Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marco Polo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
885
Mardick-Mardonios
88G
dant i Demmin, som förstärktes enligt af honom
uppgjord dessein, och gick 1655 med i fält som arméns
generalkvartermästare, men blef s. å. generalmajor
af infanteriet och kommendant i Thorn samt 1656
kommendant i Elbing. 1657-68 var M. guvernör i
Wismar, under tiden byggande (1661) Warnemiinde
skans och utnämnd (1664) till generallöjtnant. 1668
blef han viceguvernör i Pommern, 1673 general och
ministerresident vid Kur-Brandenburgska hofvet, 1675
fältmarskalklöjtnant och fältmarskalk samt förde
under Wrangels sjukdom öfverbefälet i det samma år
utbrytande kriget mot Brandenburg, men hans ledning
kännetecknades af order och kontraorder med däraf
följande planlösa fram- och återmarscher. Snart
insjuknade äfven M., och då han åter blifvit frisk,
uppdrogs åt honom att vid Giitzkow hindra kurfurstens
öfver-gång öfver Peene, men när denne anryckte
och började slå bro öfver floden, skyndade M. hals
öfver hufvud tillbaka till Stralsund, hvarigenom
Königsmarck tvingades utrymma sin goda ställning vid
Dammgarten. I nov. s. å. fick M. skarp befallning
att återtaga det förlorade Wolgast, men misslyckades
häri. Han infordrades då, 1676, till Sverige för att
stå till svars för sina åtgärder under fälttåget,
men lyckades rättfärdiga sig och fick 1677 i uppdrag
först att göra en karta öfver Kristianstadstrakten
och sedan att utarbeta desseiner till befästande af
Stockholms avenyer. S. å. blef M. friherre. 1678
fick han ledningen af defensio-nen i Östergötland
och började då iståndsätta Stegeborg. Jfr Wimarson,
"Sveriges krig i Tyskland 1675-79" (I, 1897).
2. ArvidAxelM., friherre, den föregåendes son,
krigare, deltog 1677-79 i kriget i Skåne,
medföljde 1690 de hjälptrupper, som af
svenska regeringen sändes till Rhen att understödja
Holland och kejsaren mot Frankrike, och blef
1697 öfverste vid Södermanlands regemente.
Under Karl XILs invasion i Polen befordrades han
1703 till generalmajor, intog s. å. med storm
staden Posen, anförde i slaget vid Fraustadt
(1706) på ett berömligt sätt högra hälften
af den svenska centern och utnämndes därefter
till general af infanteriet.
Då konungen i aug. 1706 tågade till Sachsen,
kvar-lämnades M. med en liten svensk armé i
Stör-Polen. ^| okt. - innan ännu det altranstädtska
fredsslutet blifvit offentliggjordt - hotades M. vid
Kalisz af en öfverlägsen rysk-sachsisk-polsk här under
Mensjikov och August II. M. upptog i förening med en
polsk truppstyrka under Sapieha och Potocki striden,
vann i början framgång, men blef, sedan hans polska
bundsförvanter flytt, kringränd och i grund besegrad
samt med större delen af sin armé tillfångatagen. Han
återfick snart friheten och dog i maj 1708 i Polen.
3. Gustav von Mardefeld, friherre, yngre
broder till den föregående, preussisk diplo-
mat, f. 1664, d. 6 dec. 1729 i Pommern, trädde först
i hessisk och 1711 i preussisk hoftjänst, sändes i
okt. 1717 som Preussens befullmäktigade minister till
Petersburg och erhöll 13 juni 1719 befrielse från att
räknas som svensk undersåte. Han bidrog väsentligt
att befästa tsar Peters vänskap för Preussen samt var
verksam vid de fredsunderhandlingar, som afslutade
Stora nordiska kriget. Redan 1722 förklarade han sig
icke längre tåla vid ryssarnas "dissoluta" umgängeslif
och begärde att få lämna sin post, men ansågs omistlig
och rappel-lerades först 1728.
4. Axel von Mardefeld, friherre, den föregåendes
brorson, son af M. 2, preussisk diplomat, f. 1691,
d. 8 dec. 1748, var preussisk kam-marjunkare
och bosatt i Pommern, då han 1723 utsågs till sin
farbroders medhjälpare ("adlatus") på sändebudsposten
i Petersburg. Han efterträdde 1728 denne samt egde,
i synnerhet under kejsarinnan Elisabets tidigare
regeringsår, stort inflytande hos ryska hofvet. 1746
lämnade han på ryska regeringens begäran sin mission
och blef 1747 andre kabinettsminister.
1. L. W:son M. 2. (H. E. U.) 3 0. 4. <L- S.)
MardPck, by. Se M a r d y c k.
Mardin, stad i turkiska Kurdistan, vilajetet
Diarbekr, omkr. 100 km. s. ö. om staden
Diarbekr, ligger terrassformigt på södra sidan
af ett berg, hvars topp bär ruinerna af borgen
Kalʿeh Sjubba (lat. Maride, Marde), som ända
från romarnas tid spelat en viktig roll i denna
trakts historia. Omkr. 25,000 inv., hvaraf nära
hälften kristna (armenisk, kaldeisk, jakobitisk,
protestantisk och katolsk bekännelse). En
amerikansk mission har kyrka, skolor och läkare.
(J. F. N.)
MardochåY. Se Mordokai.
Mardoll, nord. myt., är ett af gudinnan Frejas binamn,
hvars första led kanske är isl. marr "haf" 1. "häst"
och den andra ett adj. med betydelsen ryktbar,
stolt. M. har i anseende till betydelsen ansetts
erinra om den grekiska Afrodite. B-e.
Mardo’nios (fnpers. Marduniya, grek. Magfioriog,
lat. Mardonius), fornpersisk storman och härförare,
son af Gobryas och förmäld med konung Dareios
Hystaspes’ dotter Artazostra. Som styresman Öfver
Mindre Asiens västra kustprovinser och de där
liggande, kort förut ånyo underkufvade Joniska
städerna förde han en grekvänlig politik i syfte
att låta den grekiska nationaliteten okränkt bestå
och utveckla sig som ett själfständigt element
inom det persiska riket. Tillika ifrade M. för
att underkufva äfven det egentliga Grekland, och
målet för hans ärelystnad var att som storkonungens
ståthållare föra spiran öfver ett af honom själf
skapadt grekiskt lydrike. Ett 492 f. Kr. företaget
fälttåg mot Grekland omintetgjordes dock genom svåra
stormar, som vid bergsudden Athos förstörde en god del
af hans flotta, samt genom traciska och macedoniska
stammars motstånd. Fortsättningen af kriget lämnades
i andra händer. Men vid Xerxes’ stora härnadståg
(480) var M. åter en af öfverbefälhafvarna; och då
Xerxes efter slaget vid Salamis anträdde återtåget,
kvarlämnades M. med, enligt uppgift, omkr. 300,000
man för att fullborda Greklands eröfring. Efter att
ha öfvervintrat i Tessalien inbröt han på våren 479
i mellersta Grekland och ödelade för andra gången
Aten. Därefter drog han sig tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
