Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
921
Maria
922
nare gemåler. Karl V hade alltid varit hennes
beskyddare, och i behof af dennes vänskap lät Henrik
1544 parlamentet tillerkänna M. tronföljden efter
hans son Edvard (om denne doge barnlös) och de äkta
barn Henrik ytterligare kunde få. Under Edvard
VI:s regering (1547-53) fasthöll hon, understödd
af kejsarens ambassadör, sina anspråk på fri
religionsutöfning, äfven då hon befalldes att foga sig
efter förbudet mot katolska mässors hållande. Hennes
personliga förhållande till halfbro-dern var på det
hela taget godt, men i juni 1553 förmåddes denne
af hertigen af Northumberland att i M:s ställe
till efterträdare utse lady Jane Grey (se G re y
5). M. flydde efter Edvards död (6 juli s. å.) till
Norfolk, där hon vann erkännande från alla håll, och
redan 19 juli utropades hon i London till drottning,
kunde 3 aug. hålla sitt intåg i hufvudstaden och
kröntes med stor ståt l okt. - Personligen var M. ej
grym; hon inskränkte blodsdomarnas antal, skonade
mot sina rådgifvares mening tills vidare Jane Grey
och lät sin halfsyster Elisabet vara i fred, när
denna blott bekvämade sig att höra mässan. Den
katolska trons återställande i England var M:s
allt behärskande hufvudsyfte som regent. Till
en början afskaffade parlamentet de under Edvard
VI tillkomna förändringarna i kyrkostyrelsen. Det
tillställde henne äfven en adress med råd att ingå ett
inhemskt äktenskap, men därigenom endast eggades hon
ytterligare att följa Karl V:s råd och äkta dennes son
Filip (sedermera Filip II af Spanien). Den allmänna
motviljan häremot och farhågor för, att M. skulle
till kyrkan återskänka de af Henrik VIII indragna och
sedan i stor utsträckning till adeln förlänade godsen
föranledde jan.-febr. 1554 tre uppror, af hvilka
Wyatts i Kent var farligast. Efter deras kufvande
afrättades upprorsledarna och äfven den oskyldiga Jane
Grey, M:s hållning mot protestanterna blef strängare,
och parlamentet nödgades ge sitt samtycke till det
spanska giftermålet, som ingicks i Winchester 25
juli 1554. Filip blef M:s medhjälpare i styrelsen,
men tillerkändes ej arfsrätt, och England skulle ej
behöfva bistå honom i hans krig mot Frankrike. Filips
direkta inflytande på Englands inre styrelse torde
ha varit vida mindre, än förut ofta antagits. Han
lämnade England redan i aug. 1555 och återkom endast
på ett kortare besök mars-juli 1557, då han förmådde
M. att (juni) förklara Frankrike krig. Till hennes
stora missräkning blef deras äktenskap barnlöst. I
nov. 1554 förkunnades genom påfliga sändebudet
kardinal Eeginald Pole högtidligen försoningen med
Rom och absolution åt England för affallet. De hårda
lagarna mot kättarna återupplifvades, 4 febr. 1555
brändes den förste protestantiske martyren, Rogers,
och under M:s återstående regering följde inemot 300
dylika afrättningar (till martyrerna hörde Ridley,
Latimer och Cranmer). Drottningen fick af senare
protestantiska häfdatecknare vedernamnet "den blodiga
M.", men numera är historieskrif-ningen benägen att
fritaga henne personligen från blodtörstig grymhet och
väsentligen tillskrifva förföljelserna den allmänna
tidsandan och katolikernas själfbevarelsedrift. Tionde
m. m. återgafs åt kyrkan, och några kloster
återställdes. M. blef med åren allt sjukligare och
mera sorgbunden, särskildt sedan det franska kriget
kostat England Calais
(jan. 1558) och Filips likgiltighet för
henne allt tydligare framträdde. Före sin död
träffade hon anstalter för att förbereda Elisabets
tronbestigning. Jfr Zimmermann, "M. die katolische"
(189U), och Stone, "History of Mary I, queen of
England" (1901). - M. är titelfigur i ett drama af
Victor Hugo (1833).
2. M. af Mö den a (M. Beatrice), Jakob II:s
gemål, f. 5 okt. 1658 i Modena, d. 7 maj 1718 i
S:t Germain, var dotter till hertig Alfons IV af
Modena och Laura Martinozzi, en med Mazarin
besläktad romersk adelsdam. Hennes skönhet och
katolska fromhet förmådde Ludvig XIV att utse
henne till Jakobs gemål, och påfven uppmuntrade
henne ifrigt att genom detta giftermål bidraga till
"Englands omvändelse". Bröllopet egde rum
1673, och M. var i England från början som katolik
högeligen impopulär. En son och 4 döttrar afledo i
späd ålder, och födelsen af hennes andre son, Jakob,
den blifvande "äldre pretendenten", 10 juni 1688
föranledde allmänna, men grundlösa misstankar för, att
ett svek skulle ha begåtts för att skaffa landet
en katolsk tronarfvinge. Efter revolutionens
utbrott begick M. det ödesdigra misstaget att med
sin späde son (10 dec. 1688) fly till Frankrike,
hvarigenom Jakobs ställning väsentligen försvagades.
I hennes äktenskap med Jakob föddes (1692) ännu
ett barn, dottern Lovisa Maria (d. 1712). Efter
Jakobs död (1701) bidrog hon att påskynda Spanska
tronföljdskrigets utbrott genom att förmå Ludvig
XIV att erkänna hennes son som konung af England.
Hon lefde sedan i stillhet och andaktsöfningar i
S:t Germain. Jfr Strickland, "Lives of the
queens of England", IX-X (1846), Campana di Cavelli,
"Les derniers Stuarts å S:t Germain-en-Laye" (2 bd,
1871), och M. Haile, "Mary of Modena" (1905).
3. M. II S t u a r t, samregent med Vilhelm III, f.
30 april 1662 i London, d. 28 dec. 1694 i
Kensington, var dotter till Jakob II och hans första
gemål, Anna Hyde. Hon fick en anglikansk uppfostran
och blef 4 nov.
1677 förmäld med Vilhelm af Oranien, ståthållare
i Nederländerna ; äktenskapet var h. o. h. "ett
politiskt parti" och blef barnlöst. Vilhelm försummade
henne rätt hänsynslöst, och först 1688 tycktes ett
bättre förhållande ha inträdt mellan makarna, sedan
Vilhelm fått klart för sig, att hon, i händelse hon
kallades till Englands tron, skulle dela den med
sin make och helt öfverlåta regeringsbestyren åt
honom. Vid revolutionen stod M. hela tiden lojalt på
Vilhelms sida och vägrade bestämdt att ensam mottaga
kronan. Hon landsteg först 12 febr. 1689 i England;
Vilhelm och M. kröntes 11 april till regenter i
England, och de aflade 12 maj i Whitehall inför
tillstädesvarande skottar ämbetsed som regenter
äfven i Skottland. Vilhelm var i stort behof af den
popularitet hon åtnjöt i England (liksom förut i Hol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
