Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malakkasundet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gan, sakai l. jakun och malajer. De förstnämnde,
som vanligen gå under namnet malajer, äro negritos,
småväxta, mörka, mycket prognata och med kort ulligt
hår, fäst vid hufvudet i små krusiga lockar. De
synas tillhöra södra Asiens ursprungliga befolkning
och stå på mycket låg kulturgrad, idka ej jordbruk
och ha inga verktyg utom enkla båtar af bambu
eller rotting, fisk- och villebrådsfällor, bågar,
blåsrör och bambuspjut. De äro emellertid skickliga
jägare och fiskare. Sakai, som ofta, ehuru utan
tvifvel med orätt, föras till malajerna, bebo i
största antal delar af Pahang, Perak och Kelantan
samt spridda i malajiska byar öfver hela halfön,
men dessa sistnämnda ha upptagit så mycket af
malajernas bruk, att de ej längre kunna betraktas
som typiska för den ras de tillhöra. De oblandade
sakai ha jordbruk, tillverka nätta farkoster, göra
ländskört (deras enda dräkt) af vissa barkar, äro
musikaliska och ha från sitt ursprungliga tillstånd
nått en högre grad af civilisation än semang. De
äro af malajernas storlek, smärta, ljushyade och ha
vågigt, fint hår. Deras språk och raskännemärken ange
släktskap med monkhmer-gruppen. Sakai äro stadda i
utdöende. Om malajerna se d. o. – M. omtalas redan
af Ptolemaios som Gyllene Chersonesos. Portugiserna
under d’Albuquerque eröfrade 1511 staden M. (se
Malajer, sp. 601), som blef ett af deras viktigaste
handelscentra i Asien. 1641 bemäktigade sig
holländarna under And. van Diemen denna stad. 1786
köpte engelska Ostindiska kompaniet ön Penang,
och 1795 eröfrade engelsmännen staden M., som
afträddes af holländarna 1824 mot det att Holland
fick några engelska besittningar på Sumatra. 1819
hade engelsmännen köpt Singapore, som snart blef
hufvudorten på halfön. – 2. Engelsk koloni, hörande
till Straits settlements (se d. o.), på Malakkahalföns
västra kust, mellan floderna Linggi i n. och Kesang i
s. Omkr. 2,000 kvkm. 95,487 inv. (1901), mesta delen
malajer och kineser, blott 74 européer och amerikaner
samt 1,598 eurasier. Jordbruk är uteslutande näring,
och företrädesvis odlas tapioka och hevea (för
vinnande af kautschuk). Järnväg förenar staden M. med
Tampin i Negri Sembilan. – 3. Hufvudstad i nämnda
koloni, vid mynningen af floden M., som delar densamma
i två hälfter; på flodens vänstra strand ligger
den gamla holländska staden, bebodd af européer,
hvaribland ännu många portugiser, på högra stranden
den egentliga handelsstaden, som bebos af kineser och
malajer. Omkr. 20,000 inv. (1901). M., grundlagdt
1252, var fordom den viktigaste handelsstaden
på halfön (se M. 1), men har nu öfverflyglats af
Singapore och Penang. Omsättningen med omgifvande
länder, hufvudsakligen af jordbruksalster, har dock
vuxit år från år. – Litt.: Norman, "The far East"
(1895), H. Clifford, "Further India" (1904),
R. Martin, "Die inlandsstämme der Malayischen
halbinsel" (1905), F. A. Swettenham, "British Malaya"
(1906), W. W. Skeat och C. O. Blagden, "Pagan
races of the Malay peninsula" (1906), Belfield,
"Handbook of the Federated malay states" (3:e
uppl. 1907) samt under Malajiska rasen anförd litt.
1–3. J. F. N.
Malakkasundet, sundet mellan halfön Malakka och
Sumatra, förenar Sydkinesiska hafvet och Bengaliska
viken (Indiska oceanen). Det sträcker
sig mellan 1° och 6° n. br. i nordvästlig riktning
och har en längd af 778 km., medan dess bredd växlar
mellan 55 km. (vid staden Malakka) och 297 km. (mellan
Pulo Penang och Sumatras norra udde). Många öar
ligga i sundet, i synnerhet i dess sydligaste del,
där det genom Riou-arkipelagen delas i flera
armar, bl. a. en nordlig, Singaporesundet,
och en sydligare, Doeriansundet.
J. F. N.
Malakofil (af grek. mala’kia, blötdjur, och
fllos. vän), bot., säges om en växt, som pollineras
al snäckor. Blommorna hos de malakofila växterna sitta
tätt sammanträngda. G- L-m.
Malakolit (af grek. malakofs, mjuk, och li’thos,
sten), miner.t namn på vissa arter af augitgrup-pens
mineral, hvilka kännetecknas af ljust grön färg och
förekomma i stråliga eller stängliga aggregat, sällan
kristalliserade. Smältpunkten ligger vid 1,180°
C. Malakolit bildar jämte granat de skarnlager,
som omsluta många af Sveriges mag-netitmalmer,
t. ex. vid Persberg, Nordmarken; i skarnbildningarna
vid Pitkäranta, i Falu grufva o. s. v. Den
förekommer vidare, om ock sällsynt, i granitiska
bergarter. Kristalliserad malakolit benämnes b a i
k al i t efter fyndorten. Hj.Sj. (A.Hng.)
Malakön, miner., benämnas de genom upptagande af
vatten (3-9 proc.) förändrade och delvis förvittrade
varieteterna af zirkon (se d. o.)r som förekomma vid
Hiterö i Norge samt flerstädes i Finland, Sachsen
och Ural. Hj. Sj.*
Malakov. 1. Bastion vid Sevastopol (se d. o.). -
2. Hertig af M. Se P é l i s s i e r.
Malakozoologi (af grek. mala’kia, blötdjur, och
zoologi, se d. o.), zool., läran om blötdjuren.
Malaks, socken af Korsholms härad och Närpes-domsaga,
Vasa län, Finland. Areal 260 kvkm.; befolkningen,
svensk, 4,909 pers. (1910). Med kapellet Petalaks
(119 kvkm.; 2,697 inv.) utgör M. ett konsistoriellt
pastorat af 2:a kl., Åbo ärkestift, Yasa Nedre
prosteri. A. G. F.
Malalas, Johannes, bysantinsk krönikeförfattare,
f. omkr. 491, d. 578 e. Kr., skref på grekiskt
vulgärspråk, med blandning af latinska och
österländska ord, Chronografia i-18 böcker (början
och slutet finnas ej mera; l:a uppl. 1691, Oxford;
2:a uppl. af Dindorf, 1831, och i Mignes "Patro-logia
graeca", vol. 97). Arbetet slutar nu med kejsar
Marcianus’ expedition till Afrika. Med undantag för
de tider, som lågo M. närmast, har krönikan föga
historiskt värde. Den fick emellertid betydelse genom
den stora popularitet den åtnjöt (den öfversattes
t. o. m. till slaviska språk) och det inflytande på
folkföreställningarna, som utöfvades af densamma.
J- C.
Mala’mbobark, Cortex Malambo, farm., barken af Croton
Malambo Karst., ett träd, som växer i Venezuela och
angränsande trakter af Syd-Amerika (se Croton). Denna
bark kommer i handeln i form af platta, mer än 5
mm. tjocka stycken, betäckta med ett ljusgrått,
starkt utveckladt korklager, som bildar stora
vårtor. Tvärsnittet visar en gulaktig, marmorerad
yta. Malambobar-ken är rik på flyktig olja. Lukten
är kanelartad, smaken skarpt aromatisk och vidrigt
bitter. Barken af magnoliacén Drimys Winteri Först,
förväxlas med malambobarken. Drimysbarken kallas i
Brasilien casca d’anta, tapirbark, emedan ta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
