Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mascara ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1157
Mask
1158
att för vissa ändamål ikläda sig ansiktsmask har
bevisligen varit gängse hos olika folkslag öfver
hela jorden. Genom den etnologiska forskningen
har det uppdagats, att detta bruk öfverallt haft
sitt ursprung i religiösa föreställningar. Under
kulturens barndomsskeden har den tron varit rådande,
att man genom masker af förskräckande utseende
kan skydda sig mot och bortskrämma de osynliga
fiender, från hvilka naturfolken pläga härleda
sådana lifvets vedervärdigheter som sjukdom,
ofärd, missväxt, förhäxning, död. Med masker,
som täckte hufvudet (jfr vidstående fig. l-4 samt
pl. Asiatiska kulturföremål II, fig. 9, singalesisk
mask), gick man att vid religiösa sammankomster,
under kultdanser o. s. v. bekämpa onda demoner och
elementarandar. Medusahufvu-det, som gudinnan Athena
enligt myten bar på sin sköld och hvars anblick
ingen fiende uthärdade, är sannolikt endast en
dylik, fasaväckande mask. Med hiskliga masker tågade
kineserna i procession på årets sista dag för att jaga
bort koppornas djäfvul, som troddes då söka ut offer
för instundande året. Denna afskräckningskult, som
återfunnits äfven hos vilda stammar i Afrika, Amerika
och Australien, fortlefver ännu flerstädes. Hos
många folk, t. ex. de aleutiska öarnas befolkning,
fingo de döde alltid ansiktsmasker med sig i grafven,
på det att de icke under vägen till andra världen
skulle skadas af mötande demoner.
Till samma föreställningskrets höra måhända
ock de guldmasker, som påträffats i grafvar i Ku-
Fig. 6. Forngrekisk begrafningsmask af guldbleck,
från Mykenai.
jundschik, Kertj och Mykenai (fig. 5), konstgjorda
mumiehufvud i Peru (se färgpl. Asiatiska
kulturföremål, fig. 4) samt masker af koppar
eller trä, från Mexico, och af polykrom lera,
från Kartago (se d. o., fig. 6). I Tibet brukas
maskering vid vissa kulthandlingar (se L a m a i s m,
fig. 1). Djurmasker spela en stor roll hos naturfolk,
i synnerhet hos vildarna i Amerika och Australien
vid deras religiösa eller enbart mimiska danser
(jfr Dans, fig. l, indianska buffeldansen). Vid
valet af djurmasker har föreställningen om vissa
djurs gudomlighet och hemlighetsfulla makt ofta varit
bestämmande. Dessa urgamla bruk synas hos antiken vid
renare religionsformers införande ha kvarlefvat i de
s. k. mysterierna; därpå häntyda åtminstone de tjur-
och bockmasker samt panterfällar, som voro i bruk
vid Dionysosmysterierna. För att
ange eller förmedla vissa gudomligheters delaktighet
i de religiösa festerna representerades ock stundom
dessa gudomligheter af maskerade och förklädda
personer. Från vinskördefesterna hos grekerna (se D i
o n y s i e r) upptogos maskerna omedelbart i dramat,
hvilket utvecklade sig ur dessa fester. De antika
teatermaskerna (grek. pro-sopei’on, lat. p er sona,
af personäre, skälla igenom) gjordes först af bark,
sedan af tygfodradt läder, slutligen af trä eller
t. o. m. elfenben. De omslöto hela hufvudet (enligt
Aischylos’ anordning) och hade förutom ansikte
äfven hår peruk, ögonen voro utformade (med endast
pupillen lämnad tom), munnen var gapande och försedd
med ett trattformigt metallmunstycke till ljudets
förstärkande - en nödvändig sak i antikens väldiga,
öppna teatrar. Äfven masker med sluten mun, för
stumma rollers innehafvare, förekommo. Olika masker,
typiska och välkända för åskådarna, funnos i mängd
för olika åldrar, kön och stånd. Man skilde mellan
tragiska masker (för sorgespelet), af imposant eller
smärtfullt utseende (se fig. l i art. Fysionomik samt
fig. i art. K o t u r n), och komiska (se fig. 2 i
art. Fysionomik), för lustspelet, hvilkas groteska
drag nådde sin ytterlighet i satyrmas-kerna. Därtill
kommo s. k. orkestriska (för dansare afsedda)
masker med regelbundna drag. Den tragiska och den
komiska masken blefvo sinnebilder för skådespelets två
hufvudarter samt attribut åt Melpomene och Thalia. Hos
romarna nyttjades teatermasker först vid uppförandet
af atellaner (se
d. o.) och fingo genom den berömde Roscius (l:a
årh. f. Kr.) burskap i det högre dramat. I Japan
kommo groteska teatermasker tidigt i bruk (se två
fig. å pl. IV till art. Japan). - Medeltidsdramat
framgick ur de i kyrkorna uppförda påskspelen, och då
kvinnorollerna i bådadera utfördes af män, bi-behöllos
maskerna. Från medeltidens karnevalsupptåg
öfverflyttades masker till folklustspelet (se
Gommedia d e 11 ’a r t e) och till maskspel
(se d. o.). Bruket af masker i privatlifvet
spred sig från Italien (Venezia) till länderna på
andra sidan Alperna. Redan under medeltiden
buro förnäma damer masker för att skydda sin hy.
Detta bruk öfvergafs, när under 1700-talet sminket
blef modernt. Om begagnandet af masker i kriminellt
syfte (vid öfverfall å och utplundring af
järnvägståg, postdiligenser, villor o. s. v.)
har särskildt den nyaste tidens brottmålsstatistik
mycket att meddela.
2. Befästningsk, a) Sådana terrängföremål (träd,
buskar, växande gröda, hägnader, alléer o. d.), som
vid skjutfältets friläggande få kvarstå för att mot
fientlig insyn dölja reservers uppställningsplatser
och anmarschvägar, förbindelsevägar mellan skyttevärn
och bakomvarande skyddsvärn, anmarschvägar för
artilleri, pågående belägringsarbeten m. m. Där
lämpliga terrängföremål ej finnas, kunna erforderliga
masker anordnas med konst af trädgrenar, sädesskylar,
jordvallar, risskärmar
e. d. Mask kallas äfven den för en embrasyrs
blind-ning kvarlämnade eller af torfvor
o. d. anordnade jordskärmen. Jfr Blinda,
Blindverk och M ask e ri n g. - b) På högkant
ställda vågräta bräder, sträfvade mot närmast
bakom varande karm, hvilka begagnas vid mingångars
utförande i våt eller rinnande jord. Dessa bräder
hindra den framför varande jorden att rasa ned i
gången. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
