Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malajiska arkipelagen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela Indiska och Stilla hafvens övärld från och
med Madagaskar i v., Malakka-halfön, Formosa och
Hawaiiöarna i n., Påskön i ö. samt Nya Zeeland i s.,
men med uteslutande såväl af alla det australiska
fastlandets tungomål som ock af papuaspråken
på Nya Guinea och några angränsande öar. Denna
språkstam, hvars sammanhörighet bevisats af W. von
Humboldt ("Die kawi-sprache", 1839) och H. von der
Gabelentz ("Die melanesischen sprachen", 1873),
delar sig i tre stora grenar: 1) den polynesiska,
som talas från Nya Zeeland till Hawaii och Påskön
(jfr Lesson, "Les polynésiens", 1882, och Fornander,
"The polynesian race", 1878-85). Se Polynesiska
språk; 2) den melanesiska, som talas på de
flesta mikronesiska öar (Karolinerna, Marshall-
och Gilbertöarna) och melanesiska öar (Fidji, Nya
Hebriderna, Salomonöarna, äfvensom Nya Kaledonien. Jfr
von der Gabelentz’ ofvan anförda arbete); 3) den
malajiska gruppen med dess två underafdelningar (se
Malajiska språk). Af dessa anses den polynesiska
språkgrenen stå närmast det gemensamma urspråket och
den malajiska vara genom formell utveckling längst
aflägsen därifrån. Morfologiskt karakteriseras
språkstammen däraf, att roten, som i sin för
oss analytiskt gifna form är urspr. tvåstafvig,
därjämte är ett verkligt ord i språket, som kan
uppträda vare sig som nomen eller verb eller
partikel. Dock går språkutvecklingen tydligen
därhän att alltmer skilja ordslagen från hvarandra
äfven i den yttre formen. Grammatiskt kön saknas,
men rikt utvecklade äro däremot de formella medel,
genom hvilka ordbildning och flexion åstadkommas,
nämligen icke blott prefigering och suffigering,
såsom i våra språk, utan äfven infigering och delvis
eller oftare fullständig reduplikation. Sedan Bopps
försök att ansluta ifrågavarande språkstam till
den indoeuropeiska ("Ueber die verwandtschaft der
malay.-polynes. sprachen mit den indo-germanischen",
1841) fullständigt misslyckats och äfven
M. Müllers sammanfattande af dessa språk med de
ural-altaiska, dravidiska och andra till en stor
turansk språkfamilj visats sakna giltiga grunder,
utgör malajisk-polynesiska språkstammen tills
vidare en både till ordrötter och formbildning
fullt fristående språkgrupp. – Jfr Fr. Müller,
"Grundriss der sprachwissenschaft" (bd 2, 1879 f.),
Cust, "A sketch of the modern languages of Oceania"
(1888), Codrington, "The melanesian language" (1895),
Brandstetter, "Malajo-polynesische forschungen"
(6 hftn, 1892-98), "Monographien zur indonesischen
sprachforschung" (intill 1912 9 häften utkomna),
och Ferrand, "Essai de phonétique comparée
du malais et des dialectes malgaches" (1909).
H.A. (K.F.J.)
Malajo-javanska språkgruppen. Se Malajiska språk.
Malajo-kineser är ett af Peschel, hufvudsakligen för
att utrota det äldre, enligt hans åsikt olämpliga
uttrycket "indo-kineser", infördt gemensamt namn på de
särskilda, till mongoliska rasen hörande folkgrupper,
som af andra benämnas "kineser", "indo-kineser" och
"tibetaner".
H.A.
Malakandpasset [mä’lekänd-] i Indiens Northwest
frontier province, förenande det brittiska distriktet
Peshawar med Swatdalen, fick betydelse för
engelsmännen först 1895 under Chitralfälttåget, då
7,000 pathaner höllo det besatt, men undandrefvos
af sir Robert Low. Efter fälttåget anlades där ett
befäst läger för att bevaka vägen till Chitral,
och det har ännu en militärpost och en politisk
agent. 1897 företogo swaterna ett angrepp på M. och
den närliggande posten vid Chakdara, hvilket gaf
anledning till Malakandexpeditionen. Wbg.
Malakaner. Se Molokaner.
Mala Kapela, bergsträcka. Se Kapela.
Malakias, gängse namn för en af de mindre
profeterna. Se Maleaki.
Malakias (irl. Maelsechlainn), konung af
Irland, f. 949, d. 1022, tillhörde den gamla
Hy-Niall-dynastien, erkändes 980 som öfverkonung
på Irland och besegrade s. å. nordmännen vid
Tara. Han utkämpade på 990-talet hårda strider mot
sin medtäflare Brian, nödgades 1002 erkänna denne
som öfverkonung (ardri), men återfick till namnet
denna värdighet efter Brians död 1014 i slaget vid
Clontarf. Jfr Irland, sp. 858.
V.S-g.
Malakias, ärkebiskop af Armagh på Irland,
f. omkr. 1094, d. 1148 i Clairvaux, var 1127-37
ärkebiskop, reorganiserade klosterväsendet
på Irland och bidrog till införandet af den
romerska liturgien. 1190 kanoniserades han. –
Den s. k. Malakias’ profetia består af korta
karakteristika af 111 påfvar alltifrån Celestinus
II (1143). Med den siste af dessa påfvar, som
skall bära namnet Petrus, skall romerska kyrkan
undergå en sista förföljelse, Rom förstöras och
yttersta dagen bryta in. Pius X är den 103:e i
ordningen, och utsagan om honom är "Ignis ardens",
lågande eld; för nästa påfve är devisen "Religio
depopulata". Enligt sin egen uppgift skulle denna
profetia vara uttalad af ärkebiskop M., och mängden
af katoliker torde fortfarande vara öfvertygad om
profetians riktighet. I verkligheten tillkom den
mellan 16 sept. och 4 dec. 1590 för att påverka
påfvevalet och offentliggjordes första gången af
benediktinmunken Vion 1595. Bollandisterna öppnade i
slutet af 1600-talet kritiken mot densamma, men ännu
på 1900-talet har förts lärd strid om dess äkthet
(Maître, Paris 1901, för äktheten; mot densamma
"Analecta Bollandiana", 1903). Jfr 0’Laverty "Life
of S. Malachy" (1899).
Hj.H-t.
Malakit Wallerius (af grek. mala’che,
malva), miner., ett kopparhaltigt mineral (se
Kopparmalmer), utmärkt genom vackert smaragdgrön
till spanskgrön färg. Malakiten är oftast
finstrålig eller tät, med njurformig yta eller
ock utbildad i stalaktitiska former, och sällan
kristalliserad, då i monoklina systemet. Hårdheten
3,5-4. Eg. v. 3,7-4,1. Diamantglans till
sidenglans. Malakiten består af vattenhaltigt basiskt
kopparkarbonat, Cu2 (OH)2 C03, smälter för blåsröret
på kol till metallisk koppar. Den löses under
kolsyreutveckling i syror och äfven i ammoniak. –
Malakit är en vanlig förvittringsprodukt af
kopparhaltiga mineral, t. ex. kopparkis, kopparglans,
falerts, kuprit och azurit, äfvensom af gedigen
koppar. Den förekommer därför i smärre kvantiteter
allmänt vid utgåendet af kopparförande malmlager,
där dessa varit utsatta för atmosfärilierna. Den
s. k. ærugo nobilis, bildad på gamla koppar- och
bronsföremål, har malakitens sammansättning. Där
malakit anträffas i större stycken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
