Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
937
Maria
938
maj 1886 nedkommit med en son, hvilken genast
erkändes som konung, under namn af Alfons XIII,
och 17 maj 1902 som myndig öfvertog styrelsen.
Maria (M. Teresia), tysk kejsarinna, kejsar Frans I:s gemål,
drottning af Böhmen och Ungern, ärkehertiginna af
Österrike, äldsta dotter till kejsar Karl VI, f. 13
maj 1717 i Wien, d. där 29 nov. 1780, förmäldes
vid 19 års ålder (1736) med hertig Frans Stefan af
Lothringen och öfvertog styrelsen af de österrikiska
arfländerna vid sin faders död, 1740, i kraft af
1713 års tronföljdsordning, den s. k. pragmatiska
sanktionen. Inom kort såg den unga, i regeringsärenden
föga invigda furstinnan sig omgifven af faror, som
hotade det habsburgska väldet med undergång. Den unge
Fredrik II i Preussen ville annektera Schlesien och
började fördenskull det s. k. första schlesiska kriget
(1740). Kurfursten
Karl Albert af Bajern (se Karl, romerska kejsare 7,
sp. 1039) gjorde som ättling af kejsar Ferdinand
I anspråk på hela österrikiska arfvet. Frankrike
önskade rycka kejsarkronan från habsburgska huset
och stycka österrikiska monarkien samt slöt i
detta syfte förbund med Preussen, Sachsen, Bajern
och Spanien. Själf hade M. snart sagdt intet att
lita sig till: utifrån var ringa hjälp att vänta,
den österrikiska hären var på grund af föregående
krig, sjukdomar och dålig administration försvagad
och modlös, och finanserna befunno sig i ett
bedröfligt skick. Men hon förlorade icke modet,
och hon förstod äfven att hos alla, med hvilka
hon kom i beröring, ingjuta sin egen tillförsikt
och förtröstan på sin rättvisa sak. Tack vare sin
egen härskarförmåga, ungrarnas trohet, Englands
understöd och fiendernas inbördes oenighet lyckades
hon också rädda den österrikiska monarkien och med
uppoffring af Schlesien och några andra områden
1748 genom freden i Aachen bringa det vidtutseende
s. k. österrikiska tronföljdskriget till slut. Redan
tidigt visade M. prof på snabb uppfattning, skarpt
omdöme och stor lätthet att uttrycka sig. Under de
första regeringsårens hårda pröfningar mognade den
unga furstinnan och utvecklade sig hastigt till en
af den nyare tidens utmärktaste regenter. Alla hennes
handlingar buro prägeln af innerlig fosterlandskärlek
och djup gudsfruktan. I de egentliga österrikiska
länderna införde M. förbättringar på många områden. De
lägre ståndens ställning sökte hon höja genom
näringarnas upphjälpande, hofveriskyldighetens
minskande och mildrande af lifegenskapen. Skol- och
undervisningsväsendet, där förut jesuiterna härskat,
förbättrades; reformer genomfördes i rättskipningen
och strafflagstiftningen. Förvaltningen förenklades,
hvarvid ständernas makt inskränktes, och armén
ombildades. Ehuru rättrogen katolik, häfdade M. med
styrka statens makt gentemot kyrkan; dock skred hon
endast motvilligt till sådana steg som jesuitordens
upphäfvande i
Österrike. Äran af alla dessa reformer på olika områden
tillkommer i främsta rummet M. Väl hade hon antagit
sin gemål, den 1745 till romersk-tysk kejsare valde
Frans I, och efter hans död, 1765, sin son Josef II
till medregent, men hon var mån om makten, lämnade
den förre föga inflytande på regeringen och gaf
Josef friare händer i den yttre styrelsen än i den
inre. I allt sitt görande och låtande iakttog hon
varsamhet och måtta. I plikttrohet, uppriktighet
och sanningskärlek ville hon vara en föresyn för
sitt folk. Också ha få regenter varit så älskade som
hon. – M:s yttre politik gick efter tronföljdskriget
ut på att återförvärfva Schlesien, och med biträde af
sin utmärkte statskansler, furst Kaunitz, lyckades
hon knyta förbund med Frankrike emot Fredrik II i
Preussen, ett förbund, till hvilket sedermera äfven
Sverige, Ryssland och flera tyska furstar slöto
sig. Då Fredrik erhöll underrättelse om M:s afsikter,
ansåg han det vara bättre att förekomma än förekommas,
skred själf till angrepp (aug. 1756) och inledde
sålunda det s. k. Sjuåriga kriget, som nödgade M. att
uppge sina planer på Schlesiens återvinning och sluta
fred i Hubertsburg, 1763. Under den återstående delen
af sin regering förde M. en öfvervägande fredlig
politik. Af sin son förmåddes hon dock att efter
bajerska kurfurstehusets utslocknande på manslinjen
(1777) göra anspråk på vissa delar af Bajern, och
därigenom invecklades hon ännu en gång med Fredrik
II i ett krig, det s. k. Bajerska tronföljdskriget,
som dock blef af kort varaktighet. Ogärna och drifven
af Josef och Kaunitz, deltog M. i Polens första
delning (1772). – I sitt äktenskap hade M. fyra söner
och sex döttrar. Af sönerna blefvo de två äldste,
Josef (f. 1741) och Leopold (f. 1747), hvar i sin
ordning kejsare, Ferdinand (f. 1754, d. 1806) blef
hertig af Modena, och Maximilian (f. 1756, d. 1801)
var den siste kurfursten af Köln. Bland döttrarna
märkas Maria Karolina, drottning af Neapel, och
Maria Antoinetta, drottning af Frankrike. – Litt.:
v. Arneth, "Geschichte Maria Theresias" (10 bd,
1863–79) och "Maria Theresia" (1888), Wolf och
v. Zwiedineck-Südenhorst, "Österreich unter Maria
Theresia, Joseph II. und Leopold II." (1884), flera
arbeten af de Broglie (se Broglie 6), Dorschel,
"Maria Theresias staats- und lebensanschauung"
(1908). M:s brefväxling med Josef II, Maria
Antoinetta m. fl. har utgifvits af Arneth och Geffroy
(3 bd 1867, 3 bd 1871, 4 bd 1881). Utförligare
litteraturuppgifter finnas hos Immich och Krones
samt i Gebhardts Handbuch (se Leopold, bd XVI,
sp. 206).
V. K-r.*
Maria (ung. Maria), drottningar af Ungern:
1. M., äldsta dottern till Ludvig I af Ungern och
Polen, f. omkr. 1370, d. 17 maj 1395, efterträdde
sin fader 1382 under förmynderskap af sin moder,
Elisabet. Polen hyllade emellertid M:s syster
Hedvig, och Ungerns stormän inkallade hennes frände
konung Karl III af Neapel. Visserligen röjdes denne
snart ur vägen (1386), men s. å. föllo M. och Elisabet
i motpartiets händer, och den sistnämnda stryptes
(1387). M. befriades dock af se^ dermera kejsar
Sigismund, som hon äktat 1385 och som nu öfvertog
regeringen. Hon dog barnlös.
2. M., konung Ludvig II:s gemål, senare
ståt-hållarinna i Nederländerna, f. 17 sept.
1505 i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
