Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Margarinlag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913
Margolanohalm-Maria
914
högt uppskattad, och Aristoteles vill däri t. o. m. se
ursprunget till det grekiska lustspelet. Versmåttet
var daktyliska hexametrar, uppblandade med jam-biska
trimetrar. Dessa senare skola enligt en uppgift
härröra från Pigres (en son eller broder till den
berömda drottning Artemisia i Karien), hvilken af
andra uppges som hela diktens författare. A. M. A.
Margolänohalm. Se Hatt, sp. 79.
Margosabark [-gåsa-], Margösaolja, bot. Se A z a d
i r a c h t a.
Margot [margå], fr., förkortning af Marguerite. Om
Reine Margot se Margareta, franska furstinnor 3.
Margretelund, gods i österåkers socken, Stockholms
län, vid Trälhafvet, n. om Vaxholm, 185/s mtl,
tax. till 455,400 kr. (1911), samt frälseräntor och
annan fastighet med ett tax.-värde af 42,600
Margretelunds manbyggnad.
kr. Hufvudbyggnaden (se fig.), uppförd på
1650-talet och synlig vida omkring, undergick på
1740-talet en genomgripande ombyggnad, hvarvid
flyglar tillbyggdes. M. och Smedby i samma socken
hade under medeltiden och senare samma egare som
Penningby. Namnet M. gafs gården af riksdrotsen
Gabriel Gustafsson Oxenstierna efter hans fru
Margareta Bielke. Deras sonsons änka, Elsa Sparre,
sålde 1718 M. till Sam. Åker-hielm, som, när
han 1731 blef friherre, kallade sig Åkerhielm af
Margretelund. Hans gods ha sedan dess utan att vara
fideikommiss innehafts dels som arf, dels på grund
af köp, af hans ättlingar, senast af excellensen
frih. Gustaf Åkerhielm (d. 1900). Det eges nu af
hans änka, öfverhofmästarin-nan Ebba Åkerhielm,
f. Gyldenstolpe, och sonen kabinettskammarherren
frih. Gust. Åkerhielm.
Margretestuen. Se M a r i s t u e n.
Margrethe, pseudonym för B. M. Gjör (se d. o.).
Margräs, bot. SeCalamagrostis.
Marguerite [margri’t], fransk namnform för Margareta.
Marguerite [margrirt], S: te. Se Ler i ne rn a.
Margueritte [margri’t], Paul, fransk författare,
f. 20 febr. 1860 i Laghouat, och Victor, författare,
f. 1867 i Blidah, söner till den vid Sedan fallne
generalen Auguste M. Den förre af dem har ensam
skrifvit romanerna Mön per e (1884), TÖMS quatre
(1885), Pascal Géfosse (1887), Jours d’épreuves
(1889), Amants (1890), Ma grande (1893), La tourmente
(s. å.) och Lassor (1896) m. m., och den senare,
officer till 1895, diktsam-
lingarna Brinn de lilas (1883) och Au fil de Vheure
(1898), förenade sig till gemensamt romanförfattarskap
1897 med salongsromanen Le carnaval de Nice (1897)
och barnberättelsen Poum (s. å.). Gripande och
trogna äro deras skildringar från kriget 1870-71,
Le désastre (1898), Les tronans de glaive (1900),
Les brares gens (1901) och La com-mune (1904),
som tillsammans bära namnet U ne époque. Deras
sociala romaner, af hvilka Femmes nouvelles (1899)
yrkar på kvinnoemancipationen, Les deux vies (1902)
på lättare äktenskapsskillnader, och Le prisme (1905)
gisslar penninggiftermålen, L’eau souterraine (1903),
Les pas sur le sable (1906), Vanité (1907), Prostituée
(s. å.) m. fl., äro burna af stark reformatorisk
tendens. Paul M. var en af de fem franske författare,
som efter "La terre" bröto med Zola och kräfde en
mer psykologiserande, finare analytisk roman. Han är
medlem af Goncourtakademien alltifrån dess stiftelse.
R-n B.
Marguillier [-gije], fr., medlem af kyrkorådet,
kyrkvärd.
Marga, vinsort. Se M a r g a u x.
Marheim, A. Se M a n n er h e i m.
Marheineke [-ha’jneke], 1. (till 1823) Mar-heinecke,
Philipp Konrad, tysk luthersk teolog, f. 1780
i Hildesheim, d. 1846 i Berlin som professor
och konsistorialråd, slöt sig under sin tidigare
period till den schellingska filosofien, men blef
sedan hufvudrepresentanten inom teologien för den
s. k. "hegelska högern", som sträfvade att uppvisa
identiteten mellan grundtankarna i Hegels filosofi
och den gamla kyrkoläran. Insikten i det illusoriska
i hela detta försök liksom det uppskrufvade, falskt
patetiska och fraseologiska i M:s framställningssätt
och hela väsen har vållat, att hans systematiska
teologi småningom hemfallit åt fullständig, kanske
i någon mån öfverdrifven ringaktning. En verklig
förtjänst har han i hvarje fall förvärfvat sig genom
arbetena Christliche symbolik (1810-13; ny uppl. 1897)
och Inslitutiones symbolicce (1812; 3:e uppl. 1830),
som för symbolikens vetenskap ha en grundläggande
betydelse. Ett för sin tid förtjänstfullt arbete är
ock Geschichte der deutschen reformation (1817; ny
uppl. i 4 bd 1831-34). Hans systematiska hufvudarbete
är Grundlehren der christlichen dogmatik (1819; i ny
upplaga utgifvet under titeln Grundlehren der dogmatik
als wissenschaft, 1827). Efter M:s död utgåfvos i 4
bd hans föreläsningar öfver den kristna dogmatiken,
moralen, symboliken och dogmhisto-rien (1847-49).
(E- Bg.)
Marholm, Laura, författarinna. Se Hansson, Ola.
Maria, astron., en af småplaneterna.
Maria, ö vid östra kusten af Tasmania, bestående af
två bergiga, genom ett näs förenade half-öar med en
900 m. hög topp. 148 kvkm. J- F. N.
Maria (hebr. Mirjam], Jungfru Maria, Heliga jungfrun,
Jesu moder, enligt legenden dotter till Joakim och
Anna, framställes i skriften som den rena jungfrun
och ödmjuka, tros-hängifna Herrens tjänarinna, som
benådades att föda det heliga, som skulle kallas Guds
son (Luk. 1: 35). Vid sitt kort efter änglabebådelsen
gjorda besök hos sin franka Elisabet hälsas hon af
denna som Herrens moder, hvilken hälsning framkallar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
