Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ma-tuan-lin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1289
Maupeou
1290
sentanter och en af den franska litteraturens största
novellister. Den efterföljdes af en lång rad noveller,
först publicerade i "Gil Bias" och "Echo de Paris"
och sedan samlade i bokform under följande titlar: La
maison Tellier (1881), Mille Fi/i (1882), Les contes
de la Bécasse (1883), Clair de lune (1884), Au soleil
(resebilder, s. å.), Les soeurs Rondoli (s. å.),
Miss Harriett’(s. å.), Yvette (s. å.; sv. öfv. 1905),
Monsieur Parent (s. å.), Contes du jour et de la nuit
(1885), Contes et nouvelles (s. å.), Contes choisis
(1886), La petite Roque (s. å.), Toine (s. å.),
Le Horla (1887), Sur Veau (reseskildringar, 1888),
Le rosier de M:me Husson (s. å.), L’héritage (s. å.),
La main gauche (1889), Histoire d’une fille de jerme
(s. å.), La vie errante (reseskildringar, s. å.) och
Uinutile beauté (1890); efter hans död ha ytterligare
publicerats Le pére Milon (1899; "Gubben Milon",
s. å.), Le colporteur (1900) och Dimanches d’un
bourgeois de Paris (s. å.). Till dessa novellsamlingar
ansluta sig sex romaner: Une vie (1883; "Ett lif",
1884), Bel-ami (1885; "Qvinnogunst", 1885 och 1901),
Mont-Oriol (1887; sv. öfv. 1895), Pierre et Jean
(1888; "Pierre och Jean", s. å.), Fort comme la mört
(1889; "Stark som döden", 1894 och 1910) och Notre
coeur (1890; "Vårt hjerta", 1894 och 1910). För
scenen skref M. vidare treaktsskåde-spelet Musotte
(i samarbete med J. Normand, 1891) och La paix du
ménage (uppf. på Théåtre fran-cais, 1893). M. skref
äfven litterära studier, bl. a. öfver Émile Zola
(1883) och Gustave Flaubert (1884). Denna oerhörda
produktion fullbordades på den korta tiden af
omkr. tio år. Den gjorde honom hastigt världsberömd
som en äkta representant för den franska conteri, en
ättling i rakt nedstigande led af de gammalfranske
fabliåförfattarna, med ära uppbärande Rabelais’,
La Fontaines och Voltaires traditioner. M. var en
kraftigt sensuell natur, en friluftsmänniska och
atlet, sjudande af lifslust, säker i sin styrka,
måttlöst hängifvande sig åt alla sensationer,
full af känsla inför naturens skådespel, en vacker
natthimmel, ett doftande fält, en solbelyst öppning i
den högstammiga skogen, älskande kvinnan med en naiv,
nästan animal, men på samma gång blyg lidelse. I
denna öfversval-lande lifsglädje blandade sig dock
alltid en viss sorgbundenhet. Han har själf tecknat
sitt väsen, då han någonstädes säger, att han vissa
dagar hatar allt, så att han kunde önska sig döden,
andra åter känner sig glad och lycklig som ett djur. I
kraft af detta’sitt lynne, hvars tendenser funno
sin motsvarighet i den naturalistiska riktning,
som behärskade litteraturen i det ögonblick, då
M. framträdde, kom hela hans diktning att röra sig
inom det sinnliga lifvets sfär, återgifvande enkla
och relativt föga sammansatta själstillstånd och
med förkärlek tecknande folkliga typer. Hans analys
är kanske icke så djup, men hans rika begåfning
öf-verskylde i viss mån denna brist genom den
styrka och lysande klarhet, hvarmed han återgaf det
sedda. Ingen har mästerligare än M. förstått att ge
relief och betydelsefullhet åt hvardagliga ämnen. Han
ser så skarpt och klart, och hans språk är så säkert
och smidigt, att han i några få ord tecknar profilen
af ett ansikte eller en individs karaktär, gester
och hela yttre person. I början öfverläm-nade han
sig kanske alltför fritt åt en viss ytlig
uppsluppen och sensuell lifsglädje. Större utrymme
för sina rika anlag fann han i romanerna "Une vie"
och "Bel-ami", hvilka återge vissa sidor af det
moderna lifvet med en rikedom på nyanser och en
ironi, som blottar alla motsägelser och löjligheter i
situationerna eller personernas karaktär. Och denna
ironi är så öfverlägsen och så objektiv, att det
förefaller, som om det vore icke författaren, utan
tingen själfva, som talade. Hvad M. än skildrar,
är uppfattningen så frisk, så omedelbar, så utan
all sjuklighet och förkonstling, att han kan säga
mycket, som skulle stöta hos andra författare. Sådant
gestaltade sig M:s författarskap under de första
åren af åttiotalet, men hans oerhörda produktion
och hans i öfrigt våldsamma lefnadssätt bröto snart
hans krafter. Plötsligen stod han, som dittills
endast haft öga för det fysiska lifvet, undrande
inför en ny värld, hvilken uppgått i hans inre. Ett
annat ljus faller öfver företeelserna och ger en
ny karaktär åt hans diktning. Intet vittnar kanske
mera om omedelbarheten och styrkan i hans begåfning
än den säkerhet, hvarmed han äfven tecknat dessa
nya själstillstånd. I "Le Horla" se vi honom redan
kämpa med de vansinnets fantom, som snart skulle
omtöckna hans själslif. Tankar på ålderdomen, på
döden, ett mörkt tungsinne utbreda sig allt mer
och mer öfver hans skrifter. Särskildt romanerna
"Fort comme la mört" och "Notre coeur" präglas af
en gripande och känslofull själsfinhet, som hans
tidigare skrifter knappast låtit ana. 1892 sökte
han döda sig med en rakknif, då han kände, att han
icke längre kunde strida mot vansinnet. I tvångströja
fördes han till ett sjukhus, där han dog af paralysie
générale efter 18 månaders sjukdom. Han nekade flera
gånger att taga säte i franska akademien liksom att
mottaga hederslegionen. I Parc Monceau i Paris har man
rest ett vackert monument öfver honom af Yerlet; ett
annat finnes i Eouen. Hans rykte har varit i ständigt
stigande efter hans död. - Ytterligare sv. öfv. äro
"Lifsbilder" (1888), "Berättelser och skisser. Med en
inledning om hans författarskap af T. Hedberg" (1893)
och "En duell. Efterlämnade skisser och berättelser"
(1900). Se J. Lemaitre, "Les con-temporains"
I, V och VI (1885, 1892, 1896), R. Doumic,
"Écrivains d’aujourd’hui" (1894), G. Brändes,
"Samlede skrifter", VII (1901), A. Lom-broso,
"Souvenirs sur M." (1905), och Maynial, "La vie et
1’oeuvre de M." (1906). 1902 började Oeuvres complétes
att utkomma. J. M.
Maupeou [måpö], René Nicolas Charles Augustin de,
fransk statsman, f. 25 febr. 1714, d. 29 juli
1792 på sitt gods Thuit i Normandie, var till en
början led. af Parisparlamentet, där han blef förste
president 1763. Det oaktadt har han egentligen blifvit
ryktbar genom de tvångsåtgärder han vidtog mot de
franska parlamenten, sedan han 1768 kallats att
som kansler och stor-sigillbevarare efterträda sin
fader, René Charles d e M. (f. 1688, d. 1775). Till
en del gick han härvid i faderns fotspår. Äfven denne
hade varit förste president i Parisparlamentet, men
genom sin vacklande hållning under dess strider med
regeringen ådragit sig sina ämbetsbröders ovilja cch
af dem 1757 tvungits att taga afsked, hvarefter han,
1763 inkallad i ministären, medverkat till regeringens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
