Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 741-742 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mandi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eighteenth century" (1876), A. Bain, "Mental and
moral science" (1868), J. M. Robertson, "Pioneer
humanists" (1907), och P. Sakmann, "Bernard de
M. und die bienenfabel-controverse" (1897).

J. M.

Mandi [mä’ndi], rajputstat i Brittiska Indien, på
södra sluttningen af Himalaya, i Punjab, s. om
distriktet Kangra. 3,100 kvkm. 181,110 inv.
(1911). Dalarna äro fruktbara; i bergen finnas salt
och järnmalm. Hufvudstaden M., vid floden Bias,
hade 8,144 inv. 1901.

J. F. N.

Mandibel (lat. mandi’bula), anat., underkäke.
Se Käke och Maxill. – Zoologerna ha gett det
öfversta paret af käkar hos vissa leddjursgrupper,
nämligen kräftdjur, spindeldjur, tusenfotingar och
insekter, det gemensamma namnet mandibler,
emedan de i flertalet fall motsvara hvarandra i läge,
form och förrättning. Deras homologi (se d. o.) hos
de särskilda grupperna är dock ej än klart utredd
eller i vissa fall t. o. m. osannolik. Särskildt hos
spindeldjuren betecknar man dem därför med ett
annat namn, chelicerer. Hos insekter med bitande
mundelar äro dessa käkar belägna närmast under
öfverläppen (se fig. 3 i art. Insekter) och röra
sig mot hvarandra från sida till sida. De utgöras
af två oledade, tillsammans oftast tångformiga och
tandade tuggverktyg, hvilka vanligen äro ganska
starka och kunna kraftigt sönderdela födan eller
andra föremål. Insekternas mandibler sakna s. k.
palper, eller små känselspröt, som däremot tillhöra
underkäkarna, maxillerna, och hos kräftdjur finnas
äfven på 1:a käkparet. Hos en del större
skalbaggar (ekoxen m. fl.) utväxa mandiblerna (hos
hannen) till framsträckta bildningar, liknande
greniga horn. I vissa insektordningar ingå
mandiblerna, till formen mycket förändrade, i dithörande
djurs sugande och stickande mundelar, t. ex. hos
Diptera.

O. T. S.*

Mandingo. Se Mandenga och
Mandespråk.

Mandioca, bot. Se Manihot.

Mandla [ma’ndla]. 1. Distrikt i Brittiska Indien,
Centralprovinserna, divisionen Jabalpur, omkring
floden Narbada. 13,089 kvkm. 318,400 inv. (1901),
bl. a. många gonder. – 2. Hufvudstad i nämnda
distrikt, vid Narbada. 5,428 inv. (1901).

Mandlarna, anat. Se Mandel 2.

Mandogarh. Se Mandu.

Mandolin. 1. (It. mandolino), mus., ett
stränginstrument, liknande lutan, men mindre och djupare
hvälfdt. Mandolinen är ännu i bruk uti Italien,
särskildt i Neapel, som melodiinstrument och
ackompanjeras med gitarr. Den neapolitanska
mandolinen har 4 par stålsträngar (de lägre öfverspunna),
stämda i kvinter som violinens (g, d¹, a¹, e²),
medan den lombardiska har 5 eller 6 par strängar
(med stämningen g, c¹, a¹, d², e², resp. g, h,
e¹, a¹, d², e²). Instrumentet spelas med
plektron af sköldpadd. Omfånget är g–e³, tonen
genomträngande och spröd. Mandolinskolor ha
utgifvits af bl. a. Bartoluzzi, Schick (1893),
Leonhardt (1894) m. fl. – 2. Se
Mandelsurrogat.



1. E. F-t.

Mandomsanammelse. Se Inkarnation.

Mandore, forntida stad. Se Jodhpur.

Mandorla, it. Se Gloria 2.

Mandragora, bot. Se Alrun, bot., Bära och
Dudaim.

Mandrillen, zool. Se Babianer.

Mandrit, föreståndare för ett kloster. Namnet
kommer däraf, att det grekiska ordet ma’ndra, som
eg. betyder inhägnad, fårstall, blef benämning äfven
för kloster, emedan munkarna betraktade sig som
Kristi, den store fåraherdens, rätta får. Jfr
Abbot och Arkimandrit.

Mandry, Gustav, tysk rättslärd, f. 31 jan.
1832 i Waldsee (Württemberg), d. 30 maj 1902
i Tübingen, blef 1861 juris professor där, ingick
1884 i kommissionen för utarbetande af förslag till
civillagbok för Tyska riket och 1890 i den för
revidering af detta förslag tillsatta nya kommissionen
samt tog afsked 1900. Bland M:s arbeten märkas
Das gesetz ... zum schutze des urheberrechtes an
literarischen erzeugnissen (1867), Das gemeine
familiengüterrecht (1871–76), Der civilrechtliche
inhalt der reichsgesetze (1878; 4:e uppl. 1898) och
Das württembergische privatrecht (1901–03). M.
var ock en bland utgifvarna af tidskr. "Archiv für
die civilistische praxis".

C. G. Bj.

Mandsaur [mä’ndsåö], Mandasor, stad i
indiska vasallstaten Gwalior, vid
Rajputanajärnvägen. 20,936 inv. (1901).

J. F. N.

Mandschu. 1. (Mantchu, Mandschuer,
Mandschurer), de ursprunglige invånarna i
Mandschuriet, tillhöra den tungusiska grenen af
den uralaltaiska folk- och språkstammen. Som sina
äldsta förfäder erkänna de nuv. mandschuerna det
tungusiska folk, som kineserna kalla niu-tschi.
Enligt kinesiska källor bodde dessa i början af
900-talet emellan floderna Amur i n. och Sungari i v.
samt voro då lydpliktiga under kitanerna, hvilka
sannolikt också voro af tungusisk härkomst. 1114
gjorde niutscherna sig själfständiga och eröfrade
under sin höfding Aguta och hans dynasti, kin
("guld"), efter hand hela det stora kitan-riket (hela
östra Central-Asien och en del af norra Kina) samt
andra delar af Kina jämte själfva hufvudstaden
Jenking (nu Pe-king). Men sedan Djingis-kan
eröfrat Kina (1215), vände sig hans efterträdare mot
niutscherna. Kin-dynastien störtades (1234), och
niutschistammarna undanträngdes till Liautung,
det nuv. Mandschuriets sydligaste del. Egentligen
var det blott en enda, i Schan-alin’s ("hvita
bergets") dalar bosatt niutschi-stam, som bar namnet
mandschu, och inom denna uppträdde i början af
1600-talet en höfding, Taitsu, mandschuernas
nationalhjälte, som förenade flera andra besläktade
stammar under det gemensamma namnet mandschu
och gjorde sig (1616) oberoende af Ming-dynastien
i Kina. Hans efterträdare, Tatsing, intog
Peking (1644) och gjorde sin sjuårige son, Fu-lin
(Schi-tsu), till kejsare, hvarefter snart hela kinesiska
riket kom under Mandschudynastiens välde. Denna
dynasti har härskat i Kina till monarkiens fall 1912.
På 1600-talet kommo ryssarna i beröring med
mandschuerna, och 1689 fastställdes Jablonoibergen som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>