Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manitobasjön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro 1910 3,847,322 doll., dess utgifter 3,234,941
doll. Järnvägarna (Brandon, Saskatchewan och Hudson
bay, Canad. Northern och pacifik samt Midland of
M.) hade 1909 en längd af 5,157 km. – Hufvudstaden
är Winnipeg (135,430 inv. 1911). – M.,
hvars första nybyggen anlades 1734 och 1738 af
P. G. de Varennes, sieur De la Verandrye (d. 1749)
och som efter 1763 blef ett stridsäpple mellan de
konkurrerande pälsvarubolagen Hudson-bay-kompaniet
och Nordvästkompaniet, började 1811 mera i stort
koloniseras af earlen af Selkirk (se Douglas 19),
som ditförde skotska nybyggare, men kolonien nådde
aldrig någon blomstring. Den kallades då Assiniboia
l. Red river settlement. 1870 införlifvades M. som
provins i Dominion of Canada och erhöll namnet M. De
franske kanadensarna, som fruktade, att deras gamla
friheter under Hudson-bay-kompaniet härigenom skulle
inskränkas, anställde då ett uppror, som likväl utan
blodsutgjutelse kufvades af sir Garnet Wolseley. 1874
in3yttade från Ryssland ett antal mennoniter, som
ega ett stort område i M:s södra del. Andra ryssar
ha följt dem, och 1901 voro 8,854 personer födda i
Ryssland. 1875 bildades en koloni, kallad Gimle,
af invandrade isländare vid västra stranden af
Winnipeg. Sedan den tiden har M. varit det land, dit
den isländska emigrationen företrädesvis vänder sig.
J. F. N.
Manitobasjön [om utt. se Manitoba], sjö
i Manitoba, 229 m. ö. h., 193 km. lång, 10–35
km. bred; areal 4,430 kvkm. Den är ganska grund
(i medeltal 3,5 m.) samt har låga och till större
delen sumpiga stränder. Den mottar i n. genom
Waterhan river vatten från Winnipegosissjön och
afrinner genom Dauphin river och St. Martins lake till
Winnipegsjön. M. upptäcktes 1739 af De la Verandrye.
J. F. N.
Manitou [mä’nitö]. Se Colorado springs.
Manitoulinöarna [mänitö’lin-], ögrupp i sjön Huron,
skilja Georgiaviken från den öfriga delen af sjön och
räknas till prov. Ontario i Dominion of ?anada. Den
största, Great Manitoulin, är 134 km. lång och
intill 48 km. bred samt har omkr. 2,000 inv., mest
algonkin-indianer. J- F- N.
Manitowoc [mänitewå’k],stad i nordamerikanska
staten Wisconsin, vid M.-flodens
utlopp i Michigansjön, 120 km. n. om
Milwaukee. 12,922 inv. {1906). Lärarseminarium,
Garnegiebibliotek. Sågverk, kvarnar,
fartygsbygge. Stor spannmålshandel.
J. F. N.
Manizales [-tha’les], hufvudstad i dep. Gäldas (före
19j5 norra delen af Antioquia) i republiken .Colombia,
på en framskjuten arm af Central-Anderna, 2,130
m. ö. h. Omkr. 20,000 inv. Liflig transitohandel
mellan Cauca- och Magdalenadalarna, mest
med kakao. M. anlades 1848 och blef till
stor del förstördt genom jordbäfning 1878.
J. F. N.
Ma-njanga, Manyanga, station vid nedre Kongo
nedanför Leopoldville i Belgiska Kongo, nära
gränsen till Franska Kongo, anlagd af Stanley 1881.
J F. N.
Ma-rrara (Ja-Mueri), sjö i östafrikanska grafsänkan
1,010 m. ö. h., s. ö. om Victoria Nj^nsa. På dess
västra sida finnas heta (80°) iällor, på dess norra
vulkanisk sten. Den är
mycket salthaltig och omges af en hvit saltskorpa.
J- F. N.
Ma-njema (M a - n j u e m a), ett till bantustam-men
hörande folk i Central-Afrika v. om Tanga-njikasjöns
norra del och utmed Kongo. Själfva kallade de sig u e
n j a. De äro kannibaler. M. besöktes af Livingstone
och Stanley, hvilka skildrat land och folk samt
meddelat prof på språket. Deras område inberäknas nu
i Kongostaten. (E. Itld.)
Mä-njuema. Se M a - n j e m a.
Mankam, den öfre randen af hästens hals, längs
hvilken manen är fäst; en kam, afsedd för utredning af
hästens man. B- C-m.
Mankassar, Mankassarer, Mankassar-olja,
Mankassarsundet. Se Makas-sår, Makassarer,
Makassarolja, M a-kassarsundet.
Mankato [mänkä’tåu], stad i nordamerikanska
staten Minnesota, vid Minnesotafloden. 11,075
inv. (1910). Carnegiebibliotek, statens normalskola,
två handelsskolor. Tillverkning af landtbruksredskap,
spannmålshandel, stenbrott. I närheten ligga flera
sjöar, som mycket besökas af sommargäster, och 6,5
km. v. om M. har (1906) en statspark bildats, M i n n
e o p a, med det 18 m. höga Minneopafallet. M. blef
stad 1868. J-
F. N.
Mankatten, zool. Se Huskatten, sp. 1355.
Manke, veter., den del af hästens rygg, som har
till underlag de höga tornutskotten från de främre
ryggkotorna (se Hästen, fig. 2). Manken kallas hög,
då den höjer sig väsentligt öfver ryggiinjen (4-8
cm.); den är då vanligen genom en tydlig insänkning
(det s. k. yxhugget 1. lan sm ark e t) skild från
halsen; en lång manke sträcker sig ända till 14re-15:e
ryggkotan, hvaremot den korta slutar redan vid den
9:e-10:e. Tunn kallas mankön, då den är från sidorna
hoptryckt, i motsatt fall benämnes den bred eller
ajrundad. Hos ridhästar är i allmänhet önskvärdt,
att manken är tämligen hög och tunn och framför
allt lång; den stärker då ryggen och ger ett godt
sadelläge. En alltför hög och tunn manke utsattes
dock lätt för tryck eller skafsår, särskildt då
hästen är sadlad med damsadel. Är manken kort,
försvagas ryggen, och sadeln kommer för långt fram,
hvarigenom bogarnas rörelser hindras och hästen blir
lätt bruten; ryttarens tyngd kommer då äfven att
för mycket hvila på hästens framben, som därigenom
lätt bli öfveransträngda. En bred eller af rundad
manke ger ett mera osäkert sadolläge; den låga manken
försvårar halsens resning och gör äfven, att sadeln
lätt glider framåt. Hos arbetshästen önskar man en
bred afrundad manke, som vanligen är tecken till en
djup och bred bål och fyllig muskulatur; den tunna
och höga manken åtföljes vanligen af smalt bröst och
tunn hals, som för arbetshästen är ett väsentligt fel.
E. T. N. B. C-m.
Ma’nkell. 1. Karl Abraham M., musiker, f. 16 april
1802 i Kristiansfeld i Schleswig (hans mor var
svenska), d. 27 okt. 1868 i Stockholm, kom 1823 till
Stockholm, där han s. å. blef sånglärare vid Klara
skola, 1824 äfven organist i Klara församling, 1829
sånglärare vid Stockholms gymnasium och 1833 vid Nya
elementarskolan, hvarjämte han 1834-41 tjänstgjorde
som sånglärare vid konservatoriet samt tidtals vid
Hillska skolan, Wallinska flickskolan och Tyska
lyceum. Han blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
