).
Litt.:
K. v. Amira, "K. v. M. Gedächtnisrede gehalten in der öffentl. sitzung der Königl. Bayrischen akademie der wissenschaften" (1903),
E. Hertzberg, "K. M." (i "Arkiv för nordisk filologi", bd 19, s. å.),
A. Taranger, "K. M." (i "Tidsskr. for retsvidenskab", bd 16, s. å.) och
M. van Vleuten, "Fortegnelse över Konrad Maurers skrifter i deres kronologiske rækkefölge" (samma ställe).
1–2. K. G. Wn.
Maurer, Ludwig Heinrich, tysk trädgårdsodlare,
f. 1819, d. 1885, var sin tids förnämsta bärodlare
och beskref i flera arbeten
(Das beerenobst, 2:a uppl. 1883 m. fl.)
ett stort antal bärsorter.
Maurer, Friedrich, tysk anatom, f. 10 okt. 1859 i
Giessen, blef 1888 docent i anatomi i Heidelberg och 1901
professor i samma ämne i Jena. Han har utgifvit flera
jämförande anatomiska arbeten af stort värde, såsom
Der aufbau und die entwicklung der ventralen rumpfmuskulatur bei den urodelen amphibien, reptilien etc. (flera dlr, 1891–1900) och
Die epidermis und ihre abkömmlinge (1895).
L–e.
Maurer, Axel, norsk författare, f. 12 apr. 1866
i Kristiania, tog juridisk ämbetsexamen 1889
och var 1895–96 direktör för Carl-Johan-teatret i
Kristiania. Det lyriska sagospelet
Lykkens Pamphilius (utg. 1896)
föll igenom vid uppförandet; skarpt kritiseradt blef
också skådespelet
Kundskabens træ (otr., uppf. 1897).
1898–99 var M. redaktör för skämttidningen "Tyrihans".
Hans hufvudverk hittills är det orientaliskt färgrika,
med skicklig teknik utformade skådespelet
Babylons konge (1906; uppf. på Nationalteatret).
En egenartad ton har han anslagit i ett par samlingar
humoristisk-sentimentala
Kristiania-viser (1896 o. 1907).
M. är en
förträfflig recitator och har som sådan företagit
många turnéer inom och utom Norge.
K. V. H.
Maurers sämling, bot., ett slags krusbär (se d. o.,
sp. 88, och Maurer, L. H.).
Mauretania, protektorat i Franska Väst-Afrika,
omfattande 893,700 kvkm. med 600,000 inv. (1910),
bildades 1909 af de fem distrikten Trarza,
Brakna, Gorzol, Guidimaka och Tagant. Som nordlig
gräns betraktas 23° 37 n. br., medan det i
s. sträcker sig till mellersta Senegal. Invånarna
äro dels negrer, dels morer (190,000).
J. F. N.
Mauretanien kallades i forntiden efter invånarna,
mauri l. maurusii, den västligaste delen af Afrikas
norra kust, det nuv. Marokko och västra Algeriet. Mot
s. begränsades M. af det snöbetäckta Atlas. Maurernas
furste Bocchus, af sofakernas ätt, var romarnas
bundsförvant i kriget mot Jugurtha, som han utlämnade
105 f. Kr., och erhöll till belöning västra hälften
af dennes rike (större delen af nordvästra Algeriet)
samt titeln af "konung och vän". Juba II, som efter
utslocknandet af bocchernas ätt 25 f. Kr. fått
landet af Augustus, smyckade sitt härskarsäte Iol
med praktfulla byggnader och kallade det, Augustus
till ära, Cæsarea (nu Cherchel, se d. o.). Under
kejsar Caligula röjdes den siste konungen ur vägen,
och M. blef romersk provins år 42 e. Kr. Under kejsar
Claudius delades denna i två: den östliga, Mauretania
Cæsariensis, med Cæsarea till hufvudstad, och den
västliga, M. Tingitana, med hufvudstaden Tingis (nu
Tanger). M. Tingitana hörde i administrativt hänseende
till Spanien. Landet, hvars invånare voro delade i
en mängd stammar, var rikt på blomstrande städer,
i synnerhet vid kusten, de flesta anlagda redan
af fenicierna, såsom Icosium (Alger) och de många,
hvilkas namn börjas med rus (fenic., hufvud, udde),
Cartenna och Abya (Céuta). Landet var fruktbart,
och ofantligt mycket spannmål utskeppades till södra
Europa. De store godsegarna fingo under romartiden
den kommunala makten i händerna och begagnade den väl:
vetenskaper, i synnerhet rättslärdom och vältalighet,
blomstrade i landet, och vackra statyer ha blifvit
funna i Cherchel. Men hufvuddelen af befolkningen var
fortfarande nomader. Som ryttare hade mauretanerna
tjänst i kartagernas och sina inhemska konungars
härar och gjorde tjänst äfven i romarnas. I 3:e och
4:e årh. fick kristendomen fast fot i M. 429 kom M. i
vandalernas händer och led ej litet under den arianske
konungen Huneriks förföljelser. 534 eröfrades M. af
bysantinske kejsaren Justinianus och på 600-talet af
araberna. Se vidare Marokko.
J. C.
Mauriacensiska fälten (lat. Campus mauriacus). Se Katalauniska fälten.
Maurice [må’ris], John Frederick Denison,
engelsk predikant och socialfilantrop, f. 29 aug. 1805
i Normanstown, d. 1 april 1872 i Cambridge, var
son af en unitarisk präst, bestämdes af denne för
prästkallet, men egnade sig under intrycket af de
religiösa slitningarna i hemmet, som fört honom allt
längre bort från faderns åskådning, i stället till
en början, under några års vistelse i Cambridge,
åt juridiska studier. Han greps emellertid af
betänkligheter mot att inträda i advokatståndet och
sysselsatte sig då under några år med journalistisk
verksamhet samt bedref 1829–31 teol. studier i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
