Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnússon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
511
Magnusson-Magog
512
student i Köpenhamn 1797, men måste 1800 återvända
till Island och blef 1806 sakförare vid öfver-rätten
i Reykjavik. 1812 begaf han sig åter till Köpenhamn,
erhöll 1815 professors titel samt fick 1819 uppdrag
att hålla föreläsningar i fornnordisk litteratur och
mytologi vid universitetet och konstakademien. 1823
blef han amanuens vid Geheime-arkivet och 1829
geheimearkivarie. 1816 utsågs han till led. af
kommittén för inhemska fornsakers bevarande och 1822
af arnamagnaeanska kommissionen, hvars sekreterare
han var fr. o. m. 1829. Därjämte var han under många
år ordf. i isländska litteratursällskapet och vice
ordf. i Det Nordiske oldskriftserlskab. 1832 fick han
säte bland de "upplyste män", som skulle rådslå om
ständerförfatt-ningen, och 1835-42 var han medlem
af östiftens ständerförsamling som representant
för Island, 1839 blef han etatsråd. M. egde
omfattande, men icke grundlig lärdom - särskildt
voro hans ling-vistiska kunskaper bristfälliga -
och liflig, men icke kritisk intelligens. Han var
en flitig författare, men hans arbeten ha ringa
bestående värde. De förnämsta bland dem voro en
dansk öfv. af den äldre eddan (1821-23), Eddalceren
og dens oprindelse (4 bd, 1824-26) och en redaktion
af de mytologiska dikterna i Ssemunds edda i den
stora arnamagnseanska uppl. (3:e bd, 1828), med
ett dithörande mytologiskt lexikon (Priscce veterum
borealium mythologice lexicon). Vidare besörjde han
utgifvandet af Espolins isländska årsböcker (6 bd,
1821-27) och af "Grönlands histo-riske mindesmaerker"
(1838-45, tills, med K. K. Rafn). Dessutom författade
han ett stort antal afhandlingar af arkeologiskt
innehåll, bl. a. Vdsigt över den kaukasiske
menneskestammes celdste hjem-sted og udvandringer
(1818), Bidrag til nordisk archceologie (1820;
öfv. till svenska 1825), ett danskt inlägg i frågan
om de nordiska myternas användande i skön konst, och
Om de gamle skandinavers inddeling af dagens tim er
(1844). M:s böjelse för hypoteser ledde honom dock
stundom in på oriktiga vägar. Ett slående bevis därpå
var hans skarpsinniga tolkning af "Runamo-inskriften"
(1841), hvilken Worsaae senare (1844) klarligen
ådagalade bero på en synvilla, i det hvad
M. föreställde sig vara runor var endast produkten
af en naturens lek. E. Ebg. (R. N-g.)
Magnusson, E i r i k r, isländsk språkforskare,
f. l febr. 1833 i BerufjörÖur, blef 1859 kandidat
vid den isländska prästskolan, reste 1862 till
England samt blef där 1871 underbibliotekarie
vid universitetsbiblioteket i Cambridge och
1893 docent. M. har utgifvit flera fornskrifter,
bland hvilka må nämnas "Lilja" (1870), "Thomas’
saga erkibiskups" (1875-83), som handlar om Thomas
a Becket, och "Saga library" (5 bd, 1890 -95),
en samling isländska sagor i engelsk öfv. I
förening med E. H. Palmer har M. öfversatt
Runebergs lyriska dikter ("J. L. Runebergs
ly-rical songs, idylls and epigrams", 1878). 1893
vann han i Paris guldmedalj för en plan till
biblioteksbyggnad med obegränsad utvidgningsmöjlighet.
E. E hg.»
Magnusson, GuÖmundur, isländsk författare, f. 1873
på Rif, Islands nordligaste gård, i yngre år
landtarbetare och sjöman, utbildade sig sodermera i
Köpenhamn till typograf och återvände
därpå till hemlandet samt har i Reykjavik arbetat
inom boktryckerifacket. M. debuterade 1899 med
en liten diktsamling Heima og erlendis, följd
1903 af Islandsvisur och ett skådespel på vers,
Teitur, med ämne från 1400-talet, samt berättelsen
Hälla (1906), med ämne ur det nutida isländska
folklif-vet. 1907 utkom Leysing (Frigörelse), hvars
ämne är slitningarna emellan de vid 1800-talets slut i
antal och styrka växande isländska handelsbolagen och
de gamla danska köpmanshusen på Island. Hetäarbyltt
(Höglandsstugan; 1908-11), M:s omfångsrikaste
verk, en berättelse i fyra delar, utgör delvis en
fortsättning på "Hälla" och tecknar den isländska
allmogens lif, såväl de förmögnare böndernas som
i synnerhet den fattigaste befolkningens. Borgir
(1909; ny uppl. 1911) målar lifvet i en aflägsen
nordisländsk bygd, där en handelsplats hastigt växer
upp med klumpig modernitet och uppkomlingslater. I
tidningar och tidskrifter har M. offentliggjort
en del mindre berättelser, af hvilka fem utkommit
i bokform under titeln Smdsögur (1909). Ehuru i
saknad af skolbildning, har M. arbetat sig fram till
rangen af en bland den nyare isländska litteraturens
främste. Hans böcker lida visserligen ställvis af
onödig bredd, men hans konst uppnår ofta en hög grad
af åskådlighet och dramatiskt lif. Hans personer ha
lif och individualitet. M:s framställningskonst är
påverkad af de fornisländska sagorna. Både humor och
satir har han i sin makt. Vissa af hans berättelser
ha öfversatts till danska och tyska. Af alltinget
har honom tilldelats författarstipendium. Sina
prosaarbeten har han utgifvit under pseudonymen Jon
trausti (Jon trygge). R. N-g.
Mago, namn på flera kartaginenser. 1. M., med
tillnamnet den store, d. omkr. 500 f. Kr., var en
tapper krigare, som utvidgade Kartagos makt. Han är
väl ock identisk med författaren Mago. Denne skref
på feniciska språket om jordbruket ett arbete, som,
öfv. till latin på romerska senatens befallning,
flitigt studerades i Italien och särskildt användes
af de romerske skriftställare, som behandlade
landthushållningen. – 2. M., en yngre broder till
Hannibal och dennes förnämste underbefälhafvare,
skickades till Kartago med underrättelsen om segern
vid Cannæ. Han stred därefter många år i Hispanien
samt 205–203 i norra Italien och Ligurien. Efter
att i början ha vunnit framgång där blef han
till sist slagen och tvungen att inskeppa sig till
Afrika. Under öfverfarten dog han till följd af ett
sår. 1 o. 2. R. Tdh.
Magog är enligt den stora folktaflan 1 Mos. 10:
2 ett jafetiskt folk, som uppräknas efter gomer
(cimmerierna, som urspr. hade sitt hemvist n. om
Svarta hafvet) och omedelbart föregår mederna
och grekerna. Hos profeten Hesekiel (38: 2; 39: 6)
är magog namn på ett land och ett folk, hvars furste
Gog framställes skola i en framtid komma att göra ett
sista angrepp på Juda och Jerusalem, men därvid själf
lida ett förkrossande nederlag. Under förutsättning
af den hebreiska textens riktighet (hvarpå många
dock f. n. tvifla, då Gog eg. framställes som furste
öfver Ros, Mesek och Tubal, så att M. här synes
vara felaktig läsart för G.) har man alltsedan
Josefos’ och Hieronymus’ dagar likställt magog
med skyterna. Ett visst berättigande för denna
identifikation har man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
