Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martinez Ruiz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1121
Martinez Ruiz-Martin från Troppau
sident och 1822 konseljpresident, hvarvid han
sökte medla mellan partierna, men med den påföljd,
att han miste förtroendet från båda hållen. Då
enväldet återinfördes, landsförvisades M. och begaf
sig till Paris, där han under 8 år sysselsatte sig
med litterära arbeten. 1831 fick han återvända till
fä-.derneslandet och blef 1834 konseljpresident. I
denna egenskap utfärdade han "Estatuto real",
en ny författning efter franskt mönster med två
kamrar, inskränkt valrätt och ett ringa mått af
politisk frihet samt ingick med Frankrike, England
och Portugal en s. k. kvadruppelal lians. Men redan
1835 måste M. åter af gå och trädde då i spetsen för
"los moderados", det konservativa partiet. Hans
ställning blef dock snart ohållbar, och han tog
åter sin tillflykt till Paris. 1844 inträdde
han som utrikesminister i Narvaez’ kabinett och
blef 1858 preses i statsrådet. Dessutom beklädde
M. ambassadörs-poster, 1842-43 i Rom och 1847-51
i Paris. Vid sin död var han direktör för Spanska
akad. M. var en lysande och sympatisk personlighet,
som i synnerhet på äldre dagar åtnjöt allmän
aktning. Som politisk talare och filosof egde han föga
djup, men han var elegant och nobel och åhördes med
vördnad. Under hela sitt kringflackande och upprörda
lif upphörde M. aldrig att dikta såväl på vers som
prosa, utmärkt af en synnerligt elegant form. Han
var ingen ande af första rang, men många af hans
arbeten ega bestående värde. Som förstlingsarbeten
uppges El cementerio de Momo, en samling skämtsamma
epitafier, och Lo que puede un empleo, en "juguete
cömico". Under ett kortare uppehåll i England 1811
skref han Defensa de Zaragoza, en episk dikt, som
förhärligade stadens hjältemodiga kamp. Mest produktiv
var M. på dramatikens område med följande arbeten:
La viuda de Padilla (frihetshjälten Padillas änka),
La nina en casa y la madre en la mdscara (1821),
lustspel, Los celos in-fundados ö el marido en la
chimenea, La boda y el duelo, El viejo y la nina, La
mogigata, det modernt romantiska dramat Aben Humeya
(morernas kamp mot Filip II), först skrifvet på
franska och uppfördt på Porte-Saint-Martiu-teatern
i Paris (1830), La conjuraciön de Venecia, Morayma,
Edipo Tirano, .tragedi af enkel storhet i Sofokles’
stil, El espanol en Venecia, intrigkomedi, och
Amor de padre(1849). Innerlighet och elegans
prägla hans lyriska dikter La nina descolorida,
El sdtiro, El jilguero, El Iriunfo, El recuerdo
de la patria. Romanen Dona Isabel de Solis, en
efterbildning af Walter Scott, är mindre betydande. Af
M:s öfriga arbeten må nämnas den i Paris 1827 utkomna
Arte poética, föranledd af studier af Lessing,
Schleglarna och Manzoni och som afsåg att bryta
den franska klassicismen, de historisk-filosofiska
skrifterna El espiritu del siglo och Bosquejo de
la politica de Espana, biografien öfver Herndn
Pérez del Pulgar och Libros de niiios, en god
barnbok. M:s samlade lyriska arbeten utkommo 1847,
hans dramatiska 1861 i 3 bd. Se f. ö. Rivadeneira,
"Biblioteca de autores espano-"les", bd 5, 7, 20
o. 21. Ad. H-n.
Martinez Ruiz [-ti’neth röVth], pseudonymen .Azorin,
spansk författare, f. 1876 i Monövar (Alicante),
blef 1897 medarbetare i Madridtidn. "El Pais",
som han emellertid snart lämnade för att egna sig
åt historieforskning. Frukten däraf blef El alma
castellana 1600-1800, en retrospek-
Tryckt den 30/7 12
tiv essay öfver gamla Spaniens intellektuella och
moraliska lif. Därefter blef romanen hans egentliga
område. I La voluntad har han i hufvudperso-nen,
Azorin, tecknat sig själf. Därpå följde Antonio
Azorin och Las confesiones de un pequefio filosof
o, som är berättelsen om hans barndom. Los pueblos
är en skildring af lifvet på landsbygden och La
ruta de Don Quijote intryck från en resa i La
Mancha med anledning af Cervantesjubileet. Vidare
må nämnas komedien La fuerza del amor. M. är på en
gång skeptiker och mystiker; hans stil är originell,
vårdad och kraftig samt präglas af ironisk humor och
mycken känslighet. Ad. H-n.
Martinez Sierra [-ti’neth siä’rra], G r e g o r i o,
spansk författare, f. 1881 i Madrid, slöt sig till
den andalusiska diktarskolan, som är en reaktion mot
naturalismens öfverdrifter. M. håller sig därför
fjärran från sociala och politiska dagsfrågor,
behandlar lifsproblem från ren diktarsynpunkt och blir
i sin psykologi, trots all skärpa i iakttagandet,
aldrig nyktert vetenskaplig. M:s första arbeten,
El poema del trabajo (1898), Didlogos fantdsticos
(1899), med prolog af Salvador Rueda, och Flores de
escarcha (1900), ha hela den svdspanska färgprakten
öfver sig; hans senare arbeten äro mera modernt
impressionistiska, såsom Almas, ausentes, Horas del
sol (1901), Pascua florida (1903), Sol de tärde
(1904), La Immilde verdad (1905), La tris-teza
del Quijote (1905), Teatro de ensueno (1905),
Motivo8 (1906), La feria de Neuilly (1907), El
pere-grino ilusionafto (1908), La casa de la primavera
(poesisamling, 1908), El agua dormida (1909), där han
utvecklar sina estetiska principer, och Todo es uno
y lo mismo (1910). M. har dessutom till kastiljanska
öfversatt en stor del af katalanen Santiago Rusinols
arbeten. Ad. II-n.
Martinez Villergas [-ti’neth vi’ljärgas], Juan,
spansk skald, f. 1817, d. 1894, var på sin tid äfven
en mycket populär sedeskildrare och utgifvare af
mycket spridda tidskrifter, såsom "El tio Ca-morra",
"Jeremias" och "El moro Muza", där han satiriskt
gisslade politiska personligheter. Under en tid var
M. äfven professor i matematik i Habana. M. diktade
i spansk klassisk anda, företrädesvis behandlande
politiska ämnen, såsom i El domine Lucas, Poesias
satiricas. La vida en el chaleco, Poesias jocosas
y satiricas. Af arbeten på prosa må nämnas Los
misterios de Madrid, misce-Idnea de costumbres buenas
y malas (3 bd, 1844) och Los politicos en carnisa,
historia de muckas historias (3 bd, 1845-47),
äfvensom en bok om samtida spanska skalder (1851).
Ad. H-n.
Martin frän Tro’ppau, äfven känd under namnen
Martinus Oppaviensis (efter floden Oppa, vid
hvilken Troppau ligger) och Martinus P o l o n u s
(d. v. s. den polske, den till do-minikanordens
polska ordensprovins hörande), lefde i midten
af 1200-talet och blef medeltidens kanske mest
läste krönikeskrifvare. Sedan han i Prag ingått i
dominikanorden, begaf han sig till Rom och blef där
påflig kaplan och poenitentiarius. 1278 utnämndes
han till ärkebiskop i Gnesen, men dog i Bologna på
uppresan till sitt stift. På uppdrag af Klemens IV
(1265-68) skref M. sin krönika Chronicon pontificum et
imperatorum, hvilken han själf flera gånger omarbetade
och förde fram till 1277. Krönikan, som är skrifven
på latin, har ringa
17 b. 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
