Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marmontel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1025
Marno-Marokko
1026
universitetet i Leiden och afslutandet af
fördraget ("pacifikationen") i Gent 1576 bidrog
han kraftigt. Kallad till borgmästare i Antwerpen
1583, försvarade han denna stad öfver ett år mot
spanjorerna, men nödgades 1585 kapitulera, drabbades
därför af tadel och ovilja samt lefde sedermera
i tillbakadragenhet, med kortare afbrott, såsom
då han 1590 afgick som sändebud till Paris. Han
sysselsatte sig under de sista åren af sitt lif
förnämligast med teologiska arbeten. M. var icke
blott krigare och statsman, han var äfven en af
sin tids lärdaste män samt utmärkt som talare,
prosaförfattare och skald. Ryktbar är hans satir De
byenkorj der heilige roomsche kercke. Hans litterära
verksamhet var omfattande och af stor betydelse
för det holländska språkets utveckling. Hans
samlade skrifter utgåfvos 1855-59 i 7 bd under
titeln Oeuvres de Philippe de M. af La Croix, hans
religiösa och teologiska arbeten i 3 bd 1871-91 af
Toorenen-bergen. M. anses ha författat den förnämsta
geuse-sången, "Wilhelmus van Nassouwe", som nu är
Nederländernas nationalsång. - Jfr skrifter om M. af
Broes (2 bd, 1838-40), Quinet (1854), Juste (1858),
Frédéricq (1882), Tjalma (1896) och Elkan (1910).
(G. W-k.)
Ma’rno [-nå], Ernst, tysk (österrikisk) afrikaresande,
f. 1844 i Wien, öl. 1883 i Kartum, reste 1866 till
Abessinien och gjorde under de följande åren färder
i öfre Niltrakterna (kring Bahr el-Seraf och Bahr
el-abjad) och sammanträffade med Baker i Gondokoro
(1872). Därefter kallades han af Gordon till Lado,
besökte med den egyptiske öfversten Long Mundo och
Makaraka, följde 1877 Crespels expedition till inre
Afrika och erhöll 1878 af Gordon förvaltningen af
prov. Gallabat, där han arbetade på slafhandelns
undertryckande. Skrifter: Reisen im gebiete des Blauen
und Weissen NU (1874) samt Reisen in der ägyptischen
Ä quatorialprovinz und in Kordofan 1874-1876 (1878).
Wbg.
Ma’ro [-rå]. Se Vergilius.
Ma’ro [-rå], F r a n c i s, pseud. SeFranzos2.
Marocchetti [maråke’tti], Carlo, baron, italiensk
skulptör, f. 1805, d. 1868, lärjunge af Bosio,
var hufvudsakligen verksam i Frankrike och i
England. I Turin finnas af honom ryttarstatyer
öfver hertig Emanuel Filibert (1838, mycket
imponerande, anses vara den ganska ojämne
konstnärens bästa arbete) och konung Karl Albert
(1861). Bland hans i England utförda minnesstoder
må nämnas drottning Viktorias staty, Wellingtons
ryttarstaty i Glasgow samt lord Clydes stod i London.
(G-g N.)
Marodera. Se Marodör.
Marodör (fr. maraudeur, af maraude, se d. o.),
krigsv., kallas en krigsman, som i krig olofligen
aflägsnar sig från sin trupp och söker att af
befolkningen i krigsorten med lock eller pock
förskaffa sig lifsmedel. Då maroderingen icke
endast skadar disciplinen, utan äfven uppretar
befolkningen, måste den förekommas, äfven
om de strängaste medel därvid få tillgripas.
C. O. N.
Marodördroppar, Liquor fuliginis foetidus, med.,
voro förr upptagna i Svenska farmakopén och användes
i dos af en tesked åt personer, som "maroderade",
d. v. s. låtsade vara sjuka för att slippa ifrån sin
tjänstgöring såsom beväringar e. d. Marodördroppar
bereddes af "alkaliska sotdroppar" (se
Glanssot) genom tillsats af
dyfvelsträck. Den vidriga smaken föranledde
vanligen "marodören" att snart förklara sig frisk
för att varda befriad från vidare medicinering.
O. T. S. (C. G. S.)
Marofototra, stad. Se Foulpointe.
Maroillaiserasen [marωalläṡ-], uppkallad efter
Maroilles, kommun i franska dep. Nord. Se
Flandriska nötkreatursrasen, sp. 546.
Marokko (rättare Marroko; arab. el Magreb, "västern",
Magreb el aksa, "yttersta västern", eller el Gharb
el-djauani), en efter hufvudstadens namn, Marrakesch,
af européerna förvrängd benämning på en stat (med
titeln sultanat), numera, sedan 1912, under franskt
protektorat, i nordvästra Afrika mellan Atlantiska
hafvet i v., Medelhafvet i n., Saharas öken i s. och
Algeriet i ö. Landgränsen är tämligen obestämd.
Östra gränsen, mot Algeriet, bestämd 1844, är en rent
konventionell linje, utgående från mynningen af en
liten ström, Kiss, i sydöstlig riktning, sedan 1900
med dragning åt v., söder om Atlas genom Frankrikes
annektering af oaserna Figig, Igli och Tuat. 1901
bestämdes Wadi Ghir som gräns mot Algeriet. Södra
gränsen är beroende af centralregeringens makt
och verksamhet. Arealen torde kunna beräknas till
omkr. 560,000 kvkm.
Ehuru beläget i Europas grannskap, är M. endast i
allmänna drag bekant. Tvärs igenom landet från Kap
Ghir i s. v. till Algeriets gräns i n. ö., löper en
hög bergskedja, redan af greker och romare kallad
Atlas (se d. o.), hvilket namn dock ej är kändt af
befolkningen, som i stället använder benämningarna
Adrar ("berget") och Idraren ("bergen") eller
stundom Idraren-dran l. Ardrar-n’deren ("bergens
berg"). Sedd från staden M., har den utseendet af
en föga tandad kam, med en medelhöjd af mer än
3,500 m., som med knappt 200 m. öfverträffas af
de högsta topparna. Enligt Maw finnas många spår
af forna glaciärer, bl. a. moräner. Den norra, för
Atlantiska hafvets vindar utsatta sidan af berget
företer här och där någon grönska, t. o. m. skogar,
men den mera tvärbranta, mot öknen vända sidan är
kal. S. om och nästan parallellt med denna kedja,
som européerna kalla Stora Atlas, löper en annan,
mycket lägre, kallad Lilla Atlas l. Anti-Atlas
(östra delen benämnes af inbyggarna Djebel Saghro),
som skiljes från Stora Atlas endast af Wadi Sus’
floddal. Lilla Atlas genomskäres här och där af
sänkor, som lämna väg för floderna, och är på flera
ställen genom bergsknutar förenadt med hufvudkedjan,
hvilken det småningom närmar sig för att nära Djebel
Ajaschi (4,500 m.) sammansmälta med denna. N. om
Stora Atlas finnas äfven åtskilliga bergskedjor,
dels förenade med detta, dels själfständiga. På de
flesta kartor framställes norra M. som mycket bergigt,
men i själfva verket tyckes större delen utgöras af
vågiga stäpper med spridda höjder. Den marokkanska
medelhafskusten (425 km. lång), mellan Algeriets
gräns och Djebel Musa, omges af de branta och vilda
Rifbergen och har knappt en enda jämn strandremsa
eller något skydd för fartyg. Vid själfva Gibraltars
sund, mellan Djebel Musa och Kap Spartel (med en 1865
byggd fyr, den enda på västra kusten, underhållen af
England, Frankrike, Italien och Spanien), finnes en
medelmåttig redd, vid Tanger. Den 1,200–1,300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
