Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marokko ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
diplomatiska och konsulära ämbetsmän i Tanger, och
deras domsrätt öfver sina resp. landsmän har
ledt till ständiga rättstvister. Efter 1912 års
protektorat kommer emellertid den diplomatiska
representationen i Tanger att indragas. – Den
enda del af statsinkomsterna, som kan med någon
grad af säkerhet beräknas, är tullinkomsterna,
som de senare åren uppgått till omkr. 9
mill. kr. årligen. Statsskulden består af franska
och tyska lån (1904–06), uppgående till 54,72
mill. kr., krigsutgifter, skadeersättningar samt
olika förskott och lån, tills. 92,9 mill. kr. 1910
upptogs ett nytt 5-procentlån på 101,124,000 frcs
af M:s statsbank, som upprättades 1907 med 40 års
oktroj i enlighet med Algecirasfördraget och står
under fransk lag. Den har ett grundkapital af 800,000
pd, utger sedlar och är statens skattmästare och
regeringens finansagent. Direktörerna representera de
olika finansiärer, som subskriberat grundfonden; en
marokkansk kommissarie och 4 censorer (representerande
Englands, Frankrikes, Spaniens och Tyska rikets
banker) öfvervaka dess ledning. Förbundsdomstolen
i Lausanne är utslagsgifvande i tvistefrågor. –
En halforganiserad här användes tidvis att
drifva in skatter och "äta upp" provinserna, och
med den plägade sultanen hvarje sommar gå i fält
för att tukta någon ohörsam stamchef. Den enda
tillstymmelsen till reguljär armé består af vissa
ärftliga trupper, som uppsättas af vissa stammar
och utgöra sultanens beridna lifvakt samt polis-
och gendarmtrupper. Infanteriet (askaria) består
af uppbådadt folk; endast en mindre del öfvas af
europeiska (franska) officerare. En tillförlitlig
beräkning af landets alla stridskrafter är
omöjlig. M:s sjöväsen var förr ganska betydande,
och de marokkanske piraterna ("rifpiraterna")
gjorde sig på 1500- och 1600-talen fruktade af alla
europeiska sjömakter. De större bland dessa tryggade
sig genom våld eller fördrag efter hand mot dessa
våldsgärningar, men de mindre voro ända intill
senare tid antingen prisgifna åt dem eller måste
genom formlig skatt köpa sig fria. Nu har M. hvarken
krigs- eller handelsflotta, om man undantar några
kustfarare, som sysselsättas för sultanens räkning. Om
M:s flagga se pl. till art. Flagga. – Litt.: Rohlfs,
"Reise durch M." (1873; 4:e uppl. 1884), De Amicis,
"Marocco" (1875; sv. öfv. 1885), Ch. de Foucauld,
"Reconnaissance au Maroc" (1888), H. de la Martinière,
"M., journeys in the kingdom of Fez" (1889),
Budgett Meakin, "The land of the moors" (1901),
"The moors" (1902) och "Life in Morocco" (1905),
J. Canal, "Géographie générale du Maroc" (1902),
R. de Segonzac, "Voyages au Maroc 1899–1901" (1903),
"Voyages au Maroc 1904–05" (1910) och "Au coeur de
l’Atlas" (s. å.), E. Aubin, "Le Maroc d’aujourd’hui"
(1904), L. Gentil, "Explorations au Maroc; mission de
Segonzac" (1906), C. Du Gast, "Le Maroc agricole" (I,
1908), och Mari Mihi (G. Lindqvist), "Sultaner, helgon
och röfvare" (1910). (J. F. N.)
Historia. M. motsvarar
romarnas Mauretania tingitana, västra delen af
Mauretanien (se d. o. om dess äldsta historia). Landet
eröfrades 429 af vandalerna, men redan efter Genseriks
död (477) gjorde berberstammarna uppror, och då M. af
Belisarius vid vandalväldets besegrande förenades
med Östromerska riket (534), är det osäkert, huru
långt inåt landet de bysantinske ämbetsmännens
myndighet kunde göra sig gällande. Från
618 räknades M. till de spanske västgöternas
besittningar. Kristendomen hade där gjort stora
framsteg, särskildt bland berberna; i synnerhet vunno
donatistiska och arianska läror insteg, hvarjämte
några stammar bekände sig till judendomen. Araberna
inträngde i M. 682, då kalifens fältherre Okba
öfvergick Muluja, nödgade den bysantinske
styresmannen (comes), som residerade i Céuta, att
underkasta sig, eröfrade Tanger och framträngde i
s. till Tarudant. Den verkliga eröfringen skedde
dock först 705 genom Musa, sedermera Spaniens
eröfrare åt kalifen Walid I (705–715). En arabisk
"emir af Maghreb" styrde sedan landet från det
af Okba grundlagda Kairouan i Tunisien. Berberna
tvungos att öfvergå till islam, men funno snart en
ny form för sina oafhängighetssträfvanden i rätt
omfattande anslutning till charidjiternas sekt
(se Islam, sp. 919). Från beroende under kalifatet
frigjordes M. af en dit från Arabien flyktad ättling
af kalifen Ali, Idris ibn Abdallah (d. 793), som där
788 grundlade idrisidernas dynasti. Såväl han som
hans son Idris II (d. 828), som 803 grundlade den
nya hufvudstaden Fes, verkade med stor framgång
för den ortodoxa muhammedanismens seger bland
befolkningen. På 980-talet undanträngdes den siste
idrisiden af den berbiska Maghrawa-dynastien,
hvars härskare sedan 1050-talet hårdt ansattes af
almoravidernas stridbara sekt. Almoravidledaren
Jusuf-ibn-Taschfin, "emir el-muminin" 1061–1106,
blef den nya dynastiens grundläggare, anlade
1062 den nya hufvudstaden Marokko (Marrakesch)
och härskade ända från Niger i s. upp till Ebro i
norra Spanien (se vidare Almoravider). En
ny, än strängare ortodox folkrörelse störtade
1147 almoravidernas välde, och dennas bärare,
almohaderna (se d. o.), härskade i M., tills dess
hufvudstad Marokko 1269 intogs af
meriniderna, en ur den berbiska beduinstammen Beni
Merin framgången dynasti, som efter almohadernas
stora nederlag mot de spanske kristne vid Tolosa
(1212) börjat i norra M. uppbygga ett själfständigt
rike. Under meriniderna hemföll M. tidtals åt den
vildaste anarki; ständiga tronstrider förekommo, långa
tider var M. uppdeladt i småriken, och vid kusterna
började portugiser och spanjorer göra motanfall
mot de besvärliga sjöröfvarnästena. Sålunda intogo
portugiserna 1415 Céuta, 1464 Anafé (Casablanca) och
1471 Azilah, spanjorerna eröfrade 1496 Melilla, och
1506 grundlade portugiserna faktoriet Mazagan. Enhetens
och regeringsmyndighetens återställande åstadkoms
emellertid genom en urspr. arabisk, men sedan
länge berberiserad scherifsläkt från sydligaste M.,
Saadi-dynastien, som grundlagt ett rike i Sus, 1520
intagit hufvudstaden Marokko och 1536 i ett "heligt
krig" låtit massakrera den portugisiska garnisonen
i Agadir. En af dess medlemmar, Muhammed-el-mehdi
(d. 1557), intog omkr. 1550 äfven Fes, och hans
ätt härskade sedan öfver M. något mer än 100 år. I
Saadi-dynastiens inre tronstrider inblandade sig
portugisiske konungen Sebastian, som därvid omkom
i det ryktbara "trekonungarslaget" vid Alcazar (4
aug. 1578), då äfven den ene pretendenten omkom och
den andre af sjukdom afled midt under slaget. Den
nye emiren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
