Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 1029-1030 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marmontel ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

många rätt folkrika städerna och att bergstrakterna
äro ganska tätt befolkade. Rohlfs däremot ansåg 6,5
mill. för mycket, och kapten N. Larras, som vistats
i M. 10 år från 1898, anslår den till 4,34–4,58
mill., hvaraf 2,2 i atlantiska kusttrakten, 1,5 på
Medelhafskusten, 200,000 i Mulujadalen, 200,000 i
Sus’ dal, 100–250 tusen i Dráas, 120–200 tusen i
Wadi Zis’. I etnografiskt

Fig. 2. Marokkansk soldat af berberfolket.

Fig. 3. Morisk flicka i Marokko.

hänseende delar man vanligen befolkningen (jfr fig. 2
o. 3) i 5 klasser: berber, araber, morer, judar
samt negrer, slafvar, införda från Sudan. Berberna
(amasigh) äro de äldste invånarna i landet
och utgöra ungefär 2/3 af befolkningen. De i
s. kalla sig schelluh l. schellaha. Araberna bo
till stor del på slättlandet jämte arabiserade
berber, af främlingar kallade morer, till hvilka
stadsbefolkningen i allmänhet hör. Morerna äro
till större delen handlande, industriidkare, mera
kunniga och rika än berberna. De äro fanatiska
muhammedaner. Judarna äro dels sådana, som bott
bland berberna sedan urminnes tid och tala deras
språk jämte rådbråkad arabiska, dels sådana, som
utdrifvits från Europa i jämförelsevis sen tid och
kommit föga längre än till hamnstäderna, där de
tala spanska jämte arabiska. De senare äro M:s mest
företagsamma befolkning, och i deras händer ligger
hufvudsakligen grosshandeln, men de äro hatade och
förföljda af den öfriga befolkningen. Med undantag
af judarna och européerna (19,243 år 1910, hvaraf
10,551 spanjorer och omkr. 6,500 fransmän) bekänner
befolkningen sig till islam (Alis sekt, malikitiska
ritus), men ingenstädes härskar polygami. Landets
andliga öfverhufvud är storscherifen i Uezzan, en
föregifven direkt ättling af profeten. Med afseende
på andlig utveckling står befolkningen mycket lågt. Af
morernas forna kultur, af de fordom berömda skolorna
och biblioteken finnes knappt ett spår kvar; de få
läroanstalterna meddela undervisning endast i islam
och den från koran hämtade rätten. – M:s industri
intar visserligen icke någon hög ståndpunkt, men den
lämnar några artiklar, som sedan lång tid tillbaka
egt ett visst anseende,
såsom ylle- och sidenväfnader, broderier, mattor,
läder ("marokäng"), lerkärl, vapen samt guldsmeds-
och sadelmakararbeten. De förnämsta industristäderna
äro Fes, Marokko och Rabat. – Handeln lider af den
totala bristen på vägar och af mångahanda tryck,
men har under senare år utvecklats betydligt. De
viktigaste exportvarorna voro 1910 hudar och skinn
(5,6 mill. kr.), nötkreatur (4,8 mill. kr.), ägg
(4,5 mill. kr.), ull (3,5 mill. kr.), mandlar
(3 mill. kr.), korn (2,8 mill. kr.), hvete (1,4
mill. kr.), grönsaker, gummi, foenum græcum, vax, ost
etc. Exportens hela värde steg till 40,8 mill. kr.,
importens till 75,4 (dess viktigaste artiklar voro
bomullsvaror, socker, te, maskiner, mjöl, sprit-
och maltdrycker). De enda hamnar, som äro öppna för
handeln med Europa, äro Tetuan, Tanger, el Araïsch,
Saleh-Rabat, Casablanca, Mazagan, Safi och Mogador,
hvilka 1910 besöktes af 2,936 främmande fartyg om
2,32 mill. tons dräktighet. Största omsättningen
göres med Frankrike och Algeriet, Storbritannien,
Spanien och Tyskland.

Styrelseformen är inskränkt autokratisk, i det
att sultanens teoretiskt absoluta makt i hög grad
kringskäres af religiösa hänsyn och ett officiellt
proletariat, hvaraf han är omgifven. Han bär titlarna
chalifa och emir el-muminin ("de rättrognes
härskare"). Hans värdighet är egentligen ej
ärftlig, men i mer än 200 år har tronen gått
i arf inom familjen Filali. Centralregeringen
kallas machzen l. maghzen, hvilket namn ges åt
hela förvaltningen och de privilegierade stammar,
ur hvilka statstjänstemännen rekryteras. I spetsen
för förvaltningen stå sex vesirer (ministrar), som
sultanen rådfrågar, om han finner för godt. De följa i
allmänhet hofvet, som växelvis vistas i Fes, Mekines
och Marrakesch, men utrikesministern var till helt
nyligen bosatt i Tanger. Enligt den engelsk-franska
öfverenskommelsen i apr. 1904 tillerkändes
Frankrike rätt att biträda vid genomförandet
af administrativa, ekonomiska, finansiella och
militära reformer, och enligt Algeciraskonferensen
1906 skulle franska och spanska instruktörer
biträda det inhemska befälet öfver polisstyrkan
(2,000–2,500 man) i statens hamnar under inspektion
af en schweizisk militärperson. Landets beroende
af Frankrike har sedermera blifvit fullständigt
genom 1911 års tysk-franska öfverenskommelse och
protektoratsfördraget af 1912 (se nedan). Den
lokala förvaltningen ledes af provins- och
stadsguvernörer, som utnämnas af vezir eddakhalani
(inrikesministern). De underordnade statstjänstemännen
utnämnas af guvernören, och schejker sköta byarnas
angelägenheter. Alla äro oaflönade och lefva af
gåfvor (mutor och utpressningar). Fästa vid styrelsen
äro några stammar (machzenstammar), som utgöra
sultanens lifvakt, garnison i vissa städer och göra
andra tjänster mot skattefrihet. Förvaltningen af de
särskilda provinserna är liksom centralregeringen
alldeles österländsk. En ordnad regering har
omöjliggjorts genom de täta upproren af de nästan
oberoende stamhöfdingarna. Den del af riket, som
erkänner sultanens myndighet, kallas beled (bled)
el-machzen (maghzen, makzen), d. v. s. regeringsland;
de områden, där sultanens makt är osäker, kallas
beled es-siba. Främmande makter äro representerade
af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>