Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martinez Ruiz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1123
Martingal-Martinique
1124
historiskt värde, i det den bl. a. underlåter att
omnämna de allra viktigaste tilldragelser, men däremot
upptager orimliga saker, såsom fabeln om påfvinnan
Johanna. M:s arbete gaf emellertid uppslag till
åtskilliga icke oviktiga fortsättningar. En kritisk
upplaga har L. Weiland lämnat i "Monu-menta Germaniaa
historica" (i "Scriptores", d. XXII). ^
MaYtingal (fr. martingale, af Martigues, stad i
Provence). 1. Ridk., språngrem 1. hjälptygel vid
ridning för att förmå hästen att sänka hufvudet
och ge efter i nacken samt att stadga hästens
huf-vudställning och hindra honom att kasta upp
nacken. Martingalen (fig. 1) består af en rem,
hvars nedre del antingen fastspännes i bröstringen
på förbygeln eller, då sådan ej användes, fästes i
sadel-gjorden; den öfre delen är klufven och har en
ring i hvardera ändan. Tyglarna, som trädas genom
Fig. l
Fig. 2.
ringarna, böra vara försedda med läderskifvor
(stoppare), för att ringarna ej skola haka sig fast i
tyglarnas söljor. Martingalen skall vara så af-passad,
att dess ringar komma ungefär i höjd med hästens manke
eller så, att vid hästens riktiga huf-vudställning
tygeln går i rät linje från ryttarens hand till
hästens mun (se fig. 2). I allmänhet bör man så mycket
som möjligt undvika att begagna s. k. hjälptyglar,
hvilka särskildt i den oerfarne ryttarens hand,
eller om de äro för kort spända, kunna orsaka
kullridning i hinderströdd terräng. - 2. Spelt.,
fördubbling af insatsen efter förlust (t. ex. rulett).
1. B. O-m.
Martin Garcia [-garthi’a], starkt befäst klippa
i mynningen af Uruguay, 3,? km. lång och bred,
65 m. hög. Tillhör Argentina; militärskola. Fyr.
J. F. N.
Martin Greif, pseudonym. Se G re i f, M., sp. 198. m
Martini, Martin, jesuit, kinamissionär, f. 1614 i
Trient, d. 1661 i Hang-tschöu-fu, där han verkat
sedan 1643. Genom honom vidgades Västerlandets
kunskap om Kina högst väsentligt, företrädesvis genom
Novus atlas sinensis (17 kartor med text utg. af
J. Blaeu 1655) och Sinensis historia decas prima
(1658 o. oftare). Jfr Kina, sp. 62.
Martini, Simone. Se Martin o.
Martini, Olaus, ärkebiskop. Se O l a u s M a r-tini.
Martini, Johannes. Se Cygnseus.
Martini, Giambattista, kallad P a d r e M., italiensk
musiklärd, f. 1706 i Bologna, d. där 1784, erhöll en
omsorgsfull musikalisk uppfostran
af sin fader samt pater Predieri, kastraten Eiccieri
m. fl. Sedan han 1721 inträdt i franciskanorden,
blef han 1725 kapellmästare vid franciskankyrkan
i Bologna, men fortsatte med musikaliska studier
i umgänge med Perti och matematiska sådana
för Zanotti. Småningom kom M. i anseende som den
förnämsta musikhistoriska och teoretiska auktoriteten
uti Italien, och lärjungar strömmade till honom
i mängd. Efter hans död kom en mindre del af hans
ofantliga bibliotek till hofbiblioteket i Wien, det
öfriga till Liceo filarmonico i Bologna. Af hans
kompositioner äro tryckta litanior, anti-fonier,
sångkanon, orgelsonater och kammarduetter; en del
andlig musik stannade i manuskript. Bland hans
teoretiska verk äro de förnämsta: Storia della
musica (3 bd, 1757-81), behandlande blott antiken,
samt Esemplare ossia saggio jondamen-tale pratico
di contrappunto (2 bd, 1774-75), en samling af
mönsterexempel. Biogr, af Parisini (1887), som äfven
utgaf hans brefväxling (1888),. och af Busi (I, 1891).
A. L.*
Martini, Ferdinand o, italiensk politiker r
teaterförfattare, kritiker, f. 1841 i Monsummano,. son
till lustspelsförfattaren Yincenzo M. (f. 1803,
d. 1862), vann ett namn med lustspelen L’uomo
propone e la donna dispone (1862) och 7 nuovi
ricchi (1863). M. har skrifvit äfven lyrik, A d
una donna (1872). Sedermera har han firat triumfer
med dramatiska proverb (utg. i samlad uppl. 1895)
och har inom denna art presterat något af det bästa,
som den italienska litteraturen eger (Chi sa il giuoco
non Vinsegni, 1872; Peggio passo é quello delVuscio
m. fl.). Om teatern, särskildt den italienska, har
han skrifvit Cenni su! teatro drammatico italiano
(1862), Al teatro (1895) m. m. Härjämte har han utgett
realistiska noveller under signaturerna F a n t a s i
o och Fox, gjort sig erkänd och fruktad som kritiker i
"Fanfulla’’ samt uppsatt söndagsbladen "II fanfulla
della do-menica" och "La gazetta della domenica". Hans
artiklar i "Fanfulla" äro sammanförda i Fra un
sigaro e Vallro (1877). M. har innehaft åtskilliga
lärarbefattningar, var 1892 undervisningsminister och
1898-1907 guvernör i kolonien Eritrea. Han är medlem
af parlamentet. (H. N.)
Martini-Henry-geväret [-he’nri-], krigsv., ett
på-sin tid förträffligt bakladdningsgevär, som
antogs till krigsbruk 1871 i England och sedermera
i Portugal, Turkiet och Kina. Det användes af
turkarna, i kriget 1877-78. Bakladdningsmekanismen
(se pl. III till art. Handeldvapen) var enligt
Peabodys system konstruerad af schweizaren
FriedrichvonMartini(d. 1897), räfflorna af skotten
Alexander Henry (d. 1894). Kalibern var 11,43 mm.,
loppets längd 68 kaliber och räffelstigningen 49
kaliber. Patronen vägde 48,s gr., kulan 31,i gr. och
krutladdningen 17,? proc. af kulvikten. Gevärets
vikt med sabelsågbajonett var 4,60 kg. och kulans
utgångshastighet 416 m. Trappsiktet var graderadt
till 1,200 yards (1,100 m.), och kulbanan var
bestrykande för infanteri ända till 346 m.
H. w. W.»
Martini lo Spagnolo. Se Martin y S o l e r.
Martinique [-ni’k], ö bland Små Antillerna, näst
Guadeloupe fransmännens viktigaste besittning i
Västindien, ligger mellan 14° 24’–14° 53’ n. br.,
40 km. s. om Dominica och 35 km. n. om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
