Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mandi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gräns. 1858 afstods landet n. om Amur till
Ryssland, och 1860 framflyttades den ryska gränsen till
Ussuri. Under oroligheterna i Kina 1900 besatte
ryssarna Manschuriet i afsikt att införlifva det med
Ryssland. Det rysk-japanska kriget (1904–05) tvang
emellertid ryssarna att utrymma det (se vidare
Mandschuriet). I fysiskt afseende bära
mandschuerna liksom alla andra tungusiska folk tydligt
den mongoliska rasens prägel, men ega en större,
kraftigare och mer proportionerlig kroppsbyggnad
än de rasförvante kineserna. De skildras som i hög
grad intelligenta, hvarför de också hastigt tillegnat
sig den kinesiska civilisationen. Till största delen
äro de numera ett bofast, jordbruks- och
handtverksidkande folk och ha antagit buddismen. Blott
några få nordliga stammar, soloner, daurer,
manægirer och golder, som dock snarare torde böra anses
som egentliga tunguser, hålla ännu fast vid sin
ursprungliga schamanism och sitt nomadiska
lefnadssätt. I militäriskt hänseende indelas
mandschuerna i 8 "baner", hvarför de äfven kallas paki
("åtta baner"), men som blott väpnade med pil
och båge användas de vapenföre mer som jägare
än som soldater. – Mandschuerna uti inskränkt
mening, d. v. s. de, som bo inom det kinesiska
Mandschuriet (numera den del, som ligger s. om
Amur), torde inom kort ha upphört att existera
som ett särskildt folk. Af de 9 mill. människor,
som utgöra Mandschuriets nuv. befolkning, kan
knappt mer än 1 mill. ännu anses vara mandschuer.
– Jfr Howorth, "The origin of the manchus" (i
"Journal of the royal Asiatic society", 1875),
Plath, "Die völker der Mandschurei" (1831),
Williamson, "Journeys in North China" (1870),
Versjukov, "Die russisch-asiatischen grenzlande"
(1874), H. E. M. James, "The long white
mountain, a journey in Manchuria" (1888),
Younghusband, "The future of Manchuria" (i "Nineteenth
century", 1898), Hosie, "Manchuria, its people,
resources and recent history" (2:a uppl. 1904).
Öfrig litt. se Mandschuriet. – 2.
Mandschuernas språk. Se Mandschuspråket.
1. H. A. (K. F. J.)
Mandschuer. Se Mandschu 1.
Mandschu Kuldsja. Se Kuldsja 4.
Mandschurer. Se Mandschu 1.
Mandschuriet (äfven Tung-san-scheng:
de tre östra provinserna, se kartan till art. Kina),
ett af Kinas biländer, utgör nordöstligaste delen
af Kinesiska riket och gränsar i n. till Sibirien,
mot hvilket Amur och dess biflod Argun bilda
gräns, i ö. till Sibiriska kustprovinsen, där Ussuri
bildar större delen af gränsen, samt till Korea;
i s. till Gula hafvet, som bildar Liau-tung- och
Koreavikarna, hvilka åtskiljas genom
Liau-tung-halfön, hvars yttersta del heter Kwang-tung, i v.
till Mongoliet och kinesiska prov. Tschi-li. Det
beräknas ha en areal af 938,830 kvkm. med
8,901,540 inv. (1910). Dessa siffror äro de officiellt
uppgifna för de tre provinser, hvari M. är deladt:
Schöng-djing (Schöng-king) l. Mukden, Kirin och
Ho-lung-kiang. M. är i hufvudsak ett bergland.
Dess sydligaste del, Liau-tung, genomdrages af flera
parallellkedjor, hvilka i halföns norra del nå en
maximihöjd af 1,370 m. och som fortsätta i
s. v.–nordostlig riktning ända till Amurdalen. Högst nå
gränsbergen mot Korea, Tschang-pai-schan (2,470
m.). I nordvästra delen intränger Stora Chingan,
från hvilket mot ö. utgå Ilchuri-alin och Lilla
Chingan. Landets hufvudflod är Sungari, som
rinner till Amur; mot s. flyta Liau-ho till
Liau-tung-viken och Jalu, gränsfloden mot Korea, till
Koreaviken. – Med hänsyn till klimat och andra
naturförhållanden sluter sig norra M. till Sibirien, det
södra till norra Kina. Äfven i s. är klimatet dock
hårdt med temperaturextremer mellan 32° och
-24°. Mukden har i jan. 6,9°, i juli 26,4°.
Under sommaren blåsa sydliga och sydvästliga vindar,
som medföra mycket regn. Äfven i djur- och
växtvärld bildar M. ett öfvergångsland mellan Kina
och Sibirien. Ur dess fauna må nämnas tigern,
svarta björnen, varg, räf, hjortar, antiloper och
sobel, hvilkas pälsar bilda en viktig exportvara.
Floderna äro utomordentligt rika på fisk, särskildt
lax. Verkliga urskogar täcka stora delar af landet,
och trävarurörelsen är liflig, mest i
Sungariområdet. Äfven mineralskatterna äro ansenliga; de ha
först under senare år och tack vare ryssarnas
initiativ börjat tagas i bruk. Guld, silfver, koppar,
bly och stenkol finnas i nästan alla delar af landet.
Den förstnämnda metallen förekommer visserligen
flerstädes, men uppgifterna om den stora
guldrikedomen synas på grund af nyare undersökningar
varit öfverdrifna. Bearbetningen af guldhaltig sand
är vinstgifvande endast vid stordrift med moderna
maskiner. Invånarna äro mandschuer (se
Mandschu 1), kineser, koreaner och en mängd
tungusstammar (mest i norra M.), såsom daurer, orotjoner,
golder, soloner. Hufvudnäringen är jordbruk, som
vid Sungari ger rika skördar af hirs, längre i n.
hvete, hafre, korn och råg samt i s. ris. Dessutom
odlas allmänt opium, tobak, skidfrukter och potatis
samt i södra delen äfven bomull, sesam, indigo,
mullbärsträd, meloner och ginseng. Svin, får och
nötkreatur uppfödas; hästar förekomma mindre; i
bergstrakterna äro mulåsnor och åsnor ganska
vanliga. Exporthandeln omfattar mest
jordbruksartiklar och boskap, vidare jaktens och bergsbrukets
produkter. För utförseln till Kina äro
Niutschwang, Port Arthur och Tairen (Dalnij) de
viktigaste hamnarna. För den inre handeln äro
Mukden, Kirin och Tsisikar de viktigaste städerna.
Flera floder äro segelbara: Sungari under 1,500
km., Nonni, Liau och Jalu; på Sungari förekommer
regelbunden ångbåtsfart. Den af ryssarna byggda
mandschuriska järnvägen leder genom mellersta
delen af landet till Vladivostok och sänder från
Charbin en arm till Port Arthur; vid Mukden utgår
från denna arm en västligare, som förenar M. med
det östra Kinas järnvägsnät. 1906 bildades i Japan
ett sydmandschuriskt järnvägsbolag för att
trafikera järnvägarna Dalnij–Tschang-tschun och
Ngan-tung–Mukden (med fem bilinjer) samt
bearbeta kolgrufvorna vid Jentai och Fuschun samt
gemensamt med kineser stenkolsförekomster vid de
nämnda järnvägarna. Vidare har Japan träffat
fördelaktiga öfverenskommelser med Kina rörande
byggandet af järnvägslinjer
Hsin-min-tun–Mukden, Tschang-tschun–Kirin med fortsättning till
Horiöng vid Koreas gräns samt
Hsin-min-tun–Faku-mönu samt en redan påbörjad linje från
Hsin-min-tun till Tsitsikar, hvarigenom den
nordkinesiska banan (från Tien-tsin) får en direkt
anslutning till norra M. och Sibiriska järnvägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
